Daniella Ibis AB

Jag var i Polen förra veckan och kollade på Maria (Lindberg, reds. anm) när hon fightades om en VM-titel. En match som hon orättvist nog förlorade. Hon var den bättre boxaren men det vågade inte domaren ge henne, som dömde till polskans fördel.
Så jäkla orättvist. Läs gärna Kent Hanssons & Stefan Alfelts Mr Ringside ”Boxningens poängsystem ett självmord som hotar sporten”.
Ett utdrag ur texten från ovan länk:
”Maria Lindberg var den bättre boxaren i Warszawa men förlorade mot hemmaboxaren och WBC-mästaren Ewa Piatkowska med minsta möjliga marginal, 115–115, 116–114, 116–114. Ett poäng mer till Maria och matchen hade blivit ett majoritetsoavgjort resultat. Vilket naturligtvis är komplett vansinne.”

Ja, det är vansinne. Man tappar ju helt förtroendet. Det går inte att vinna om man är borta-boxare, såvida man inte knockar sitt motstånd eller är totalt överlägsen. Och totalt överlägsen kan man ju inte vara på den nivån.
Maria var naturligtvis besviken, det är ju inte kul att inte få bältet man faktiskt förtjänat. Men hon var ändå vid gott mod.
Maria med ovan nämnda Stefan Alfelt efter matchen

Med sitt team, Tomek, Khoren och Pavel

Noterar ni förresten den fina loggan vid högra bröstet (deras vänster?) Just det, jag var stolt sponsor även denna matchen :=)

Arenan var gigantisk!

.. och här är vi med Favo-Fredric, ni vet han som gjorde dokumentären ”Maria och Skuggan”.

Bara (nej, verkligen inte så bara!) att bita ihop och ta nya tag.
Någon jävla gång ska det väl finnas en domare som vågar döma rätt!

Varför är det så svårt att erkänna när man har gjort fel?
Nu ska ovan bild föreställa en ”rolig” bild, precis som texten; ”varför kan inte alla bara erkänna när dom har fel? Hade jag haft några fel hade jag erkänt dom” – men när man tänker efter är det inte så roligt. Speciellt inte i verkligheten.
Många relationer har avslutats pga att det finns personer som konsekvent vägrar att se sina fel. Än mindre be om ursäkt.
Jag har tex lämnat personer som inte har förmågan att inse när dom har fel. Jag kan inte umgås med folk som saknar självinsikt. Eller med folk som bara ska överösta en och avbryta när man sakligt och i lugn ton försöker förklara något. Folk som bara ska ”attackera” en och vägrar lyssna. Nej, jag är förbi det. Jag vill inte ha det i mitt liv. Tar för mycket energi och tillför mig ingenting.

Är det verkligen ett sådant ”nederlag” att erkänna eventuella fel? På riktigt, alltså? Hur är man funtad? Varför ska det vara så svårt? Det är väl bara att erkänna? Och samtidigt tacka för att man (förhoppningsvis!) lärt sig något nytt? För innerst inne måste man väl vara medveten om att man har fel? Eller skiter man i att man förlorar folk på vägen?

Jag har lärt mina barn sedan dom var små att man måste kunna säga förlåt när man har felat. Det är inte svårare än så.
Och det ska gudarna veta att både jag och mina döttrar har fått säga förlåt till varandra många gånger genom åren när vi agerat fel. Vår relation är viktigare än vår eventuellt sårade ”stolthet”. Jag ser dock inget stolt eller ärofyllt i att inte kunna säga förlåt eller inse när man felat. Vi gör alla fel.
Och det mest mogna är naturligtvis att erkänna det.
Tycker jag.

… and then we went back to Malmö 🙂
Roadtrip med min Micaela och min systerdotter Anna! Vi körde till Berlin där Anna skulle vara med i en brottartävling. Vi hade en härlig resa och jag älskade varenda sekund. Hoppas ungdomarna oxå gjorde det <3


Väl framme i Berlin stannade vi på en bensinstation och när jag satte mig på trottoarkanten kändes det bekant…

Jag satt på exakt samma trottoarkant – vid soptunnan!, för ca 2,5-3 år sedan när jag & tjejerna körde till Grekland – vilket sammanträffande att vi hamnade på samma ställe!

Iallafall, when in Berlin så måste man ju turista lite om man har tid. Vi körde först till hotellet och lämnade våra grejer …


… åt på en lokal italiensk krog …
    
… och sedan körde vi till Alexanderplatz

Just det.. jag köpte oxå en väska.. Väskor är inte min ”grej” (skor och klänningar är däremot), men när jag ser en som jag bara måste ha, så köper jag den. Den här väskan från FREDsBRUDER blev jag förälskad i (tur att den var lite nersatt) till skillnad från Micaela & Anna, som inte alls var imponerade. Nåväl. Jag var som sagt imponerad, så jag köpte den såklart.

Söndagen var det GAMEDAY!
Invägning, check.

.. nedan Anna i blått i sin andra match, som hon oxå vann och gick därmed till final.

.. och nedan Anna i rött, i finalen.


.. som hon förlorade tyvärr. Inte helt rättvist, om jag ska vara ärlig. Hon fick inte minst fyra poäng som hon skulle ha (hon förlorade med två poäng) och hennes tränare var förbannad över det. Men jag har lärt mig att hemmabrottaren vinner alltid när det är jämnt. Samma med boxning. Är det två hyfsat jämna så vinner alltid hemmaatleten.

Med lite distans borde Anna iallafall vara supernöjd. Hon är bara 13 år. Detta var hennes första internationella tävling och hon kom tvåa! Dessutom i en viktklass över sin vanliga. Det är riktigt, riktigt bra. Även om Anna, vinnarskalle som hon är, inte ser poängen med att komma tvåa så kommer hon nog ändå inse att detta är riktigt bra.. Fast jag förstår henne precis, hehe 🙂

Underbar helg med mina tjejer, nu ser jag fram emot en ny vecka som är späckfull med bl a intervjuer, kundbesök och ännu en resa, denna gången till Polen och även denna resan är i sportens tecken: Maria Lindberg boxas i Warsawa!

Har jag sagt lately att jag älskar mitt liv? Well, det gör jag!

#ILOVEMYLIFE <3

Ska man alltid säga det man har på hjärtat? Om det är snälla saker, ja! Såsom att någon är snygg, har fin klocka, eller har en fin ny klänning, tex. Tycker man inte det, bör man inte säga något alls.
Men om det är andra saker, som inte handlar om ytliga ting, och där man riskerar att bli rejected.. ska man fortfarande ändå säga det?
Naturligtvis handlar det om kärlek.
Jag fick frågan häromdagen av en väninna som befinner sig i ett dilemma. Hon hade träffat mannen i sitt liv, allting kändes så rätt, livet lekte och allt var frid och fröjd… men av olika anledningar tog det slut. Och hon är förkrossad. Han mår väl inte så bra heller. Hon älskar honom. Alltså verkligen älskar honom, men vågar inte säga det för att hon helt enkelt är rädd för att bli avvisad.
Usch.. jag förstår henne.. Jag har själv haft ett tufft uppbrott, det är längesedan nu, men jag minns hur oerhört svårt det var att mista honom.

Hursom, jag rådde iallafall min väninna att blotta strupen eftersom hon älskar honom så mycket, att hon måste säga precis som hon känner.
Hon ville fundera lite till. Klokt. För det blir faktiskt bättre ju längre tiden går. Det är dom första månaderna som är mest kritiska. Överlever man bara dom så…
Tiden har ju en förmåga att läka alla sår. Man överlever. Det gör man, fastän man inte tror det när man är mitt i skiten. Man tror heller inte att man någonsin kommer kunna skratta igen och känna genuin glädje. Eller träffa någon ny. Men det kommer man. Livet går alltid vidare.

Oavsett vad hon gör, om hon berättar hur hon känner eller inte, så tycker jag att det är så oerhört sorgligt när man vet att man hittat sin själsfrände, och så kan man inte vara tillsammans med honom. Otroligt sorgligt är det.
Men jag tror oxå att what´s meant to be always finds its way… One way or another.. Antingen så sväljer någon sin stolthet eller så kanske man råkar mötas någonstans eller så.. vad vet jag! Om det är menat så händer det.

Om jag lever som jag lär? Detvillsäga, lyder mina egna råd?
Well låt oss prata om det en annan dag.
Nu önskar jag trevlig helg <3

.. och allra bästa sättet att göra det på, alltså förutom att researcha, läsa på ordentligt och ställa frågor till en massa kloka människor, så förbereder jag mig bäst på löpturen. Running är verkligen my therapy och jag älskar det så mycket!

Vad debatten ska handla om? Hur Malmö kan bli en mer inkluderande och tolerant stad. Det är Malmö Pride som är min uppdragsgivare och alla partier förutom SD är inbjudna.
Jag har fått många frågor kring varför SD inte är inbjudna – och svaret på den frågan är ju att dom står så långt ifrån Prides värdegrund. SD motarbetar och står inte för någonting som Malmö Pride står för.
Men visst, det kanske inte är skäl nog att exkludera dom? Vilken tur att det inte är mitt beslut!

Läs mer på malmopride.com

Nu duscha, tata alla fina <3

… trots att jag snubblade på min löprunda och skrapade upp båda mina knän.


Niklas plåstrar om mig

Fast det var faktiskt inte det värsta, att jag snubblade. Det värsta var att Per hade ca 20 minuter tidigare råkat dra min tennisarm ”rätt” (!) och jag kände för första gången att jag var rörlig igen. Han är förvisso läkare men det var inte medvetet, att han drog armen rätt, när han försökte dra ner mig i poolen, haha. Men när jag ramlade på löprundan så tog jag emot med armen och fick ont igen. Så jäkla typiskt. Jaja, whatever. Det kommer bli bra igen. Jag är övertygad om det…

Niklas står på behörigt avstånd från poolen som ni ser. Jag med 🙂
Vi hade en supertrevlig kväll på Almåsa iallafall och min dag var oxå alldeles underbar, jag hade mina FAB9-tjejer på brunch i min trädgård.


Japp, livet är underbart och jag är lyckligt lottad – trots skrubbsår på knäna.
Nu ser jag fram emot nästa vecka och den är fulltecknad. Härligt!

… ”jag är så glad att jag har ett” – för att citera vad min Micaela sa när hon var runt 13-14 år. Så klok redan då <3
Ja, livet är alldeles underbart och jag är tacksam för varenda minut och sekund.
Idag har jag spenderat dagen med Magdalena. Vi har hängt i min trädgård och hon har hjälpt mig rensa i rabatterna. Sedan åt vi och tog även en lång promenad. Härligt.


Jag gjorde kyckling med potatis och sallad. Det går alltid ner.


En timmes lång powerwalk blev det oxå. En härlig dag, helt enkelt.

Längtar till imorgon. Kommer börja dagen med en löprunda, sedan ska jag nog rensa lite till i trädgården. Det är terapi för mig. Jag älskar att rensa bort ogräs samtidigt som jag lyssnar på musik eller bara låter tankarna sväva fritt.
Precis som med löpningen. Terapi.
Jag älskar livet och är så tacksam att jag har ett <3

Inte alls ofta. Faktiskt ganska sällan. Så gott som aldrig, om jag ska vara ärlig.
Men förra veckan hade jag några tankspridda moments – korta moments, tack o lov, för jag upptäckte snabbt vad jag hade glömt. Jag glömde mina bilnycklar i bilen, mina husnycklar i dörren (påminde mig om den gången jag hade glömt nycklarna i ytterdörren hela natten (!) och min dåvarande granne Kitty såg det och kom in på morgonen. Själv stod jag i duschen och höll på att svimma av rädsla när hon bara dök upp!).
Som sagt, jag kom på det snabbt.
Och eftersom jag så gott som aldrig är tankspridd fick jag helt enkelt ta ett steg tillbaka och samla mig. Så det gjorde jag. Och här är jag nu – definitivt back on track again.

Det finns heller ingenting som inte en ordentlig löprunda råder bot på. På bilden 6km senare 🙂

.. och så längtar jag till sommaren och Grekland… <3

… att jag är ute två kvällar i rad! Afterwork i fredags och tjejkväll hos Lotta igår. Se, jag går visst ut, haha!

Det var en magisk kväll och vi var sju tjejer som åt supergod mat och hade sååå trevliga och intressanta samtal. Älskar sådana kvällar ❤

… men nu väntar en härlig löprunda!

Fin söndag önskar jag till alla fina människor ❤️

… jag har varit på afterwork! Yes, faktiskt har jag det. Och det var såklart jättetrevligt.

Det ÄR trevligt once jag är på plats, det vet jag ju. Måste bli bättre på att afterworka. Och nu när det förhoppningsvis blir lite varmare så är det ju mycket trevligare att gå ut! Det måste dock ske i anslutning till direkt efter jobbet, för har jag väl kommit hem är det för sent. Då lämnar jag bara huset om det börjar brinna, haha.

I’m such a hemmakatt…🙈😺