Daniella Ibis AB

Jag vet iallafall några som målar upp värsta ”lyckliga-paret”-scenariot men är i själva verket djupt olyckliga. Hur tragiskt är inte det? Folk vet ju hur det ligger till – eftersom man själv vitt och brett talat om för alla som vill lyssna hur korkad/manipulativ/sjuk mm, ens respektive är… Herregud.
Tragiskt är det också för att man dels överhuvudtaget målar upp den superlyckliga bilden, men framförallt för att man stannar kvar i det destruktiva förhållandet. Vad säger det om en själv, som stannar kvar hos en person som är allt det där? Är man kanske själv lika korkad, manipulativ eller sjuk? Ja, förmodligen. Såvida man inte är desperat eller har otroligt låg självkänsla, så måste man ju vara det. Annars finns det väl ingen rimlig förklaring, tänker jag.
Snälla Gud, låt mig aldrig bli så desperat att jag skulle tillåta någon att behandla mig illa och utan respekt. Och snälla Gud, ge dessa människor som tillåter det, kraft och styrka att lämna destruktiva relationer.
Och det gäller inte bara par-relationer utan alla relationer som inte är av godo.

Tack o lov är jag en mycket lyckligt lottad person och naturligtvis har jag oxå dippar och motgångar som alla andra, men jag skulle aldrig i mitt liv lägga upp något på tex Facebook som på allvar är ett problem för mig. Det beror såklart på vad det är, men jag vill inte skylta med min olycka eller om jag någon gång är ledsen över något. Det är privat och det håller jag för mig själv. Dock, när det har gått en tid kanske jag skriver om det, men då är det inte längre ett problem eller något som jag inte mår bra av. Då är det en lärdom som jag kanske vill berätta om.

För flera år sedan skrev jag att jag hade krockat med min bil och eftersom jag inte var fullt försäkrad skulle det kosta ca 30.000 kronor att fixa bilen, och jag skrev något i stil med att, ”shit det kommer kosta en förmögenhet”.
Fem minuter senare fick jag ett privat meddelande från ett ex (mitt rikaste ex, haha) att han ville betala för min bil (!). Jag bara, eeeehhhh, nej tack! Han insisterade gång på gång att han ville hjälpa mig. Jag sa definitivt nej och förklarade att jag inte var beroende av dessa 30.000 kronorna. Om jag verkligen hade varit beroende av pengarna eller behövt ett lån så hade jag definitivt inte skrivit ett ord om det på sociala medier. Jag hade aldrig blottat mig på det sättet. Och framförallt hade jag inte bett mina vänner på Facebook om lån (!!) – framförallt inte mitt ex.

Varför känner man behovet att måla upp en lycklig tillvaro, när det inte är sant? Är det inte bättre att jobba på sin lycka? Utanför sociala medier?
Som sagt, snälla Gud, ge människor kraft, styrka och vilja att leva det livet som dom eftersträvar på sociala medier, att dom får leva det på riktigt.

Tata alla fina människor <3

… men inte i hur många dagar som helst. Så därför blev det sushi på min tjejmiddag häromkvällen.

.. och sen en massa annat gott till det. Puh!
Måtte den här veckan snart ta slut, alltså veckan mellan julafton och nyår, så att jag kan gå tillbaka till mina rutiner (där jag inte äter godis o sånt).

Nu tillbaka till att försöka kurera mig. Jag har varit illamående, haft ont i magen och huvudet igår. Lite krasslig, medandraord, men inte sjuk-sjuk på riktigt, men ändå såpass inte frisk att jag ställde in gårdagens alla planerade aktiviteter: löpning med lilla BrottarAnna, lunchdaten med kompis och middagen jag skulle ha hemma för några vänner.

Jag vill dock inte klaga över lite magont, jag har vänner som tyvärr råkat ut för betydligt värre saker denna julen. Vänner som har fått se närstående lida. Vänner som råkat ut för olyckor. Vänner som har varit stressade över familjesaker. Men värst för ett par vänner som helt oväntat förlorade sin pappa 🙁

Så nej, jag klagar inte, jag är lyckligt lottad. Måtte magont och huvudvärk vara det ”värsta” jag går igenom.
Jag lider med mina vänner som får gå igenom en massa elände. Jag önskar och hoppas att deras – och alla andra fina människors – 2019 blir ljusare och finare.

Att den smälter bort!

Sorry for being such a surtant.. och jag är uppriktigt glad för alla barnens skull som fick en vit jul! Även om jag tycker synd om alla småbarnsföräldrar som måste ut med dessa glada barn när mamman och pappan förmodligen hellre ligger på soffan och äter praliner, som någon sa. Haha!
Men jag håller fast vid att det bästa med snön är att den smälter bort. Ju fortare desto bättre.

Snö eller inte, vår jul har som vanligt varit härlig.
Som vanligt skulle vi tränga oss på våra föräldrar och deras bästa vänner på deras årliga julaftonsfika. Så vi drog till Mobilia, men våra föräldrar och deras vänner var inte där (!).

Så vi fikade själva 🙂

Vi grundade med en härlig fruktsallad för sedan skulle det inte bli mycket av den varan…

Vi var hos min syster på julafton.

… och där fanns mat till halva stan.
Min fantastiska familj <3






Den bästa julklappen? Som vanligt att jag fick vara med mina barn. Och det jag fick av dom <3

Juldagen var vi hos mina föräldrar…

.. och annandag jul var vi hos min bror.
Min svägerskas praliner i världsklass. To-die-for.

Tre dagars intensivt firande och ätande är över. Tack o lov!
.. fast vänta, det fortsätter imorgon och övermorgon – jag ska ju ha folk hemma på middag både torsdag och fredag. Det blir inte julmat. Imorgon blir det sushi och på fredag grekiskt.
Ska bli så trevligt – men sen längtar jag tills årsskiftet och rutinerna igen.

Nu back to the couch! Tata alla fina människor <3

… måste ha varit den största ever under alla dessa åren som vi julbakat.

Det blev hur mycket som helst till oss sju som var där. Egentligen skulle vi vara två-tre till, men dessa föll ifrån i sista minuten.


Som vanligt hade vi en kul kväll med mat, julbakning och många skratt.
Jag vet faktiskt inte hur länge vi har haft den här traditionen, men ca 8-10 år tror jag? Hoppas innerligt att vi fortsätter. Vi har iallafall bestämt var vi ska vara nästa år.

Jag älskar traditioner, men en tradition som jag dessvärre inte fortsatt med, det är min dress-down-kväll som jag ”alltid” hade dagen före nyårsafton. I mer än tio år körde jag dress-down med mina tjejkompisar, men slutade med den tre år sedan.
Nu kör jag istället middag i mellandagarna och då är vi aldrig fler än fem-sex tjejer. Jag gillar det bäst så. Vill inte vara för många.

Tata alla fina, nu längtar jag ihjäl mig till julafton, då får jag nämligen äta godis o sånt igen. Japp, jag har haft en sån där period igen där jag ”satt mig själv på plats” från den 1a september till julafton, när jag inte får äta godis, glass, choklad o sånt.
Två dagar kvar… då kommer förmodligen måååånga av sakerna på översta bilden ta slut. Blandannat lakritskolan, lakritstryffeln och mozartkulorna – våra mozartkulor är betydligt godare än affärens.

Längtar! <3

(..nu även med belysning, förresten).. utan även Maria (Lindberg) är in da house!

Som vanligt både springer och ”hänger” vi när Maria är i stan. Hon bor ju i Hamburg men är hemma över julen.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: har ni inte lyssnat på hennes föreläsning ”Uthållighet i Världsklass” så är det hög tid nu. Jag lovar att ingen blir besviken.
Kontakta mig för mer information.

… nu chilla vidare …

Tata folket <3

… i senaste laget för att vara mig men nu är den på plats – på ny location dessutom. Belysningen saknas dock. Ljusen vi haft i alla år har gjort sitt och imorgon är det dags att köpa nya. Den här gången blir det sladdlöst!

Och fastän jag sagt att jag aldrig ska ha plastgran igen så blev det en plastgran iallafall. Vi har inte riktigt fått loss tummarna att åka ut och leta efter en fin julgran. Men allra främst för att vi skrämts av alla historier som figurerar i pressen om att julgranarna är fyllda med en massa kryp och insekter. I den här familjen är vi hysteriskt rädda för kryp. Så plastgran it is denna julen.

… och så har jag varit på ytterligare en 50års-fest, denna gången hos min goda vän Lotta. Det var 80tals-tema och min outfit bestod av leopardkjol, min mammas topp från typ 70-talet (som jag älskar!), orangea naglar, pannband och peruk. Och mycket smink!


… på nedan bild hade peruken åkt av. Fast det var en som trodde att peruken var mitt riktigt hår, det var faktiskt lite kul, hahaha!

En mycket lyckad fest med god mat och roliga människor!
Nu ladda upp inför kommande vecka, den sista innan julen.
Tata alla fina människor <3

… ni är så INTE saknade!
Imorse tog jag alltså stygnen, knappt tre veckor efter tandkötts-operationen, och det jag möttes av den här gången när jag kom in i rummet, var nedan – tack o lov inte en MEGA-spruta som sist, som fick mig att bryta ihop fullständigt.
Men visst, den där tången ser inte så mysig ut..

.. men jag bröt inte ihop. Jag grät inte ens alls (!) fastän det faktiskt gjorde ont och var framförallt jävligt obehagligt att ta stygnen, och då hade jag ändå bedövning. Men bedövningen (i sprayform) gjorde nog mer ont att få. Det sved som attan, för jag har ju naturligtvis haft oturen att få en jäkla förkylningsblåsa, sk ”afte” på insidan av läppen, precis i höjd med mitt operationsärr. Vem har sagt att livet ska vara lätt.
Vadfan, jag skrattar åt det. Sååå farligt är det faktiskt inte. Säger jag nu när stygnen är borta. Och jag besparar er bilder från efter operationen.

Eftermiddagen bjöd iallafall på trevligare saker. Min partner in crime Patricia och jag hade ett superbra möte i Köpenhamn och det firades med lite shopping på Fisketorget. Älskar när våra kunder har så bra strategisk placering, hahaha.

.. och snart är det helg och ytterligare en femtioårsfest väntar. Shit så gamla vänner jag har, hahahah!
Nu jobba lite på kvällen sen netflixa, tata folket <3

I helgen var jag hos min väninna Tots som bor i England. Hon fyllde 50 tidigare i veckan och ända sedan i maj har hennes fantastiska man och flertalet av hennes underbara kompisar planerat en stor överraskningsfest. Jag ville såklart inte missa det!



Tots söta dotter Nuala <3

Jo, Tots, jag, Paula and Beth

Nu och jag <3

Morgonen efter festen åt vi brunch med Tots familj och närmaste vänner. Nedan jag med hennes föräldrar, Sue and Edward, även kallad Handsome 🙂 (Edward, alltså).

Jag har inte träffat dom på nästan tjugo år! Underbara människor <3


Donal, Tots man.

Min present till henne är en resa till Sverige. I maj tänkte vi ta den. Och hon gråter när hon läser det på kortet <3

Efter brunchen åkte vi ett gäng och drack Igloo Drinks (!)


Där jobbade även min blivande svärson, som ni ser på nedan bild, hahaha.
(ja, om inte Jo hann gifta sig med honom innan… hahahah).

Min sista dag åt vi lunch på ett superfint ställe strax utanför Market Harborough

Som vanligt underbart att ses och att vara i Market Harborough.
Det är en väldigt fin liten stad.

.. och jag skulle inte ha något emot att utgå härifrån några månader om året.
Har varit här tre gånger, sist var för ca två år sedan, och jag trivs verkligen riktigt bra här.

Jaja, first things first. Ska bara bli klar med mitt uppdrag på Region Skåne, den sista februari, och sedan får vi se 🙂

Alltså, jag älskar julen. Jag älskar stämningen, alla tända ljus. Älskar att umgås med familjen. Älskar att se glädjen hos barnen när de får julklappar.

Framförallt älskar jag att vara med mina barn. Oavsett om vi sitter med varsin device i handen så är vi iallafall tillsammans.
Inser att jag är så lyckligt lottad. Jag saknar verkligen ingenting i mitt liv.
Jag Älskar Det <3

#BrottarAnna.
I helgen var det Glentons Mästarmöte 2018 i Sösdala och Anna var en av de uttagna brottarna. Vemsomhelst kan alltså inte brottas på Glentons mästarmöte, man måste bli uttagen och det är bara dom 7 bästa i landet. Och Anna, ja hon är bäst i Sverige i sin viktklass och ålder – vilket hon bevisade genom att vinna hela turneringen i helgen!
Vi är så oerhört stolta!

Här med sina grymma tränare, Uffe & Robban.


Här med sin mamma, min syster <3

.. och här med mig, favoritmostern 🙂

Som sagt, sjukt stolta är vi. Bravo Anna <3