Hur är det ens möjligt?


… att ha barn som man inte träffar? Alltså som man frivilligt väljer att inte träffa.
Ofattbart – oavsett ålder.
Kanske för att man inte fått vara delaktig i beslutet om barnet ens ska existera – men det hör inte hit, det borde man tänkt på innan. Once barnet föds så är det faktiskt din förbannade skyldighet som förälder att ta ansvar!

Hur är man funtad när man kan skita i sitt egna barn – sitt egna kött och blod. Hur? Man kan ju inte var frisk, iallafall.
Jag kommer aldrig förstå att man inte vill. Jag kommer på riktigt aldrig förstå det.
Hur kan man inte undra över hur det går för barnet? Om det är lyckligt. Mår bra. Vad barnet tycker är roligast i skolan. Tråkigast i skolan. Vad bästa kompisen heter. Vad fröken heter. Eller vad barnet drömmer om. Favoritmaten. Favoritfärgen. Ja, precis allt.

Vet, jag har skrivit om detta många gånger tidigare men det var ett tag sedan sist. Ett möte jag hade häromveckan påminde mig om dessa dead-beat-föräldrar, därav att det blev ett inlägg igen.
Jag vet att jag dessvärre har en & annan läsare här som har barn som dom skiter i – jag vädjar: kontakta barnet. Snälla, bara gör det. Vill barnet inte prata med dig direkt, så försök tills det vill. För jag lovar, barnet vill ha kontakt med dig. Oavsett hur sårad hen är.
Och har jag läsare som mot all förmodan känner folk som skiter i sina barn, snälla till er med, vädja, be, tjata på dessa föräldrarna tills dom tar sitt förnuft till fånga och etablerar kontakt med sitt barn.

Man kan alltid hoppas att dessa föräldrarna får sig en tankeställare och faktiskt tar tag i sitt liv… framförallt hoppas jag att barnen inte tagit för stor skada från avsaknaden av en förälder… <3

4 Responses to Hur är det ens möjligt?

  • Lina says:

    Känsligt ämne…vi har ju diskuterat kring detta men får aldrig nog.
    Fint skrivet än en gång.
    Jag återkommer imorgon.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Ja gör gärna det, du har bra input! Nu ska jag sova, filakia!

  • Lina says:

    Folk som inte har kontakt med sina egna barn brukar vanligtvis skylla på barnen och påstå att det är just dem som inte vill träffa sina föräldrar. Dessa människor behöver minst sagt psykiskt stöd för att få balans och för att kunna återförenas med sina barn. Det är en ond cirkel som antagligen har drabbat dem själva som barn och som tyvärr fortsätter i flera generationer. Oavsett hur och på vilkt sätt det började så lider barnen av ett sådant brutalt och likgiltigt beteende. Att ens föräldrar förnekar en och varken har tid eller lust att umgås med en är uppenbarligen en dödsdom för hen. Apropå uppfostran är den utom räckhåll. Föräldrarna av denna sort har varken mod eller vilja att uppfostra sitt barn. De kan känna sig fega och ängsliga. Slutligen påverkas barnen på värsta sätt. Kriminalitet och misshandel är två av många företeelser som kan leda barnet i vuxen ålder. Är det inget att undra över eller ta tag i???

  • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

    Jo, absolut är det det! Men frågan är om någon ens tänker på det!!
    Jag vet inte vad man ska göra. Jag vet inte hur får man en förälder att engagera sig. Hur man får dom att fatta att dom förstör ett liv!

Arkiv