Daniella Ibis AB

Jag har på senare tid blivit ännu mer känslig än vad jag brukar och kan gråta för minsta lilla. Alltså, verkligen för minsta lilla – både glädjetårar och sorgetårar.

Såg Mamma Mia häromdagen – OBS! SPOILERVARNING LÄNGRE NER! – och höll bokstavligen på att bryta ihop av gråt. Jag visste inte att Meryl Streep var död i filmen. Bara det var sjukt sorgligt och satte direkt tonen för mitt mode. Jag mer eller mindre grät hela filmen igenom. Mest glädjetårar men oxå tårar av vemod.

Men på slutet när Sophie skulle döpa sin son – utan sin mamma – och hon med tårar i ögonen gick in i kyrkan… då hände det något hos mig… Jag tänkte tillbaka på mina döttrars dop och kunde inte föreställa mig att inte min mamma skulle vara där.
Man såg hur Sophie nästan gick sönder av saknad. Shit, mitt hjärta höll på att brista och jag fick verkligen behärska mig för att inte gråta högt. Tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Var helt jävla förstörd. Jag har gråtit till oändligt många filmer, men såhär mycket kan jag inte minnas att jag någonsin gråtit till någon film.

… min Elena var sådär road av att jag grät. Hon bara ”Mamma, du bölar väl inte?” 🙂

Jo, mamma bölar. Big time. Och min dotter skulle bara veta hur många gånger jag dolt för både henne och hennes syster, att jag gråter.
Sist var nog när vi satt tillsammans i bilen i Grekland och radion spelade ”H mana en krion neron”, en pontisk sång som handlar om mammans betydelse.

Shit alltså, jag bryter nästan ihop när jag hör den här sången.
Jag minns när en av mina väninnor gifte sig i Grekland för mer än tjugo år sedan och orkestern spelade just den här låten vid ett tillfälle. Vi bröt nästan alla ihop. Väninnans mamma hade dött innan hennes bröllop. Det blev så sorgligt.
Usch, nu är jag lite låg.
Dags att ringa min fantastiska mamma <3

Önskar alla fina en härlig dag!

… har man varit ledig länge 🙂

Det hände iallafall mig när jag kom tillbaka till mitt halvtidsuppdrag (som projektledare på Region Skåne). Inte första gången jag glömmer, men förhoppningsvis sista. Och senast jag glömde något lösenord måste ha varit mer än 15 år sedan.

Det tillhör alltså inte vanligheterna, puh 😅

Nu back to work!

… fast såå lazy har mina dagar faktiskt inte varit. Jag har jobbat en hel del här (och nej, jag klagar inte), men min grymma kompanjon har absolut dragit det tyngsta lasset.
Känner mig iallafall hyfsat utvilad och jag har nog hunnit med det jag velat göra och träffa dom jag har velat träffa.

Nedan gos i byn Dorkada med min kusin Christinas fantastiska dotter Evgenia <3


Hängt med min kusin Makis underbara fru Olga och deras härliga barn, Asteris, Maria och Evripidis.
Såklart har vi även mötts av kor på vägarna, det har nog aldrig hänt att vi kört från Kilkis till Dorkada utan att möta kor eller getter på vägen, hahah.

Umgåtts med kusinen Rina, det har blivit många kaffe, drinkar och middagar.
Vi har varit ute och handlat, jag köpte nedan leopardmönstrade pantofles 🙂 snygga va? Slog dock ihjäl mig, som vi säger på grekiska, dvs jag fick skoskav efter att ha använt dom i fem minuter.

Ett annat mycket kärt återseende häromdagen blev det med våra kusiner Stella och Dimitris, Stella har jag inte träffat sedan 1992 (!) då hon kom till Sverige och hälsade på, hon har bott på Kreta fram till förra året. Dimitris och hans fina fru och barn har vi träffat varje sommar.

Kreta – jag måste vara bland dom sista personerna som aldrig varit där. ”Alla” säger att Kreta är ett måste att åka till. Mina föräldrar har varit där massor med gånger och jag har oxå mycket släkt där. Och ändå har jag aldrig varit på Kreta.. men faktum är att jag faktiskt länge velat åka dit men det har bara inte blivit av. Får väl ta tag i det snart och planera en tripp.

Konstaterar än en gång att livet är underbart. Fastän jag snart åker hem. I ärlighetens namn ska det bli skönt att komma in i rutiner igen. Jag älskar att ta dagarna som dom kommer men någon ordning måste det ändå finnas.
Jag tjatar jag vet, men jag är så oerhört lyckligt lottad. Tacksam och ödmjuk för allt jag har.
Peace out <3

Dagarna går sin gilla gång. Även idag har varit en riktigt bra dag. Det är alla mina dagar, nu när jag tänker efter. Jag har hängt i byn hos min älskade faster Noula.

Sen har jag hängt med ytterligare ett par personer, jag skrev om dom för ca en månad sedan, människor som jag har kommit att tycka så oerhört mycket om fastän den naturliga kopplingen sedan länge är borta.
När jag körde till dom blev jag återigen påmind om min bästis Billy, han som dog i en jaktolycka för snart 20 år sedan (herregud, den 30/8 är det 20 år sedan han dog, har skrivit om honom flera gånger), Billy ligger begravd i byn efter. Just den här sträckan kommer för alltid att påminna mig om Billy <3

Iallafall, innan jag gick fick jag med mig päron och cake. Så gott! Och kolla i vilken påse jag fick päronen i!

.. jag fick oxå tips på bra ansiktsrengöring. Ska testa det!

Som sagt, jag är lyckligt lottad <3
Mycket!

Såhär såg jag ut när jag körde mot Pefkochori tillsammans med min systerdotter Anna för att möta upp Viktor, min barndomsbästis och hennes dotter, tillika min guddotter, för en veckas bad i Halkidiki tillsammans. Jag vet, jag ser ut som lite ”kusinen från landet”, men jag kunde inte låta bli, hahaha.



Min söta guddotter Anna

Vi hade många mysiga kvällar med långa samtal om livet och vår vänskap som varat i alla dessa år, sedan vi var tio år gamla <3

Min söta systerdotter Anna i vattnet 🙂



Jag älskar bananasplit. Lite för mycket kanske, hahaha.

Vi tillbringade även ett par dagar i Kilkis, nedan fikade vi på Da Vinci.

.. och nu har hon åkt hem. Jag är så glad för våra dagar tillsammans.

Trevlig kväll önskas alla fina människor!

Jag lyckades ändå vara i Grekland i flera veckor utan att springa på den största idioten som dessvärre oxå är här samtidigt som jag. Min fd så kallade väninna, ni vet den där korkade lilla smutsen (bokstavligen lilla) som jag skrivit om vid ett par tillfällen, bla här.
Jag var ute på stan med min syster häromveckan och när vi var på väg ut från en affär så möttes jag öga mot öga, eller ja, öga-mot-öga är en grov överdrift, hon når mig till midjan, den här lilla smutsen är 1,10 lång med armarna uppsträckta. 1.10 bred oxå hann jag oxå konstatera när hon rullade in i affären.
Jag utbrast ”vilken tur att vi sticker nu”, eller något sånt, och den feta lilla smutsen ska ha sagt ”oh ja”, enligt min syster. Jag hörde inte att hon sa det. Tur var väl det, annars kanske jag hade kläckt ur mig något mer.
Vilket såklart är så under min värdighet. För att inte nämna att hon inte ens är värd besväret att kommenteras. Men tyvärr kunde jag inte help myself utan det kom spontant (och jag är hyfsat stolt över att jag inte klappade till henne för två år sedan och planterat henne på plats med ett enda slag). Det om något hade definitivt varit under min värdighet för den fula, korkade feta smutsen är såå inte värd att ta ett straff för.

Nåväl, jag får väl hoppas på att jag slipper se hennes fula tryne framöver.

Nu tillbaka till det jag gjorde innan, nämligen bada i Pefkochori!

Tata folket, jag önskar alla fina människor en härlig dag!