Search Results for: billy

Övertramp & Galenskap, andra och sista delen

Tack för alla snälla kommentarer! 
Men jag vill inte skylla ifrån mig och lägga hela skulden på dom som jag körde på.
Även jag har skuld i denna tragiska olycka; jag körde fort.. 
Väldigt fort.
Så fort att jag inte vågar tala om hur fort eller hur många meter bromsspår jag hade.
Och om man har något innanför pannan så kör man inte så fort och speciellt inte i Grekland.
Nu anser jag mig inte vara dum i huvudet – jag har massor innanför pannan, men då saknade jag omdömet jag borde ha. 
Jag fattar inte vad fan jag tänkte på. 
Jag mådde förvisso inte topp-bra just den perioden, men då har man ju ännu mindre bakom en ratt att göra!

Polisen uttalande var fruktansvärt, men en läkares uttalande dagen efter olyckan var nästan värre (med tanke på att läkare ska ha i alla fall någon form av psykologiskt kunnande. Poliser oxå, förvisso…). 

Min mamma insisterade på att kolla upp min arm eftersom jag hade ont i den, så vi åkte ut till sjukhuset dagen efter olyckan. Jag ville inte åka någonstans, men mamma tvingade mig. 
Man röntgade armen och efter det fick jag träffa läkaren, som säger: 
”Ja, du, flicka lilla, jag ser här att du åkt på en rejäl smäll på armen – men du, i jämförelse med vad killarna råkat ut för,så ligger du i lä och du har inget att klaga över” 
Jag uppfattade knappt vad han sa, som sagt, mitt minne av hela olyckan är väldigt begränsat.
Men att döma av min mammas reaktion… Shit.. 
Jag trodde hon skulle slå ner honom! Hon blev alldeles tokig och undrade om läkaren var dum i huvudet?? 
”Hur vågar du säga så till min dotter?? Förstår du att hon är chockad? Förstår du att hon lider? Förstår du att det var en olycka – som hon inte var ensam om att vålla???”

En dag var mina föräldrar på väg till sjukhuset för att hälsa på en av killarna jag hade kört på. En var inlagd i Kilkis och den andra i Thessaloniki. 
Mina föräldrar gick till sjukhuset varje dag (tänk ändå att dom gjorde det.. jag, deras dotter, stog ju inte särskilt högt i kurs hos killarnas familjer, fullt förståeligt).
En dag ville jag följa med till sjukhuset i Kilkis, mina föräldrar sa blankt nej. Dom ville såklart skydda mig.
Jag insisterade på att få följa med, till slut sa dom högst motvilligt ok.
Men min mamma ville först fråga killen OM han ville träffa mig – det kanske han inte ville (vilket oxå hade varit fullt förståeligt). 

Min mamma går in till killen, som ligger i ett stort gipspaket hela han, och säger ”min dotter är här och vill träffa dig, är det okej att hon kommer in?”
Då säger killen: 
”Är du säker på att din dotter klarar av att se mig? Jag har brutit varenda ben i kroppen, men det kommer att läka – din dotter har gått sönder i själen, det kanske inte läker lika lätt” (det var samma kille som låg i traumarummet som jag oxå hamnade i först, han såg hur chockad jag var).
Var han hittade styrkan och förståndet att säga så, förstår jag inte än idag…

Jag gick i alla fall in, skräckslagen, nervös, orolig och mycket mycket försiktig, och ställde mig vid hans säng och minns att jag sa ”jag vet inte vad jag ska säga”, och sedan bryter jag ihop fullständigt – jag totalbröt och bara grät och grät. 
Mina föräldrar tog ut mig direkt och sedan minns jag inte mer vad som hände den dagen. Jag kan ha varit i rummet max 1-1½ minut. Jag minns heller inte hur han såg ut eller hur han var. Jag minns överhuvudtaget inte alls vad jag såg inne i rummet. (Försvarsmekanismerna funkar…)
Än en gång, jag kommer ihåg mycket lite av hela denna tragiska storyn..

Billy, min bästis som tyvärr inte lever längre, var den som hämtade bilen från olycksplatsen och körde den till mina föräldrar.
Mina stackars föräldrar såg bilen, som var totalkrockad, men sket i det, dom tänkte att det är ju Bella som kommer med bilen, skitsamma om den är krockad! 

Men när min mamma ser Billy stiga ut ur förarsätet så viker sig benen och hon ramlar ihop och är hysterisk. Hon frågade gång på gång var jag var någonstans? Billy sa som det var, att jag var på sjukhuset och att jag var oskadd (iaf fysiskt). Ingen trodde honom, om jag var oskadd borde jag ju varit med Billy! 

Det var Billy som kom med mina föräldrar till sjukhuset. Jag kommer ihåg att min mamma rusade in och knuffade undan dom som stog vid min säng, både läkare, sköterskor och vänner. 
Mamma bara öste dom åt sidan och kastade sig över mig och pussade och kramade mig och försäkrade att allt skulle bli bra och att ”nu tar vi över Bella, du behöver inte tänka mer på olyckan. Mamma & pappa är här”… 
Detta var strax innan polisen kom och skrek att han bl a a skulle skjuta mig…

En av mina vänner, en polis, hade sett olyckan men vänt från platsen direkt för att han inte skulle bli tvingad att vittna mot mig…. (inte klokt egentligen…) 
Jag har vänner här i Sverige som är poliser, men jag kan garantera att ingen av dom hade gjort detta för mig..
Polisvännen dök upp på rättegången och då trodde jag att han skulle prata, men han var där för att stötta mig och få höra hur det skulle gå.

En sista sak, Alberta undrade när jag körde bil igen: det var nog någon vecka efter olyckan och jag var tillsammans med min pappa.
Men än idag kör jag helst inte bil i Grekland när det är mörkt.
Vägarna är, utöver att dom är kassa, så är dom även dåligt belysta. 
Visserligen jobbar man på det och många vägar har blivit i klass med här hemma och kanske tom bättre, men grekerna har fortfarande en lång väg innan dom är uppe i vår standard på alla vägarna.

Jag är i alla fall glad att den vägen som jag krockade på inte finns längre.
Eller rättare sagt, den är ombyggd och numera en motorväg. 
Bromsspåren fanns nämligen kvar som en reminder många år efter olyckan.
Och det är så skönt att inte behöva se bromsspåren varje år.
Men jag kommer ändå aldrig att glömma… 

Och nästa inlägg kommer att vara betydligt roligare!

Övertramp & galenskap

Att göra fel som inte går att rätta till alla gånger..

Jag har vid något tillfälle touchat ämnet, i inlägget ”varför jag aldrig blev polis” om att jag var med om en bilolycka i Grekland, som jag var delvis vållande till. 
Den olyckan var den mest traumatiska händelsen jag någonsin råkat ut för i mitt liv – och då förhållandevis unga liv, jag var knappt 21 fyllda. 

Sommaren 91. 
Jag, min kusin Rina och en mycket god vän till mig Sy-Billy var på väg från Kiliks till Thessaloniki sent på kvällen, klockan kan väl ha varit 01någonting. Jag minns att jag tvingade dom båda att ta på sig bältet, annars fick dom inte åka med. Gissa om jag var glad för när det smällde… 

Vi kör i godan ro. Plötsligt hör jag SyBilly vråla i panik: ”Bellaaaaaa” 
Jag vänder mig mot honom för att kolla vad det är frågan om – när det smäller.

Jag hade kört på en moppe. 
I hög hastighet. 
En moppe med två personer på.
Som saknade hjälmar. 
Som saknade lysen på moppen. 
Som saknade körkort. 

Vad som hände direkt efter olyckan minns jag knappt inte än idag, 17 år efter olyckan, jag har fått återberättat för mig vad som hände.

Men jag minns delar. 
En av delarna jag kommer ihåg är att jag ramlade ut ur bilen efter smällen och såg någon ligga under min bil. 
Det var en av killarna. 

En av killarna hade fastnat under min bil och den andra killen hade slagit i taket och slungats ut på åkrarna. 
Vi visste inte då att det var två personer som färdades på moppen – det var folket som stannade till på olycksplatsen som fattade beslutet att kolla efter en eventuell person till – som kunde förklara bucklan på taket. 

En läkare kom förbi, och detta minns jag, han lyste mig i ögonen med en ficklampa och skrek: Ta genast flickan till sjukhus innan chocken tar över henne!!
Jag kommer till sjukhuset, minns inte hur eller vem som körde, men jag kommer ihåg att man körde in mig till samma traumarum som en av killarna jag hade kört på. När jag såg honom fick jag panik. 
En läkare skrek och skällde på dom som kört in mig där, att genast ta ut mig från rummet ”annars kommer vi aldrig att få ut henne ur chocken”

Det som följde sen var ett enda virrvarr… 
Mina föräldrar var helt plötsligt hos mig på sjukhuset, alla mina kompisar oxå. Nyheten hade spridit sig som en löpeld – ALLA visste det (Kilkis är inte en så stor stad), det stog tom i tidningarna dagen därpå.

Polisen var oxå där… eller om det var åklagaren.. jag vet inte.. Jag vet bara att han skrek och hade sig på sjukhuset när en av läkarna säger: 
”Ssschh, skrik inte så högt, flickan är djupt chockad”
Och då säger polisen, framför alla som var på sjukhuset, mina föräldrar, vänner och läkare: och detta glömmer jag aldrig!

”Hon
är djupt chockad?????? Killarna där inne kämpar för sina liv och HON är chockad???? Om jag hade varit killarnas föräldrar och jag hade haft en pistol hade jag skjutit henne. 
Ni jävla utlänningar kommer hit med era nya bilar och kör ihjäl befolkningen…”
sen slutade jag lyssna..

Min bästis Billy (som dog för 10 år sedan) försökte lugna ner situationen, och framförallt min familj, att alla skulle vara tysta! ”Inte reta upp någon, Bella kan hamna i häktet!!”

Jag hamnade inte i häktet. Men jag förhördes många gånger. En av gångerna i ett rum vid häktet – så jag har sett hur det såg ut… Fy fan.
Polisen kunde plocka upp mig närsomhelst, om jag så satt och fikade ute. 
Inte för att jag gick ut – jag trodde på allvar att jag hade blivit tokig. Fullständigt galen. 
Att jag helt hade tappat förståndet, men inte insåg det. Hemsk känsla.
 

Det finns massor mer att säga om denna tragiska olycka, bl a om den gången jag hälsade på en av killarna på sjukhuset, men jag orkar inte just nu. Det får bli en annan gång.

Slutet är i alla fall ”gott” – ingen dog, tack gode gud. 
Alla säger att killarna hade änglavakt… 

Jag blev åtalad för vårdslöshet i trafik samt vållande till annans skada (tror jag??) – ett straff som kunde resultera i allt från 3 till 9 månaders fängelse
När det gäller den typen av straff kan man köpa sig fri. 

Vi räknade med 9 månader – det motsvarade ca 25000 SKR i böter. 
Då måste man ha den summan klar direkt när domen faller, annars åker du rakt in i finkan. 
Naturligtvis blev det 9 månader och självklart hade vi summan klar. 
Killarna blev dömda till vars en månad.

Men inga pengar i världen hade kunnat få mig att återhämta mig om någon hade dött. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om det hade hänt..
Det är absolut ett fel som inte går att repapera.. döden är liksom oåterkallelig…

En & annan undrar säkert om jag var berusad? 
I tidningarna direkt efter olyckan stog det att jag knappt kunde stå upp, så full jag var, och även en av mina kompisar, Katty, som bor i en helt annan stad hade hört samma sak, men då hade hon sagt högt och tydligt till alla som hörde: Bella skulle aldrig köra bil berusad!
Och så är det!
Jag har gjort många galna saker i mitt liv – men att köra bil berusad: det skulle jag aldrig göra!
Det var det första testet som gjordes på mig när jag kom till sjukhuset, alkotest. Som tyvärr ”försvann” i samband med första rättegången *PANIK!!* men som tack gode gud kom tillrätta igen! 

Jag har definitivt lärt mig en läxa. 
Och jag önskar inte min värsta fiende det jag gick igenom i samband med olyckan – och då har jag bara orkat berätta en fjärdedel… 

10 år sedan.

Idag är det 10 år sedan Billy dog.
Billy var en av mina bästa vänner. Han bodde i Kilkis i Grekland och vi lärde känna varandra när jag var ca 15 år. 
Billy var min första riktiga killkompis. 

 Billy dog i samband med att han var på jakt – som var hans stora passion i livet. Hans hund ville leka med honom och ”hoppade” på honom, hunden kommer åt avtryckaren och ett skott bränner av, som träffar Billy i armhålan. 

På något oförklarligt sätt lyckas Billy ta sig ut på den stora vägen och blir körd till sjukhuset. 
Man fick amputera hans arm – men vem fan brydde sig om det?? Billy levde ju! Det var det enda som hade betydelse!

Dag 10 efter olyckan, när det var åter dags att byta bandage från armen som amputerats, kommer som vanligt läkarna in till honom. 
Billy, på lika gott humör som alltid, sätter sig upp i sängen – och får hjärtstillestånd. Han dog i armarna på läkaren. 
Det gick inte att rädda honom.

Jag hade pratat med Billy dagen innan han dog. Han bad mig boka tid till läkare här hemma i Sverige. Han ville komma hit och prova ut protes. 
Sagt och gjort – jag ringde måndag morgon och bokade tid. 

Måndag förmiddag ringer min väninna Angel från Norrköping och frågar om jag hört om Billy? 
”Klart jag har, sa jag, men läget är under kontroll nu!”
-Nej, Bella – han dog igår.

Jag vägrade tro henne – jag hade ju för fan pratat med honom!!
Så jag ringde hans föräldrar – som var mitt i förberedelserna för begravningen.
Det var alltså sant. Min bästisBilly var död. 

Efter det följde en tid av outhärdlig sorg. 
Jag hade aldrig tidigare förlorat någon som stått mig nära. Jag hade varit lyckligt förskonad från dödsfall. 
Så när Billy gick bort överraskades jag av den intensiva sorgen jag kände, men senare oxå ilskan – hur fan vågade han dö ifrån mig???? 

Jag mådde så dåligt att jag grät nästan hela tiden och sorgen kunde komma över mig varsomhelst och närsomhelst. 
Jag kommer specifikt ihåg att vi var några tjejer hemma hos en kompis, som precis hade flyttat, jag stog i hennes kök och sköljde glas när gråten bara kom över mig. 
Till slut tog min mamma tag i mig (vem annars..) och menade på att jag har två barn som ser mig gråta hela tiden, och visst förstog hon vad Billy betydde för mig, men nu var det dags att gå vidare. 
Detta var ungefär två månader efter att han hade dött. 

I samma veva drömde jag detta: 
Vi, jag & Billy satt på ”Lotó” i baren på ovanvåningen, han var död i min dröm och med båda sina armar. 
Han ”skäller” ut mig för att jag grät och var så ledsen hela tiden. 

”Nu räcker det, Bella! Jag mår bra! Jag mår jättebra! Nu måste du rycka upp dig, du har två barn! Om jag ser dig gråta en gång till kommer jag ner till dig och pryglar dig,” sägen han med glimten i ögat. *ler*
Sedan sa han:
”Jag är med dig överallt. Jag ser dig hela tiden och jag hör dig. 
Var inte ledsen Bella – ta hand om dina barn!
Jag är med dig!”

Efter det var jag ganska lättad. Det var som om en stor börda hade försvunnit. Jag var inte längre helt förkrossad och arg. 
”Bara” oerhört ledsen för att han inte fick leva. 

Och jag tror stenhårt på att Billy vakar över mig & mina barn. 

Brollopsfest, alkohol, bilkorning & dodsfall

Kom hem klockan 6 imorse!! Kan inte minnas nar jag sist kom hem sa sent/tidigt… 
Var tillsammans med min supersyster Dora & hennes superman Tony pa brollopet. 
Syrran och maken kommer hem vid den tiden i princip varje dag – och de har tva barn pa knappt 2 och 4 ar, som gar upp vid 7 pa morgonenHUR ORKAR DOM?????Jag forstar inte hur dom orkar! Jag ar fan inte manniska idag  och anda gick jag upp vid 13…. fast de sma barnen sov inte hemma inatt, dom var hos farmor. Sjalvklart hjalper min mamma till nar barnen ar hos oss (vilket dom ar for det mesta), men Dora & Tony ar oxa uppe – hur orkar dom?? Jaja. 🙂

Det har med alkohol & bilkorning… greker dor som flugor pa vagarna. 
Dom kor som galningar redan som det ar, och ovanpa pa det dricker dom som fan och satter sig sedan bakom ratten!! 
Sa har det varit sa lange jag kan minnas och sa kommer det med all sannolikhet att forbli. Man kanner alltid nagon som kanner polisen eller nagon hogt uppsatt tjansteman som hjalper dig ur knipan – hur ska da installningen andras??

Men nu ska inte jag vara san….
jag har sjalv anvant mig av mina kontakter i Grekland…
For flera ar sedan, borjan pa 90-talet, rakade jag parkera fel, varpa polisen tog mina reg-skyltar (sa gor man i Grekland, for att du ska betala boterna). 
Jag gick raka vagen till min bastis Vasilis, ”Billy” som direkt ringde polisen och nastan gav dom en utskallning for att dom tagit hans polares bilskyltar. 
Polisen: ”Ah fan, shit, vi visste inte att det var en kompis till dig som ager bilen! Vi kommer pa en gang och lamnar tillbaka skyltarna. Satter du pa en kopp kaffe under tiden sa tar vi en fika oxa?” 
DET AR SANT!!! JAG VAR DAR NAR BILLY RINGDE!!
Polisen kom, skruvade tillbaka skyltarna, tog en kopp kaffe och sa innan dom gick: ”nu vet vi att det ar din bil, du kommer inte att bli av med dina skyltar igen”.
Kontakter som sagt…


Min bastis Vasilis, ”Billy”….. den 30 augusti i ar ar det 10 ar sedan han dog…. Han blev 30 ar.

Billy alskade att jaga och han hade gjort det under iaf de 15 aren som jag hade kant honom. Billy lekte med sin hund nar hunden hoppade pa honom, ett skott brann av som traffade Billy i vanster armhala. Han fordes till sjukhus och fick amputera armen eftersom den inte gick att radda. 
10 dagar efter olyckan dog han i lakarens armar mitt under ett byte av bandagen. Jag fick beskedet av min vaninna Angel i Norrkoping. Jag trodde inte henne! Jag hade ju talat med Billy for tva dagar sedan- han bad mig boka tid hos lakare hemma, vilket jag hade gjort.
Dodsorsaken sags vara att hans kropp inte klarade av att hantera den mangden blod som pumpades in i honom, och da fick han hjartstillestand.
Jag vet inte vad som ar sant av allt som sagts om dodsorsaken. 
Jag vet bara att jag de senaste 10 aren besoker jag hans grav och hans gratande familj. 
Varenda ar ar det samma sak: jag sitter hemma hos hans mamma, vi grater, roker och dricker kaffe, tittar i hans fotoalbum, gar igenom handelsforloppet minut for minut och varje gang undrar vi VARFOR Billy??? Han som alskade livet sa mycket! Han som alskade sin familj sa mycket! Han som var en hart arbetande kille! Han som var min forsta killbastis….

Maste rycka upp mig! Ikvall ar det brollop, och idag sker oxa sjalva vigseln, de andra dagarna har det bara festats…

Ha en underbar dag mina vanner, vi hors snart igen!
Kram Bella

Arkiv