Daniella Ibis AB

Underbart att vara tillbaka 🙂 Har saknat mina föräldrar så mycket! Här med min älskade fina mamma ❤

… och min Thia Cool

.. och lilla Aliki ❤

… och så fullkomligt älskar jag ägg direkt från hönan. Snälla grannar förser oss med inte bara ägg utan även honung och en massa grönsaker direkt från deras trädgårdar. Underbart!

Mindre trevligt dock var att det första man såg när man kom ut för att ta en drink, var den äckligaste och mest korkade lilla (bokstavligen lilla alltså, 1.10cm med armarna uppsträckta) smutsen i Kilkís. Tyckte väl det luktade illa när vi gick förbi.. Nåväl, det var bara att förtränga åsynen av den stinkande fula nunan, hålla för näsan och gå förbi. Och samtidigt hoppas slippa se eller höra henne mer..

Nu tillbaka till mina böcker! Och fikorna med pantertanterna!

Puss&Kram alla fina därute ☀️🇬🇷💙

Jag går sällan in på länkar, men denna länken med Johnny Manuel som sjunger Whitney Houstons ”I have nothing” delades flera gånger av olika vänner på FB så jag var helt enkelt tvungen att kolla.
Jag satt mest och var nervös på den här stackars Johnnys bekostnad – men shit vad jag inte behövde det! Gissa om jag fick gåshud!

Alltså, Whitney Houston (blandannat) är en artist man inte sjunger ostraffat, såvida man inte ÄR Whitney herself (jo, jag vet att hon dessvärre är död).

Ytterligare en låt av Whitney Houston, ”I will always love you” är oxå en låt man inte sjunger ostraffat – och definitivt inte om man är ett barn, Laura <3

Den här lilla tjejen made my cry kan jag erkänna.. Så himla duktig! Och söt!!

Ännu en tjej som verkligen made me cry är grymma Charice som sjunger med Celine Dion – definitiv oxå en sångerska man inte sjunger hursomhelst, och återigen, i synnerhet inte om man är ett barn.
Här sjunger dom ”Because you loved me”, som Charice dedikerar till sin mamma.

Alltså shit som jag grät.
Gåshud, som sagt.

… att ha barn som man inte träffar? Alltså som man frivilligt väljer att inte träffa.
Ofattbart – oavsett ålder.
Kanske för att man inte fått vara delaktig i beslutet om barnet ens ska existera – men det hör inte hit, det borde man tänkt på innan. Once barnet föds så är det faktiskt din förbannade skyldighet som förälder att ta ansvar!

Hur är man funtad när man kan skita i sitt egna barn – sitt egna kött och blod. Hur? Man kan ju inte var frisk, iallafall.
Jag kommer aldrig förstå att man inte vill. Jag kommer på riktigt aldrig förstå det.
Hur kan man inte undra över hur det går för barnet? Om det är lyckligt. Mår bra. Vad barnet tycker är roligast i skolan. Tråkigast i skolan. Vad bästa kompisen heter. Vad fröken heter. Eller vad barnet drömmer om. Favoritmaten. Favoritfärgen. Ja, precis allt.

Vet, jag har skrivit om detta många gånger tidigare men det var ett tag sedan sist. Ett möte jag hade häromveckan påminde mig om dessa dead-beat-föräldrar, därav att det blev ett inlägg igen.
Jag vet att jag dessvärre har en & annan läsare här som har barn som dom skiter i – jag vädjar: kontakta barnet. Snälla, bara gör det. Vill barnet inte prata med dig direkt, så försök tills det vill. För jag lovar, barnet vill ha kontakt med dig. Oavsett hur sårad hen är.
Och har jag läsare som mot all förmodan känner folk som skiter i sina barn, snälla till er med, vädja, be, tjata på dessa föräldrarna tills dom tar sitt förnuft till fånga och etablerar kontakt med sitt barn.

Man kan alltid hoppas att dessa föräldrarna får sig en tankeställare och faktiskt tar tag i sitt liv… framförallt hoppas jag att barnen inte tagit för stor skada från avsaknaden av en förälder… <3

… och faktiskt oxå nästan utan scones.. tänkte inte alls på det. Som tur var så påminde en vänlig själ mig och jag slapp skämmas, hehe. Ingen som drack te iallafall, men väl massor med kaffe, när jag hade delar av mina FAB-väninnor samt några andra coola brudar över.

Som vanligt mycket trevligt.
Ännu trevligare var att idag var första dagen då jag kände mig nästan helt frisk efter en veckas öron-, huvud-, och halsont. Alltså knappt några känningar alls worth mentioning.
Det innebär att morgondagen kommer börja med en löprunda – kan definitivt behövas efter dagens intag – samtidigt är jag lite nervös.. har inte sprungit på över en vecka och jag är lite orolig över att jag inte kommer orka 7km.. Återstår att se. Känner ändå just nu att det är viktigare att jag är frisk och att jag kommer ut överhuvudtaget.

Nu planera kommande vecka. Med lite tur (men faktiskt oxå massor med skicklighet, i all ödmjukhet) får vi ytterligare en VD-tjänst att rekrytera imorgon. Håll tummarna gott folk.

Tata! <3

You´ve gotta love them! Och man måste få skratta lite (eller ganska mycket, hahahha!).
På frågan var jag ska hitta äkta kärlek: På Ps torp utanför Kalmar, i Kristvalla 🙂

… fast nedan saker kommer i lite konstig ordning (om man går uppifrån och ner): jag gifter mig på Scandic, jag skaffar barn på torpet, och sen hittar jag min äkta kärlek på torpet.
Eller så kan man gå från vänster till höger: jag kommer att hitta äkta kärlek på torpet, gifta mig på torpet, leva på Limhamns IP, skaffa barn på torpet och dö på AbSmåland.
Den sistnämnda ordningen makes more sense.

Minsann. Jag kommer alltså få fler barn. Och gifta mig igen. Det visste man inte! Tur att Facebook guidar en rätt i livet..😂

På nedan bild iallafall när vi var på torpet en helg i våras <3

Och såhär i midsommartider, Facebook (igen) påminde mig om nedan fyra år gamla minne:

Jag kommer dock inte ihåg vem jag drömde om den natten. Men det spelar ändå ingen roll, jag hade ju inte sju sorters blommor under kudden!

Kärlek & förståelse folket <3

Idag är det femte dagen som jag är sjuk.
Jag mår iofs lite bättre, har inte feber, men jag har fortfarande lika ont i halsen (om inte mer!) och jag går fortfarande på alvedon+ipren var sjätte timme, samt ca 10 piggelinglassar om dagen. Min räddning!

Igår var jag på Sommarfest hos en av våra kunder, ValiLEAD, dom jag gjorde VDn till, och det var mycket trevligt.
Jag vet att jag inte ser överdrivet sjuk ut på nedan bild, tacka filter och retuscheringen för det, hahaha.


Snart sova. Tack för era uplifting krya-hälsningar, det värmer mitt hjärta. Håll nu tummarna att imorgon blir dagen då jag vaknar och inte har ont!
Tudeloooo, folket <3

… jag hade föreställt mig söndagen. Inte gårdagen eller idag heller för den delen: liggandes på soffan, alldeles sjuklig, ont i halsen, öronen, huvudet, nacken och kroppen över lag.

Tredje dagen idag and still counting. Börjar bli irriterande nu. Det är inte riktigt min grej att vara sjuk. Och så gillar jag inte att ha ont. Min smärttröskel är inte högst i stan direkt, det vet ni som känner mig. Jag har riktigt ont i min hals. Det svider som f-n, speciellt när jag sväljer. Det enda som hjälper är inte alvedon+ipren-kuren (som jag ändå tar var sjätte timme), utan det är piggelinglass. Hade inte överlevt utan. Tror jag äter typ 10-15 glassar om dagen.

Jag kanske inte tillfrisknar eftersom jag inte tar det helt lugnt. Inte för att jag har jobbat ihjäl mig, det har jag inte, jag har valt bort flera möten/events, men jag har ändå gått på vissa möten, två i måndags, ett idag, har möten både imorgon och på torsdag som jag vill och behöver gå på – och på fredag är det midsommar, då ska jag på fest, och då tänker jag vara friskast i stan.
En sak som jag inte har gjort är att träna. Sist jag sprang var i lördags. Det känns konstigt. Vill springa ju! Men jag lyssnar på kroppen. Jag känner mig svag och vet att jag inte hade klarat många meter. Jag blir andfådd bara jag går upp för trappan till mitt sovrum. Utmanar alltså inte ödet. Jag kommer springa tidigast när jag helt symtomfri.

… under tiden är jag tacksam att jag har barn som skämmer bort mig, som här, med en fruktsallad <3

Tata folket, ta hand om er och jag hoppas ni klarar er från sjukdomar!

… eller rättare sagt, I had a dream, som jag tyvärr blev alldeles brutalt väckt från. Dessutom alldeles för tidig oxå, på min sovmorgon. Fan.
Ni vet när man drömmer en alldeles, alldeles underbar dröm och man bara ligger och myser, när man helt plötsligt bara kastas ut i verkligheten. Bara sådär. Man är helt oförberedd, liksom.
Inte för att min verklighet på något sätt suger – det gör den absolut inte, tvärtom – men jag hade så gärna stannat kvar i drömmen.. bara lite, lite till… och ni vet när man förtvivlat försöker somna om, blundar hårt och tvingar tillbaka sig till drömmen – oftast till ingen nytta, för det hjälper sällan.

Så det var bara att masa sig upp, köra sin löprunda (7km blev det, for the record), och sen sticka till Limhamns IP och vara speaker när LB07 tog emot Örebro (vi vann med 2-0) för att därefter skynda hem och fixa inför tjejträffen jag skulle ha – puh!

… och min absoluta favoritlåt just nu är Despacito!

Sensuell, vemodig, fin, varm låt. Känns som sommar & sol… Me like..

Nu sova igen – få se om jag lyckas ta mig tillbaka till drömmen, hehe.
Tata gott folk <3

… terapi i form av löpning, jag springer mellan 7 och 10 km varannan dag, idag sprang jag en tia…

.. och trädgårdsrensning bidrar oxå till min terapistund.
Min trädgård levererar! Dock sköter jag inte den varannan dag… bara löpningen, hehe.
Utöver mina fem äppleträd så har jag även; jordgubbar, hallon, blåbär, krusbär, röda vinbär, björnbär, smultron, rabarber, spenat, tomater, rödbetor, ruccolasallad, citronmeliss, plus några andra saker i lådorna som min bedårande svägerska planterat i, som jag inte riktigt minns vad det var – men tror squash och morötter..
Alltså femton (!) olika grönsaker & bär – utöver mina fem äppelträd. Just det, jag har lök med!

Imorgon ska jag göra spanakórizo med spenat från trädgården – ser mycket fram emot att se hur den smakar!
Den som är sugen på min mammas recept på spenatris, hittar det här.

Nu ska jag fortsätta leta efter applikationskonsulter, testare och account managers som vi ska rekrytera till våra kunder.
Just det, tre stycken redovisningsekonomer söker vi oxå efter!

.. förhoppningsvis får vi även in en ganska tung Account Manager till under veckan.. håll tummarna will ya 🙂
Tata! <3

Jag hör om många som bråkar om arv. Hur vanligt är det egentligen?
Oavsett om det är vanligt eller inte så tycker jag att det är djupt tragiskt. Inte nog med att man har sin sorg att ta itu med, man ska oxå hantera bråkande familjemedlemmar.
Och tänk om det helt plötsligt dyker upp något barn/syskon som ingen vetat om!
Eller om man har barn från en tidigare relation – tänk om den andra föräldern är en girig jävel som ska ha ut sitt barns arv direkt – vilket ju kan få oanade konsekvenser.

Jag har så himla svårt att ta in hur man inte kan vara generös mot den som eventuellt inte får lika mycket. Snåljåpar som inte kan dela med sig – av pengar som dom ändå inte skulle ha haft (!).
Gömmer man sig bakom argument som ”det var x sista vilja”?
Känner man sig inte dum inför jurister och begravningsentreprenörer?? Jag hade skämts ögonen ur mig. Nä fy fan för sådan girighet. Icke-generösa människor står inte högt på min lista…

Loyalty, dignity, morals, a good heart and good caracter – varför besitter inte fler människor dessa egenskaperna? Så mycket finare världen hade varit.
For the record, inget särskilt har hänt, jag bara funderade över detta med arvsbråk efter att ha läst om en kvinna som bad om råd hos en jurist, där hon undrade hur hon och hennes man enklast skulle göra hans son (!!) arvslös. Vissa människor alltså.. vad är det för fel på dom?

Och for the record igen, i min familj hade ingen bråkat. Verkligen inte. Vi är varken giriga eller hjärtlösa. Tvärtom. Vi är generösa, toleranta och godhjärtade personer.
Och snälla Gud, låt det dröja innan vi ens behöver ha denna diskussionen <3

.. och till er som bråkar: skärp er!