Daniella Ibis AB

Jag har haft bl a den här diskussionen många gånger med flera vänner, både svenska och utländska (och jag har även skrivit om ”Hur länge bo hemma?”, alltså barnen).
Många av mina svenska vänner tycker att barnen ska betala hem, mina utländska tycker det inte.
Jag tycker det verkligen inte. Varför skulle jag ta pengar från mina barn? Det är så absurt.
Mina föräldrar gjorde det knappast med oss syskon, inte heller mina utländska vänners föräldrar gjorde det. Däremot fick många av mina svenska vänner betala hem – om dom inte flyttade ut när dom var 18, vill säga.
Jag skulle aldrig drömma om att be mina barn betala hem. Oavsett hur mycket dom tjänar. Aldrig. Klart dom ska få tjäna sina egna pengar – ju mer dom tjänar, desto bättre för dom! Jag ska väl betala av mina lån ändå! Jag lagar väl mat ändå! Mina kostnader ökar inte bara för att mina barn drar in egna pengar.

Sedan håller jag med om att barn behöver förstå hur mycket saker och ting kostar. Men det kommer dom lära sig tids nog! Dom kommer få betala räkningar så det räcker och blir över när dom skaffar sig ett eget hem. Varför inte låta dom slippa den bördan så länge dom bor hemma?!
Jag har många gånger blivit ”anklagad” för att skydda, eller curla om man så vill, mina barn till förbannelse. Ja, guilty of charge. Det kommer jag göra så länge jag lever. Kan jag hjälpa mina barn, så gör jag det.
Och mina barn är inte förskonade från räkningar; dom har en bil som dom helt och hållet bekostar själva. Dom reser ganska mycket, det betalar dom oxå själva.
Mina tjejer är heltidsstudenter på universitetet – innebär att dom behöver köpa böcker, det köper dom oxå själva.
Eftersom dom bor hemma så tar dom såklart inget lån. Det vore ju dumt. Däremot jobbar dom en hel del extra för att ha råd att tex köra den bilen dom har, samt att resa dit dom vill.
Dock, när dom reser med mig är det såklart jag som står för utgifterna. Allt annat vore konstigt.  Går vi ut och fikar eller äter är det oxå jag som betalar – naturligtvis! För mig är så självklart.
Och nej, det är inte så att jag överöser mina döttrar med pengar, men visst händer det att jag betalar deras böcker då och då, fulltankar deras bil eller köper skor/kläder till dom. Och självklart har jag oxå köpt resor till dom (som inte jag varit med på). Och naturligtvis händer det att dom får pengar ”bara sådär”. Det är ju mina barn!
Hade jag haft en massa pengar att överösa mina döttrar med, så kan jag lova att jag hade gjort det! Jag skulle definitivt aldrig prioritera mig själv över mina barn. Aldrig!

Är det då aldrig ok (enligt mig) att barn betalar hem? Jo, det kan vara okej – men, bara om barnen får tillbaka allting när dom väl flyttar hemifrån. Det har jag (svenska) vänner som gör (för dom utländska tar inga pengar från sina barn, remember? :)). Barnen är dock inte medvetna om att dom kommer få tillbaka pengarna, så det kommer som en nice surprise!
Det är oxå ok, återigen för mig, om föräldern har det oerhört tufft ekonomiskt och knappt klarar räkningarna själva. Då vore det smakfullt att ungdomarna själva tänker på att erbjuda sig att bidra till hushållskassan.

Nu har jag oxå tur som har tänkande ungdomar. Dom kan själva tänka på att köpa hem sånt som fattas. Utan att dom vill att jag swishar pengar (även om jag oftast gör det ändå). Det händer flera gånger att mina döttrar köper hem mat, godis eller annat till oss.

Så är det då en kulturell grej? Jag har nog aldrig hört om vänner i Grekland som betalar hem – och dom bor verkligen hemma nästan hela livet, hahaa.
Skämt åsido, ingen aning om det är kulturellt, men jag skulle som sagt aldrig någonsin be mina barn betala hem.
Finns inte på min världskarta.
Med detta önskar jag alla fina människor en härlig dag <3

Vem har sagt att söndag är vilodag? Inte här iallafall, idag har jag städat hela huset.
Nu är det eftermiddag/tidig kväll och jag har äntligen landat i soffan – dock inte för vila utan för ännu mer arbete … vi har sjukt mycket att göra på jobbet, vilket ju är oerhört positivt, och har man som jag då prioriterat bl a afterworks och middagar flera kvällar denna veckan, ja då får man ta smällen på helgen. Fast jag klagar inte, det vet ni 🙂

.. i synnerhet inte när jag får äta såhär god sushi! Från Nama, på Limhamn, reds anm.

Vill även passa på och säga tack till alla er som hört av sig och undrat varför jag inte bloggat på nästan en vecka, hehe. Sötaste, jag är alive and kicking, men har helt enkelt inte haft tid – eller rättare sagt, jag har inte prioriterat att skriva..

Song of the day: ”A hard day´s night” med Beatles! Som för övrigt påminner mig om min bror <3 han lyssnade alltid på bl a The Beatles och Elvis Presley – men även KISS, AC/DC och andra hårdrocksband (jag vet, fråga inte.. jag fattar inte heller den kombinationen, hahaha).

Nu går jag tillbaka och skriver personprofiler igen, tata gott folk!

Denna stämmer så bra in på mig, hahahah!
Mina partypingla-dagar är long gone by now… men, make no mistake; jag skulle lätt kunna festa järnet med rätt människor och vid rätt tillfälle.
Dock inte varenda helg. Eller flera gånger i månaden, eller veckan (!). Det är jag nog lite för gammal för oxå. Dessutom hade jag nog inte tyckt att det hade varit roligt. Jag behöver inte surround myself med en massa (olika) människor i tid och otid.
Jag tycker det är sjukt patetiskt när 40-45-50plussarna desperat ränner ute varenda helg och även flera dagar mitt i veckan. I synnerhet om dessa även har barn. Vad förmedlar man till sina barn, liksom? Hur vill man framstå?
Det är faktiskt lite synd om den här sortens människor. Tänk vad hemskt att inte kunna finna glädje i att vara hemma. Inte ens med ditt barn!

Att jag har min superwoman-tisha på mig just idag är ingen slump; det är mer för att lura mig själv, få mig att tro att jag ÄR en superwoman fastän jag är lite trött idag efter den oerhört trevliga middagen jag var på igår.

Notera: trött. Och lite. Inte bakfull. Visst tog jag några glas vin igår, men jag blir aldrig full, och jag behöver inte dricka alkohol för att ha roligt.

… och så gillar jag nedan words of wisdom by Karl Lagerfeldt:

I_couldn’t_agree_more! Det är tragiskt att det finns så många patetiska korkade, små saker som är billigare än gratis tillochmed.. konstaterar att dom inte begriper bättre… och ägnar nu resten av kvällen till lite jobb och därefter mys med mina fantastiska döttrar <3

Just nu önskade jag verkligen att det fanns betydligt fler timmar på dygnet. Vi har sjukt mycket att göra! Jag vet, det är högst angenäma problem vi har..
Hursom, det  har varit en intensiv vecka som avslutades med mysig middag hos mig med min kära vän Cat – Cat som i Catinca alltså. Detvillsäga, ingen riktig ”cat”. En riktig katt skulle aldrig någonsin få komma innanför min dörr.. ingen hund heller för den delen.
Jag gjorde linsbiffar med quinoa och broccoli. Lite ris med. Det blev faktiskt supergott!

Som vanligt mysigt att umgås med Cat <3

För övrigt så måste jag sluta köpa fler nagellack men dessa färgerna var så snygga att jag var tvungen att slå till.

.. och ja, jag måste även ta bort julduken från vardagsrummet. Jag vet! Och ljusstaken från köket..
Jag måste förmodligen även sluta köpa nya skor och kläder i tid och otid..


.. men jag bara älskar mina nya skor. Kjol med. Och kavaj.
Och nej, bespara mig eventuella kommentarer med antalet svarta kjolar, skor och kavajer jag har. Jag vet redan, hahaha!

Nu är det äntligen helg, och jag börjar dagen med en löprunda.

Resten av helgen kommer bestå av jobb, någon löprunda till, och sedan jobb och jobb igen.
Klagar inte dock, I love my job!
Önskar alla fina människor en härlig helg 🙂

Det här med att tro på Gud. Eller inte tro på Gud. Eller på någon/något. Vadsomhelst eller vemsomhelst. Gud behöver ju inte vara en person. Eller en sak för den delen.
Är man för ”på” om man frågar folk om dom är troende? Vilka brukar ställa den frågan mest, troende eller icke-troende personer?
Jag tror på Gud. Jag tror att Gud är en blandning av sak och person. Och jag tror att Gud är god. Är det en han eller hon? Eller rentav en hen? På tal om ”hen”, gillar jag ens att det ordet finns..? Tveksamt.. men bra när man inte vill skriva hon eller han.
Kan Gud bli arg? Får jag lov att bli arg på Gud?
Shit vad många frågor jag ställer. Vissa är ju retoriska förstås.

Förmodligen får man bli arg på Gud. För Gud förlåter ju alla. Alltid. Och jag kan föreställa mig att många emellanåt faktiskt blir arga. Jag blir iallafall skogstokig när barn svälter. När barn dör. Eller blir utsatta för groteska övergrepp. Jag blir rasande på alla avskum som utför dessa handlingar mot barn.
Över lag kan jag bli jättearg över alla orättvisor på jorden, men mest när just barn far illa. Men är det då egentligen Gud jag är arg på? Eller på något ont?
För om Gud finns, som är god, så bör ju rimligtvis även ondska existera.
Jag tror det iallafall. Annars hade dessa avskyvärda handlingarna aldrig ägt rum.

Men jag tröstar mig med att det goda alltid vinner, inbillar jag mig iallafall…

Ovan kors köpte jag när vi var i Rom med hela familjen förra våren. Vi var såklart i Vatikanstaten, och det var oxå där jag köpte korset. Jag hade en hyfsat tung tid just när vi var i Rom, men när jag var i kyrkor kände jag mig ändå bättre på något oförklarligt sätt. Jag fick hopp. Förtröstan. Och en stark förhoppning och försiktig tillit om att saker och ting skulle lösa sig för mig. Oavsett i vilken direction det gick så skulle det ordna sig. Jag såg inte det skarpa ljuset i tunneln, men väl ljusglimtar – fastän jag just då innerligt hatade just dessa ord; ljuset-i-tunneln.
Korset hängde jag direkt upp i köket över kalendern när vi kom hem. Tycker det passar fint där.

Många tankar och frågeställningar kring Gud och hens (se, nu fick jag användning för ordet :-)) existens. Men som sagt, jag tror på de(t) goda, och att de(t) goda alltid segrar.
For the record så är jag inte super-religiös, såvida jag inte sitter i ett flygplan, och jag går till kyrkan (tyvärr) bara vid bröllop, dop och begravningar. Och när jag är utomlands.

Önskar alla fina en bra dag och avslutar detta inlägget med orden som min vän Hadiza brukar säga:
Tacka Gud! <3

…precis som igår kväll är det jag, soffan, koppen med ingefära, honung och citron, bok, Netflix eller väninna på luren.

Och precis som igår dagtid var jag med lilla Anna, fast inte på brottartävling, utan på löpning. Anna ska följa med mig och springa några gånger i veckan. Ska bli kul!

Anna var för övrigt grym med tanke på att hon inte är van vid att springa ute.  Vi tog det alltså väldigt lugnt – oxå för att jag varit sjuk och inte kunnat träna som jag brukar. Efter löpningen körde vi även en 7minutare. Och imorgon blir det samma procedur!

Iallfall när jag kom hem lagade jag mat, idag blev det en Créme Ninon, grön ärtsoppa. Det blev sjukt gott. Fastän jag inte alls följde receptet, hehe. Istället för två schalottenlökar tog jag en gul och en röd lök. Istället för persiljekvistar tog jag färsk basilika, och vinet vet jag inte om det var ”torrt”, sånt kan inte jag, utan jag tog det vinet som fanns. Det enda som stämde var väl ärtorna, hahhaa!

Nu ser jag fram emot nästa vecka, kommer som vanligt hända massor och jag ser så fram emot det!
Styrelsemöte, kundbesök och telefonmöte varvas med intervjuer, presentationer och referenstagningar, mm. Och ett invigningsmingel hos min bank Sparbanken Syd. Ska bli kul!

Trevlig kväll till alla fina människor! <3

Jag, soffan, en stor kopp kokt vatten med honung, ingefära och citron. Myskläderna är på, mysbelysningen likaså, och till sällskap har jag antingen en bra bok, skvallertidning eller Netflix. Eller någon väninna i telefonen som jag skvallrar med.
Har jag tur är mina döttrar hemma. Vilket jag oftast inte har. Och nej, det är inte synd om mig för det.

Iallafall, idag var jag och tittade när min älskade systerdotter Anna tävlade (i brottning, reds anm).
Ungen är grym!! På riktigt, alltså. OS om fyra är inte helt omöjligt om hon fortsätter utvecklas i denna takten. Alltså, detta säger sådana som kan brottning och därmed kan uttala sig. Jag kan knappast det.
Anna med Isaac, en av genom tidernas bästa brottare som på nedan bild coachade henne inför matchen.


Och här ”coachade” jag henne, NOT, hahhaha. For the record hade hon kastat omkull mig som ingenting.
Imorgon ska jag och Anna ut och springa, det ser jag fram emot 🙂

På läktaren var hela tjocka släkten samlad, bl a mina föräldrar och här får min älskade mamma massage av min lika älskade pappa.

Det är kärlek, minsann <3

… och nedan text tyckte jag var så rolig att jag blev tvungen att dela den. Det står typ:
”Titta en mössa på gatan… (Det är ingen mössa) Det är kort tjej som har begravts i snön!”

HAHAHAHAHAHAHHA! Den tyckte jag var lite rolig faktiskt. Väldigt rolig, moaaahahhahaa 🙂

Nu tillbaka till min film.
.. och ps, hittar ni en mössa på gatan, ta inte upp den. Den kan ju vara smutsig…

Ungdomsserien ”alla” pratar om. Och som ”alla” ser, ungdomar som vuxna. Idag låg jag sjuk hemma och en av mina kompisar tipsade (återigen) om Skam och att jag bara måste se den. Så det gjorde jag.
Jag sträcksåg säsong 1 och 2.. och gillade serien, men egentligen ingen särskild hög igenkänningsfaktor för min del. Det vet jag att det varit för många av mina vänner. Visst har jag oxå gjort en massa dumheter i slutet av tonåren/början 20års-åldern, men det var under en väldigt kort period. Tack o lov så varade inte den perioden särskilt länge. Jag växte upp. Plus att jag träffade ju min första kärlek I (eller H, på grekiska).

De flesta tycker att alla ungdomar under 25 år måste se serien. Och det håller jag med om. Men även alla tonårsföräldrar bör se serien, faktiskt.

Ingen hög igenkänningsfaktor som sagt, däremot stack det till lite i hjärtat när det slog mig hur otroligt lik ”Jonas” i serien var min (vad jag trodde min sista kärlek) exsärbo A när han var i den åldern. Min exsärbo har precis lika klarblå ögon – eller var det gröna?, som ”Jonas” som dock inte framkommer på nedan bild. Likheten mellan A och ”Jonas” är så sjukt slående! Kopior! Exakt så såg A ut när jag såg honom första gången 1988. Enda skillnaden är att min exsärbo då var långhårig.

Shit, nästan 30 (!!!) år sedan vi träffades första gången. Trettio år. Och ytterligare några år senare hade vi en sommarfling. Och ytterligare 25 år senare, alltså för 1,5 år sedan, blev vi ihop. Och just idag är det ett år sedan vi gjorde slut. Det blev många årtal där, hehe.

Shit.. lite sentimental blev jag allt.. erkänner jag högst motvilligt. Ingen fara dock, jag stannar inte kvar i det modet särskilt länge. I need to get back to work… ja, fastän jag är sjuk. The show måste som bekant go on!

Tata lovers, take care!

… som jag beundrar den kvinnan alltså. Hon är så.. hur ska jag säga.. så.. vettig.
Hon säger så självklara saker. Sånt som borde vara uppenbart och naturligt för alla.
Som att man tillexempel inte sitter tyst och tittar på när någon blir mobbad (!!). Vem fan gör det??
Jag läste en av hennes krönikör, ”Vuxenmobbing med tystnad” och precis det händer – ingen säger ifrån när hon blir påhoppad.
Jag kan inte fatta det. På allvar. Så fegt. Hur kan man sitta tyst och inte försvara någon som blir öppet mobbad – barn som vuxen? I synnerhet barn.
Hur?
Det är så ofattbart för mig. Så ofattbart.

För några månader sedan lyssnade jag på hennes retorik-föreläsning, och blev så imponerad. Shit så grym hon var!

Hon var både rolig och allvarlig. Och givetvis en utmärkt storyteller. Och så snygg med!
Elaine håller utbildningar i retorik, är författare och föreläsare. Kolla in hennes hemsida här!

… tänk oxå om det är ens vänner som inte tar en i försvar när andra handlar felaktigt mot en…

…ovan saying, alltså.. Precis så är det. Man minns definitivt ens så kallade vänner som inte tar avstånd eller kraftigt markerar när någon gör fel mot en. Besvikelsen är total. Men man vet åtminstone var man har dom. Och konstaterar att nej, så nära vänner var dom ändå inte.

Det var alles för idag. Trevlig kväll kära (riktiga) vänner!
Eller vänta, inte riktigt alles:
Elaine är just nu oxå aktuell med att hon vill hänga ut alla jävla nätpedofiler som laddar ner porrfilmer med barn som våldtas. Herregud alltså. H e r r e g u d. Stackars, stackars barn 🙁
Ja, bara häng ut alla jävla peddo-svin och låt hela världen få veta vilka äckliga avskum dom är. Jävla kräk. Hoppas dom ruttnar i helvetet.

Nu önskar jag trevlig kväll till alla riktiga vänner!
… och till alla peddo-svin önskar jag evig tortyr för resten av deras miserabla och helt meningslösa liv.

Jag går sällan in på länkar, men ett par av mina vänner på FB delade en länk som jag ändå gick in på eftersom rubriken lockade mig, den lyder: ”Jag saknar dig inte. Tänk om du hade vetat. Hade du gjort annorlunda då?”
Det är en kvinna vars pappa är död och hon… saknar inte honom ett dugg.
Han fanns inte där för henne, eller hennes syskon under uppväxten, och nu undrar kvinnan om hennes pappa hade agerat annorlunda om han hade vetat att han inte skulle vara saknad?
Intressant tanke och fråga.
Hemskt dock att både tanken och frågan överhuvudtaget ska behöva ställas.
Jag är tack o lov lyckligt ovetandes om hur det är att han frånvarande föräldrar. Tvärtom. Mina föräldrar har alltid funnits – och finns fortfarande! – här för mig och mina syskon, i vått och torrt. Vi kan gå till dom med precis allt. Precis närsomhelst. Underbara människor som gör jorden till en bättre plats <3

Jag vet dock att alla inte är lika privilegierade som jag & mina syskon. Alla har inte lika engagerade och alldeles fantastiska föräldrar som vi har. Det finns tyvärr många som har värdelösa pappor & mammor.
Jag har hört om föräldrar som inte gör något för sina barn. Allt från att inte hjälpa till med försörjningen eller ens ringa för att fråga hur dom mår, eller om dom kanske kan göra något för sina barn. Oavsett om dom är myndiga eller inte. Man är väl förälder alltid? Och kan man hjälpa sina barn ska man väl göra det?

Tyvärr finns dessa värdelösa föräldrarna lite överallt, dom som aldrig gör något för sina barn, och på frågan om dom får sig en tankeställare, är mitt spontana svar tyvärr nej. Dom bryr sig inte helt enkelt. Den här typen av personer, tror jag, saknar empati och dom saknar förmågan att känna för någon annan än sig själv. Så tragiskt.
Om dom hade brytt sig, om dom hade känt något, då hade dom väl visat det genom att vara närvarande och engagerade?
När dom är döda är det försent. Meningen är att dom ska förstå innan dom dör. Att dom skadar sina barn genom att svika på detta sättet.
Kan föräldern ens förstå hur sviket barnet måste känna sig? – oavsett ålder!
Hur fan står man ut med sig själv?
Jo just det, dessa personerna sätter ju alltid sina egna behov före alla andras.

Jag har ett par vänner som numera har vänt sina föräldrar ryggen, alltså i vuxen ålder. I mina vänners fall var det papporna som träffat något skåp till så kallad kvinna som inte hade hans barns bästa för ögonen. Och han var korkad nog att gå med på hennes krav.. hur dum i huvudet får man vara egentligen? (ofattbart).
Kvinnor är, tror jag, mer selektiva och skulle i större utsträckning inte välja en man som inte accepterar hennes barn. Och jo, jag vet att det finns undantag där med, att det absolut finns kvinnor som lätt skulle offra sina barn för en man. Helt ofattbart för mig, oavsett om det är en man eller kvinna.
Återigen, hur dum i huvudet får man vara. Och känslokall. Och hjärtlös. Och kall.
Jag har sagt det så många gånger tidigare, men jag säger det igen: vissa personer skulle aldrig få bli föräldrar.