Daniella Ibis AB

Tackar som frågar. Läget är under kontroll men jag har mått bättre, om man säger så.
Fast okej, jag ska faktiskt inte överdriva. Jag har ont men inte sååå ont att det inte är hanterbart. Jag är inte längre på citodon, och jag tar bara alvedon en gång om dagen. Det måste anses som bra knappt tre dagar efter ingreppet.

En sak som jag däremot inte trodde jag skulle klara av, var att hålla den föreläsningen som jag sedan länge var inbokad på. Jag skulle tala om ”Det personliga varumärket” den 28e november, alltså två dagar efter operationen. Jag trodde inte det skulle vara några problem eftersom detta var tredje gången jag opererades för tanden och de båda tidigare gångerna har jag varit så gott som smärtfri nästan direkt efter ingreppen.
… men inte denna gången visade det sig.. jag var varken smärtfri eller ens talbar. Jag fick heller inte lov att prata, skratta eller göra grimaser de första två-tre dagarna. Och tro mig, jag kunde definitivt hålla mig för skratt med den smärtan jag hade första och andra dagen..!

Jag letade efter en ersättare men hittade ingen. Och i all ödmjukhet så vet jag att det var mig man ville ha, att det var min resa man ville höra *smickrad*, så det var bara att ta på sig ”The show must go on”-rollen och ge järnet. Vilket jag gjorde. Trots att jag hade ont och trots att jag inledningsvis nog talade lite konstigt, så blev det ändå bra. Jag är så tacksam för feedbacken att det inte ens märktes att jag var nyopererad.
For the record så har jag faktiskt aldrig ställt in ett gig. Det är bara om man är död som man får ställa in. Allt annat är oseriöst och taskigt mot uppdragsgivaren.

På nedan bild visar jag hur man inte ska sitta när man är på intervju hos mig..

.. och inte bara inte sitta såhär; men heller inte säga som den här killen jag föreställer på ovan bild, sa till mig, när han satt så bekvämt bakåtlutad: ”Tala nu om för mig varför jag ska ta detta jobbet”.
Aoooch. Big mistake, grabben… han trodde förmodligen att han var king of the hill och att jag skulle imponeras över hans pinsamma approach. Tror han misstog mig för sina jämnåriga polare.
Om han fick jobbet? Knappast. Om han fick sig ett ordentligt wakeup-call? You bet!
Ja, det var en kaxig liten rackare jag hade framför mig då för hundra år sedan när jag var regionchef på ett av världens största bemanningsföretag. Och missförstå inte; jante är inget för mig, och man får absolut vara lite kaxig, visa framfötterna och tala om vad man är bra på – men!, det finns massor med andra sätt att göra det på. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med ödmjukhet.

Jag brukar faktiskt avsluta mina föreläsningar med dessa words of wisdom:
* behandla andra som du själv önskar bli bemött.
* se till att jag kommer ihåg dig – på ett positivt sätt!
* och att from idag alltid vara vänlig och trevlig mot alla du träffar.

It´s a small world.. dom du träffar på vägen upp, träffar du förmodligen oxå på vägen ner.

Tata alla smarta människor <3

Det kommer krävas minst ett kirurgiskt ingrepp till och flera återbesök innan min jäkla tand är klar. Ja, jag talar om min porslinstand som jag hållit på med i flera års tid. Det är alltså inte tandläkarnas fel, utan helt och hållet mitt eftersom jag struntat i att åtgärda det under ganska många år. Min andra tandläkare, Henrik Kockum, satte tillbaka tanden provisoriskt när den lossnade första gången (typ 2007!) och han fäste den så bra att jag helt enkelt lät det vara – i åtta år satt den (!) och därefter limmade jag själv tillbaka den när den ramlade av. Ja, dumt, jag vet..

Så för två år sedan blev det riktigt akut, jag fick en infektion from hell, fick jag en akut tid hos Laura Ghibu Ventimiglia som min soulmate Alexia rekommenderade. Jag fick direkt förtroende för Laura och kände mig trygg med henne (det gjorde jag för övrigt även med Henrik, men Laura behandlade på ett annat sätt – med mina egna stamceller).

Så igår hade jag tid för operation. Den tredje i ordningen. Jag satte emlakräm i armvecket eftersom jag skulle lämna blod. Laura jobbar ju med mina egna stamceller och då tar hon blod från mig. Och jag, jag lämnar inte blod utan emlakräm..

Det här var lugnet före stormen…


.. och när jag kom in i behandlingsrummet var den här mega-sprutan det första jag såg. Jag som hade lyckats hålla mig hyfsat lugn hela dagen, bröt ihop direkt. Jag hade inte tagit något lugnande inför ingreppet denna gången.

Samlade iallafall ihop mig, lämnade blod och lyckades hålla ihop det resten av ingreppet (tills jag sent på kvällen bara var tvungen att lyfta på läppen och se hur mitt tandkött ser ut.. BIG mistake att titta.. men det är en annan story..).
Nedan ser ni man mitt centrifugerade blod där de vita och röda blodkropparna separerats från varandra och som ska planteras i mitt tandkött. Så jäkla coolt ändå.

Min Micaela hämtade mig när jag var klar, och då var jag inte så kaxig…

.. inte imorse heller när jag vaknade..

Mina tänder var blodiga och halva ansiktet helt svullet. Jag har varit snyggare, om man säger så, haha. Och så vet jag nu hur jag kommer se ut med botoxade läppar – vilket naturligtvis aldrig kommer hända. Aldrig någonsin.
Nåväl, nu tillbaka till att samla krafter och fortsätta vältra mig i självömkan ett litet tag till 🙂

Tata alla fina människor <3

Remember mina fina skor som jag köpte förra året i Paris och som gick sönder?

Well, jag fick ju ett nytt par. Som dessvärre oxå gick sönder efter ett par användningar 🙁

Jag orkade inte kontakta affären i Paris igen så jag gick helt enkelt till den skomakaren som anses vara bäst i stan (och som jag lagt måååånga pengar på genom åren.. ett tag var det säkert mina klackar som gjorde att han gick runt, haha). Men han sa att det inte finns något han kan göra. Han kunde helt enkelt inte laga mina skor eftersom han sa att dom kommer gå sönder igen.

Men, så åkte jag till Grekland i slutet på oktober och tog med mig skorna på vinst och förlust. Tack gode gud att jag gjorde det – och att jag tog båda skorna.. först tänkte jag bara ta den skon som var sönder..
Skomakaren i Grekland hade förslag på vad han ville göra och när jag undrade om det var en så bra idé, så tittade han strängt på mig och undrade om jag ifrågasatte hans profession, hans yrke!?! Shit.. nope, det vågade jag inte göra, hahaha.. och såhär blev resultatet:

Vad han gjorde? Han klistrade fast två tunna skinnbitar längs remmen! Man ser inte ens att det är ditklistrat. Man tror att skon ser ut så! Och oavsett, jag är sjukt nöjd så jag bryr mig egentligen inte om det syns eller inte. Jag vill bara kunna använda mina skor.

… och jag vet inte om jag vågar berätta hur mycket det kostade… förmodligen kommer ingen tro mig… iallafall skämdes jag när jag betalade…

Två euro.
Ja, ni läste rätt. Dio, two, zwei, dos, kaxi – ja, 2 euro!!! Tjugo sketna spänn. Gratis ju.

Fortsatt trevlig helg alla fina <3

Såg den här i mitt facebookflöde häromdagen och fick mig ett gott skratt!

Man får inga små barn eller leksaker på köpet med mig nuförtiden. Snarare är det väl barnbarn man får på köpet, hahaha! Nä, det är inte aktuellt, men shit som jag längtar efter barnbarn!
Men att det finns män – eller kvinnor för den delen – som väljer bort sina barn så fort en ny partner dyker upp, det är för mig ofattbart. Verkligen ofattbart. Hur fan kan man sälja sina barn för en partner? Finns inte på kartan.

Nedan lade mina döttrar upp på Facebook och det är oxå sååå sant. Den som gör något mot mina barn har inga pluspoäng hos mig. Definitivt inte.

Vi är som sagt ett paket – oavsett hur gamla mina barn är! <3

.. men det gör inget, jag älskar även mina vardagar.
Nyss hemkommen efter en trevlig middag med väninnor, och som vanligt bjöd värdinnan på fantastiskt god mat. Denna gången kycklinggryta med ris. Världsklass. Som alltid!

Innan middagen umgicks jag med min systerdotter BrottarAnna.

Vi tog först en lång powerwalk, sen åt vi lunch och sedan gick vi på IKEA.
Igår kväll hade jag förmånen att gå ut på middag med min Micaela.
.. och imorgon ska jag baka med familjens minsting, Aliki… gud hjälpe mig, hahaha!

Nu förbereda nästa vecka!
Tata alla fina människor med självinsikt! <3

Idag sprang jag 12 km! Första gången jag springer så långt!

Det var inte planen när jag gav mig ut ikväll. Jag tänkte springa 5-7 kilometer, men när jag väl var igång så kändes det som om jag flög fram, så jag bestämde mig för att springa 10km. När jag kom upp i 10km ville jag fortfarande inte sluta. Så jag sprang 11. Men inte då heller ville jag sluta, så jag sprang 12. Jag var egentligen inte ens särskilt trött vid 12km heller, det är sant!, men jag slutade ändå. Jag hade faktiskt kunnat fortsätta säkert flera kilometer till, men valde som sagt att stanna. Shit, 12km. Jag kan ju!
Sjukt glad är jag iallafall!

Ännu gladare är jag för att Maria (Lindberg, reds anm) var i stan och höll en föreläsning för Migrationsverket. Som vanligt gjorde hon succé. Big time. Maria är så jäkla grym!
Alla borde faktiskt få förmånen att lyssna på hennes resa. Marias föreläsning är applicerbar på alla företag som har mål, visioner och ambitioner, definitivt för alla idrottare, men även för helt ”vanliga” människor som vill något med sina liv. Alla över 12 år kan med andra ord ha behållning av hennes föreläsning ”Uthållighet i Världsklass” – som hon håller på tre (!) språk; svenska, engelska och numera även på tyska.


.. dessutom har hon en jäkligt snygg logga på byxorna på ovan bild, hehe.
Eller hur 🙂
Tata alla fina människor, trevlig fredag önskas!

Jag pratar om åldersskillnader mellan kärlekspar, som går both ways. Alltså  oavsett vem som är den alldeles ”för unga/för gamla” i relationen.
Vill börja med att tala om att jag har vänner, både kvinnor och män, som lever med betydligt yngre/äldre partners. Och dom är väldigt lyckliga. Trots att en & annan tex fått avstå barn. Det hade jag förvisso aldrig gått med på, varken att avstå från att få barn, om jag nu inte hade haft det, eller att vara med någon som är betydligt yngre.

Vad är då betydligt yngre? Är det någon som är 5-7-10 år yngre? Eller 15-20 år yngre? Ingen aning. Vet bara att jag personligen har svårt att förstå hur man kan vara ihop med någon som är närmare ens barn i åldern, än sig själv.
Vad har man gemensamt? Och om det skiljer en sisådär 20-25 år, så inbillar jag mig att båda parterna dessutom ser betydligt äldre/yngre ut än vad man är – eller?
Sorry om jag låter dömande. Det är inte min mening. Jag säger inte heller att det nödvändigtvis måste vara fel.
Men jag skulle absolut inte klara av det. Jag skulle aldrig kunna vara ihop med någon som är närmare mina barn i åldern. Och i all ödmjukhet så har jag fått attention från betydligt yngre killar, men det är för mig omöjligt att känna annat än moderskänslor, typ.

Och även om det egentligen inte skulle ha betydelse, så hade iallafall jag undrat vad folk skulle säga? Och inte vilket folk som helst; jag tänker på min familj. Mina barn! Hade dom kanske skämts över mig? Förmodligen…
Nu ska man kanske inte tänka så, på hur andra kommer ta det, för det är ointressant för många, men jag är inte som andra..det har ni förstått för länge sedan 🙂

Och ja, jag vet, åldern är bara en siffra. Visst är det så. Men det finns högre siffror, och det finns lägre siffror..

Och som sagt, sorry om jag låter dömande.. det är inte min mening isåfall.
Tata folket!

… alltså att hålla igång fredag OCH lördag, med bara ca fem timmars sömn per natt.
I fredags hade jag middagsgäster hemma och igår var jag på fest (jag däckade förvisso på soffan i lördags runt 14-tiden.). Och idag var familjen på middag hos föräldrarna, Fars dag ju.

På festen i lördags serverade min kompis en riktigt god middag, indiskt. Älskar det!

.. och på festen var även Linda – jag och Linda var kollegor på Kellys för hundra år sedan! Jag var chef i Malmö och hon chef i Göteborg och vi kom jäkligt bra överens. Jag gillade Linda så mycket. Vi har inte setts sedan dess, alltså runt 2006-2007 någonstans. Shit. Så kul att träffa henne efter så många år.
It´s a small world mina vänner… it´s_a_small_world…

… och oavsett hur trött jag är, en löprunda hinner jag alltid med. Denna gången blev det en sjua. Härlig runda till havet och tillbaka.

Nu planera kommande vecka – och den är intensiv…

Tata alla fina människor <3

.. och jag den enda som inte varit där på hur länge som helst?
Många av mina vänner och flera av mina kollegor har varit i London över lovet. Men när ytterligare en av mina kollegor berättade att även hon varit i London över höstlovet, då kändes det som ett tecken. Jag måste åka dit. Helt enkelt.

De tre senaste gångerna jag åkt till England har jag åkt till Birmingham, eftersom det är där en av mina bästa vänner numera bor. Tots. Hon bodde i London tidigare så då var det dit jag åkte när jag hälsade på henne.
Jag har iofs fler vänner i London som jag visst kan hälsa på, men det har bara inte blivit av.
Skottland (Glasgow & Edinburgh)  har jag oxå varit i ett par gånger, min ena dotter bodde där för några år sedan.

Nedan första gången jag var i London, året var antingen 1990 eller 1991. 
Vi var iallafall i 20års-åldern..

… här är vi i London igen, denna gången i 30års-åldern.

Tots har såklart varit i Sverige och hälsat på mig oxå flera gånger, vi har alltså även setts i 40års-åldern.

Faktum är att jag snart ska till Birmingham igen, men inte heller denna gången kommer det finnas tid att besöka London.
Jag får helt enkelt boka en resa till dit! Svårare än så är det ju inte.
London is calling, folket! Nu är bara frågan vem jag ska åka dit med… hehe <3

Mina barn kanske? Dom tycker ju ändå att jag är den bästa mamman 🙂
(men det är bara för att mina barn är de bästa barnen!) <3
Återstår att se. Medandraord, to be continued so stay tuned!

Vet att jag tjatar, men jag är så lyckligt lottad.
Jag har världens bästa föräldrar. Jag är så tacksam att dom är friska and still going strong <3

Vi ses flera gånger i veckan och pratar nästan varje dag, men ibland känns det ändå för lite (!).
Idag efter jobbet tog jag en härlig löprunda och efter det åkte jag hem till mina föräldrar. Ni förstår, min mamma ringer nästan varje dag och meddelar vad hon har tillagat. Idag gjorde hon γιουβαρλάκια och linssoppa. Båda klara favoriter hos mig.
Nedan mammas γιουβαρλάκια. Köttbullssoppa. Så sjukt gott.

Så himla omtänksamt. Och så snällt! Mina föräldrar tänker alltid på alla andra och sätter aldrig sig själva i främsta rummet. Sådana människor förtjänar allt gott och bara det bästa.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: vi kan aldrig make it up for them. Inte för att dom förväntar sig det, verkligen inte. Men man vill ju ge tillbaka!

Nedan jag på kontoret häromdagen. Inte nog med att jag har världens bästa föräldrar, jag har ju världens bästa jobb med!

.. och världens bästa barn, och syskon, och syskonbarn, och ingift familj, och vänner! You name it och jag har det.
Jag har världens bästa liv! Shit så tacksam och ödmjuk jag är.

Time to go, annars kommer jag börja flumma, hahaha. Tata, folket! <3