Daniella Ibis AB

… och självklart i pappa-paketet med.
Jo, att göra allt för sina barn. Once man får barn så sätter man inte sig själv längre i främsta rummet. Alla mammor eller pappor förstår inte det dock. Det tycker jag är så sorgligt.
Jag har många gånger skrivit om deadbeat dads and moms och jag tänker inte göra det idag igen.
Nä, idag ska jag skriva om hur stolt jag är över mina döttrar och hur tacksam och glad jag är över att dom har så mycket faith in me, att deras förtroende för mig är orubbligt. Dom är så tacksamma oxå över ”allt” jag gör för dom – men det gör jag med nöje. Herregud, det är mina barn! Om jag kan köra dom eller hämta dom från någonstans – varför skulle jag inte göra det? Jag kan ju! Precis som dom hämtar och lämnar mig om det behövs. Man ställer upp för varandra. Man hjälps åt.
Och när ekonomin tillåter så fulltankar jag deras bil eller ger dom pengar bara sådär. Varför? För att jag vill och kan. Nej, jag överöser dom inte med pengar, för att jag inte har råd, men jag ger dom ändå allt jag kan.
Tyvärr är inte alla föräldrar lika generösa fastän dom mycket väl har ekonomin till det. Dom är bara snåla och tänker endast på sig själva. Patetiskt.
Det händer att jag får ”klagomål” på att jag curlar mina barn med resor, pengar, kläder mm – men är det att curla när man vill hjälpa dom? Varför ska jag inte göra det när jag kan?
Anyway, nedan inlägg gjorde min Elena på Facebook. Jag blev så rörd.

.. och nedan meddelande skrev min Micaela till mig när hon bodde i Skottland. Jag grät floder.

”Saknar dig jättemycket ❤
Är så excited inför onsdag, har så mycket att visa dig!
Att vara ifrån familjen har verkligen fått mig och förstå hur mycket du har gjort för mig och Elena, så mycket tid och kärlek du har gett oss. Det har aldrig funnits en tid i livet då jag undrat ”var är mamma”, för du har alltid varit närvarande. Vi har fått se världen tack vare dig. Alla resor du har tagit oss på, alla platser vi har fått se tillsammans, alla nya kulturer vi har upptäckt och alla dom bilresorna genom Europa har lärt mig så mycket. Allt jag är idag, har jag dig att tacka för. Jag har aldrig behövt oroa mig för något, att inte ha mat på bordet eller tak över huvudet. Ser dig som en gigantisk och mäktig mur som inte går att fälla, och bakom muren har jag och Elena stått, så säker har du fått mig att känna. Och varje gång vi åker flygplan eller åkte hiss när vi var yngre och vi var så rädda ”ni ska aldrig vara rädda när ni är med mamma” ❤
Du inspirerar mig varje dag, så mycket bra har hänt i Skottland, och varje gång jag har stått inför en utmaning har jag alltid tänkt ”hur skulle mamma göra detta?” Du är en sån jäkla cool morsa, och jag är så glad att just du är min morsa.
Du är BÄST, och jag menar det. Du är i särklass den bästa mamman i hela världen. Ja, störig är du ibland haha, men du är min morsa och jag älskar dig otroligt mycket ❤ ❤”

Som sagt, jag grät floder efter detta meddelandet..

Har jag världens bästa barn or what alltså!
Älskar mina döttrar beyond vett och sans <3
Nu ska jag bara njuta av bandet som vi har. Som är det värdefullaste jag har.

Det gick bra. Tror jag. Känns alltid tomt direkt efteråt. Ser fram emot middag nu!

… och tack för alla meddelanden där ni undrat var jag tagit vägen. Jag har ju varit sjuk och sen har jag haft så mycket att göra att jag knappt hunnit med annat än jobb..

Tata folket, kärlek ❤️

Nästan iallafall :=)
Vet att jag möjligtvis försöker friskförklara mig liiite fortare än vad som egentligen är bra för mig…. men jag är så rastlös. Orkar inte ligga och vara sjuk längre. En vecka får vara nog.
Och nej, jag har såklart inte kastat mig över arbetet med hull och hår – jag har bara gjort några referenstagningar, tagit kravprofiler på nya ordrar som vi fått och även bokat intervjuer med potentiella kandidater. Alltså sånt som man kan göra iförd pyjamas och över telefonen. Som inte kräver att jag är fysiskt närvarande.
Jag känner absolut att jag är starkt på bättringsvägen – vi går ju mot ljusare tider!

… och ju tidigare vintern är slut, desto bättre …

Tata folket, ta hand om er och var snälla mot varandra! <3

Influensa 2018 var verkligen influensan from hell. Jag råkade ut för den i år. Det började så fort vi landat när vi kom hem från Rom. Jag skrev då att jag ”kan ta det”, att vara sjuk alltså. Yeah right, såhär i efterhand.
Jag kände mig lite dålig men jobbade ändå. Samma sak dagen därpå, tog ett lunchmöte som jag hade bokat. Efter mötet åkte jag raka vägen hem och lade mig. Sen bröt all hell lose. Jag fick feber, hosta, huvudvärk, ont i öronen och halsen.
Såhär sjuk har jag inte varit på 18 år (!).
Jag trodde på allvar att jag skulle dö i helgen. Jag grät av smärtan i halsen och huvudet. Kändes som att halsen höll på att brinna upp och huvudet explodera. Tabletterna hjälpte inte (alvedon och ipren), jag kunde inte sova, näsan rann hela tiden och det kändes som att jag skulle hosta ut mina lungor. Fy fan vad sjuk jag har varit.

Timingen kunde heller inte vara sämre: vi har asmycket att göra i alla våra bolag just nu. Min stackars partner in crime Patricia har verkligen fått slita. Jag har kunnat jobba lite idag och igår. Svarat på mail och telefonsamtal, men fysiska möten orkar jag inte ta. Jag ligger fortfarande på soffan hela tiden – och det är såååå jobbigt! Försöker gå upp men blir helt slut direkt.
Två rekryteringar blev iallafall klara idag, tjohoo!

Men visst är jag snygg ändå..? (Not).

Jag har fått strikta förmaningar att inte friskförklara mig själv för tidigt. Att det är väldigt viktigt att jag låter mig bli frisk innan jag kör för fullt igen. Jag förstår det.. men.. på fredag måste jag vara frisk. Jag ska leda en kickoff nästa vecka, jag har flera intervjuer som jag måste genomföra för en ny kunds räkning. Patti har fullt upp med vårt andra bolag, Inovshop.

Och såhär i EM-handbollstider, min dotter tog nedan bild och tvingade mig sträcka upp armen, haha. Klarade det med nöd och näppe…

… och på tal om mitt inlägg häromdagen, om att alla mina svärmödrar alltid älskat mig, mina barns farmor ringde mig faktiskt och undrade hur jag mådde. Vi är vänner på facebook och hon såg att jag är sjuk. Hon undrade om jag behövde hjälp, hon ville så gärna hjälpa mig. Supergulligt av henne, verkligen jättefint <3

Stay healthy folket, influensa 2018 är inte att leka med… tata!

”En tyst minut för alla som firade helgerna med sina svärföräldrar” betyder ovan rader.
Det kan ju vara en hemsk upplevelse, beroende på hur svärisarna är. Och faktiskt även beroende på hur svärsonen/dottern är. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig erfarenhet.
De få ”svärföräldrarna” jag haft har oftast varit fina människor, i synnerhet de jag hade för ett par år sedan. Tyvärr lever inte den ena längre, men de var/är på riktigt helt fantastiska människor. Och känslorna är ömsesidiga, jag vet att dom tycker oerhört mycket om mig oxå.

Svärföräldrar brukar gilla mig. Såklart dom gör, jag är ju helt bedårande, hahaha!
Skämt åsido. Min första kärlek I (eller H om man vill), hans mamma gillade inte mig (!). Inte för att hon hade lärt känna mig och inte gillade min person. Nej, hon gillade inte mig för att jag gjorde ett studieuppehåll och jobbade som bartender i Grekland.
Till viss del kan jag ha förståelse för det – nu. Men då hade jag ingen förståelse för det alls. Hon kände ju inte mig. Herregud, jag var 19-20 år. Bartenderjobbet var en kul tillfällig grej. Och hennes son jobbade oxå i baren, ska tilläggas..
Och eventuellt handlade det oxå mycket om att jag bodde i Sverige och hon ville inte att hennes son skulle lämna Grekland. Det förstår jag definitivt.
Och för att ge ”ex-svärmor” lite cred så var jag väl inte direkt ”wife-material” på den tiden. Men jag dyrkade marken hennes son gick på.. Och han dyrkade mig.. Det borde ha räckt. Wife-egenskaperna hade kommit med tiden. Vilket det oxå gjorde några år senare.
Nu nästan 30 år senare tror jag att hon överhuvudtaget inte alls har samma tankar om mig… Kanske hon tillochmed ångrar sig lite..! Vem vet.
Saker och ting hade kanske sett annorlunda ut om hon hade lärt känna mig och gett mig en chans. Men jag spekulerar inte i det. Det blev som det blev och jag är absolut inte ledsen (men det tog fyra år att komma över I.. jeeeesus. Fyra år! Ofattbart).
En rolig incident som hände när jag var i Grekland i september var när jag och mitt sällskap sprang på I´s mamma på ”pazari” (”torget”) i Kilkis. I´s mamma kände inte igen mig – och jag kände inte igen henne heller! Mitt sällskap, som pratade lite kort med ”ex-svärmor” vet att jag & I var ihop, och hon frågade mig: ”Kände du inte igen tanten? Det var I´s mamma!”.
Jag hade självklart hälsat om jag hade känt igen henne.

Mina ”svärisar” som jag hade för ett par år sedan, vi kände definitivt inte varandra särskilt väl heller, men är man god människokännare och har förmågan att se vad den andra går för, då kan man bilda sig en uppfattning. Vilket vi snabbt gjorde med varandra. Jag tyckte direkt om dom, redan vid första mötet. Och dom tyckte direkt om mig oxå.
Som sagt, underbara och rättvisa människor med sunt förnuft och rätta värderingar. Dessvärre är bara en kvar i livet. Och till skillnad från relationen med I, att jag inte är ledsen över hur det slutade (även om det tog fyra år att komma över honom), så var jag uppriktigt ledsen över det här (och denna sonen var jag över för längesedan).
Sen tror jag att man älskar sina svärföräldrar och resten av sin respektives familj, eftersom man ju älskar sin partner. Dom är ju en del av personen som man älskar.
Det sägs ju att äpplet inte faller långt från trädet, men ibland gör det. Så till den grad att man ifrågasätter om äpplet verkligen kommer från samma träd.

.. och så hittade jag nedan facebook-test, hahahha!

Som vi alla redan vet, det som står på facebook, det är supersant!
Om någon mot all förmodan undrar vad I´s mamma skulle tycka om en eventuell återförening nästan 30 år senare (vilket såklart inte är aktuellt), kan jag meddela att hon med största sannolikhet hade tagit emot mig med jäkligt öppna armar! Oh yes, det hade hon.

Hittade även nedan, det betyder ”Hade du levt ihop med din svärmor om din man hade bett om det?”.
Med ”svärmor” som jag hade för något år sedan: absolut! En alldeles underbar kvinna som jag lätt hade tagit hand om och hjälpt om hon hade behövt och velat.
Hennes son däremot.. honom är jag inte så säker på att jag hade velat ha med i dealen, hahahh.

Nej gott folk, älska era svärisar, dom är en del av din partner. Älskar du din partner, bör du rimligtvis oxå älska partnerns familj. Fast kanske inte om det är svärföräldrar from hell…

Tata så länge då <3

Alla ni som botoxar ihjäl er (alltså överdrivet mycket) på diverse ställen i ansiktet, jag måste uppriktigt undra om ni tycker att ni ser bra ut. Alltså, verkligen ser bra ut? När läpparna är så onaturligt stora?
Eller med kindben som når er till pannan? Okej, jag överdrev lite där, men ni fattar vad jag menar.
Eller att ni inte kan rynka pannan?
Man ser så himla tydligt vilka som har botoxat ihjäl sig – men man kan ändå inte gömma sin ålder, oavsett hur desperat man vill dölja det..
Alltså, jag är uppriktigt förvånad över varför man vill se ut så? Jag förstår inte det. Det är ju inte ens snyggt.
Jag har träffat en & annan som har botoxat sig, men inte till förbannelse, utan det ser faktiskt hyfsat naturligt ut.

Sen ser jag massor med unga tjejer med läppar stora som tefat – det fattar jag överhuvudtaget inte! Snygga, söta tjejer, men som ser sjukt fula ut i dom läpparna! Varför, liksom? Varför??? Det är ju inte ens snyggt. Dessa tjejerna förfular sig.
Och så undrar jag om man inte är rädd?? Tänk om man end up like nedan??


Jag tycker det är så himla synd när jag ser uppenbart vackra tjejer som tyvärr förfular sig och ser helt onaturliga ut när dom förstorar sina läppar på det viset. Himla synd. För dom blir verkligen inte snyggare. Tvärtom.
Jag har inte sett en enda ung tjej som ser snygg ut. Däremot har jag sett kvinnor i min ålder som botoxat sig, och som inte tagit i för kung och fosterland, utan botoxat väldigt väldigt lite – det ser naturligt ut.
Men dom läpparna på unga tjejer alltså.. nej.. ser hemskt ut.
Och fy även för dom som ändå utför dessa läppförstoringarna på osäkra unga tjejer.

.. och jag är oändligt tacksam att inte mina döttrar gör det. Extremt tacksam. Därmed inte sagt att jag älskar allt mina tjejer gör, men just detta är jag så sjukt tacksam att dom inte gör (eller några andra ingrepp heller, för den delen). Det är ju så fult!
Detta är min högst personliga åsikt och jag vet att alla inte delar den, vilket är helt okej. Tur att smaken är som baken 🙂