Forgive and forget?

Jag har skrivit om detta innan, om att glömma och/eller förlåta. Ska man göra det? Eller ska man inte göra det? Jag talar om relationer generellt.
Jag har avslutat ett par vänskapsrelationer. En vän för något år sedan, som jag egentligen tycker mycket om och trivts med, men som kunde vara ganska elak. Detta har jag egentligen vetat om att hon är, men vi umgicks ändå i nästan 20 år och hade skitkul. Och hon var aldrig elak mot mig. Jag saknar henne ibland, för vi hade jäkligt roligt. Men sånt är livet.

En annan väninna som jag slutat umgås med, för oxå något år sedan, henne saknar jag inte.
Tvärtom, så känner jag mig lättad över att vi inte längre är vänner. Ska tilläggas att hon faktiskt var en riktigt bra vän, det kan man inte ta ifrån henne, men hon var också så otroligt krävande. Hon kvävde mig, hon sög musten ur mig.
I tid och otid surade hon över saker som hon tyckte att jag inte hade gjort för henne. Det kunde handla om att jag tex inte delade något som hon hade lagt upp (!). Hon koncentrerade sig mycket på vad man eventuellt inte gjorde för henne – sådant som man gjorde, det tenderade hon att glömma.
Sånt funkar inte för mig. Ingen kan ställa sådana krav på mig. När det kommer till kravställning är det bara mina barn som kan göra det.

Men den här ex-väninnan tycker jag uppriktigt synd om. Min amatörpsykolog-analys är att hon lider av något, vet inte exakt vad, men att hon behöver hjälp, det står fullständigt klart för mig iallafall. Hon är antingen överlycklig eller över-nere. Det är alltid så mycket drama kring henne och hon berättar gärna vitt och brett för alla som vill lyssna. Och det är tyvärr sånt som kommer och biter en i röven efteråt. Inte alla är ens vänner, inte heller vill alla en väl. Definitivt vill kanske inte alla ens lyssna på henne! Jag vill understryka att jag verkligen önskar henne allt gott. Men hon behöver hjälp (det gör vi säkert alla då och då, vissa mer än andra), men det mest tragiska är att hon fullständigt saknar självinsikt och tyvärr även självrespekt.
Sen är jag inte så säker på att jag ens vill prata med henne någonsin igen, med tanke på att hon direkt ljugit till gemensamma vänner om hur vårt sista samtal gick till. Dock är det ingen som tror på henne.
Hon har även sagt att hon inte har en aning om varför jag inte pratar med henne – var syftet med den kommentaren att få mig att framstå som någon som bara skiter i att prata med folk? Om det var planen så backfired it – detta sa hon till någon som känner mig väl, som fattade direkt att om jag inte pratar med henne, så är det fullständigt klart varför.
Men det är det där med självinsikten igen.. hon är totalt ovetandes om sitt agerande. Eller så är hon så sjuk att hon faktiskt inte har den blekaste. Vet inte vilket som är värst.
Jag tycker iallafall synd om henne, och jag önskar henne allt gott, men jag vill inte ha henne i mitt liv igen.

(unless it´s me, hehe).

Jag klagar inte dock – kompisar är inte något jag saknar, det har jag många av.
Riktigt nära vänner dock, det har jag få av <3

Comments are closed.

Arkiv