Daniella Ibis AB

Äntligen!
Fastän året började på ett lika fantastiskt sätt som 2015 slutade på, så är jag sjukt glad att året äntligen är över.
De två första veckorna var 2016 helt underbart. Jag var lycklig, jag var glad, jag mådde så himla bra. Precis som jag gjorde under hela 2015 (och tidigare år) och i synnerhet andra halvan av 2015.
Men sedan drogs mattan undan under mina fötter och förpassade mig till ett nattsvart mörker. Det skrev jag om för några veckor sedan, det kan man läsa om här (och delvis här).
Däremot skrev jag inget om sveket jag utsattes för. Ett fullständigt omänskligt svek som träffade mig med full kraft rakt i mellangärdet.
(Det där sveket… av den ena personen förväntade jag mig det. Det är en smutsig, korkad och väldigt ful liten sak (bokstavligen, alltså) så jag blev inte ett dugg förvånad över hennes svek. Önskar henne inget gott. 
Men av den andra personen… det övergår mitt förstånd att han ens kunde.. kom som en total chock. Under_inga_omständigheter trodde jag att han skulle göra så mot mig – eller mot sig själv! I synnerhet inte efter allt han sagt om den där fula lilla saken.. och det var inte lite.. 
Nåväl, detta var en parantes som jag kommer utveckla vid tillfälle. Det finns en hel del att säga – blandannat att hon verkar gilla mina rester.. jag borde kanske skicka en lista! *skrattar ihjäl mig*
Hon är så patetiskt att man knappt kan ta in det.. Pinsamt patetisk..).

Iallafall. Jag fick som sagt ett ordentligt bakslag alldeles i början på året, och för att inte gå under av sorg så startade jag upp ännu ett bolag, rekryteringsföretaget Appointed Sverige AB, samt gick in som delägare i ytterligare i ett annat bolag, detaljhandelsbolaget Inovshop Nordic AB. Jag är alltså uppe i tre företag nu, inkl Daniella Ibis AB där blandannat mina moderators- konsult- och föreläsningsuppdrag ligger.
Plus att jag startade en radiopodd, AjPodden med Bella & Helene.
Plus att jag är Maria Lindbergs agent sedan tidigare.
Plus att jag tog ett konsultuppdrag som regionchef på halvtid fram till årsskiftet.
Plus att jag varit hyfsat flitigt anlitad som föreläsare.
Plus faktiskt att jag skrivit lite mer på min kommande bok ”Från Rosengård till Rosenvång”. Inte mycket, men lite.
Plus att jag har ett pågående bok-projekt med min Micaela <3

Detta var alltså min överlevnadsstrategi. Jag behövde hålla mig sysselsatt mer eller mindre dygnet runt. Jag ville inte ha någon som helst tid att tänka på annat än just mitt arbete.
De första veckorna/månaden av 2016 var utan tvekan en av de absolut värsta perioderna i mitt liv. En känslomässig berg- och dalbana som helt rubbade min annars mycket trygga och stabila tillvaro. Tack o lov så minns jag knappt den tiden.
Men jag ska inte överdriva, allt var inte bara elände och misär, bara de första veckorna. Jag hade oxå många fina stunder under våren 2016.
Från och med den andra halvan av 2016 och framåt vände det helt och livet gick tillbaka till det gamla vanliga.

Det finns dom som säger att jag inte bearbetat min sorg. Att jag bara skjutit problemet framför mig. Att det inte är positivt att jag knappt minns de första veckorna, eller att jag hatar den smutsiga, fula lilla saken.
Well… jag håller inte riktigt med. Det finns inget att bearbeta längre. Jag mår inte längre dåligt. Jag är inte längre ledsen. Det är däremot sant att mitt förakt för den lilla fula smutsen kommer vara för evigt, men det är inget jag mår dåligt över eller ens tänker på särskilt ofta. Förakt förresten.. det är snarare medömkan jag oxå känner. För det är faktiskt uppriktigt synd om en person som är så äcklig, korkad och pinsam som hon är.

Jag är tack o lov mitt gamla vanliga jag, jag mår fantastiskt bra och jag är starkare än någonsin!
Men visst är jag delvis förändrad som person. Jag tror inte längre gott om alla. Jag har om möjligt ännu svårare för att släppa in folk i mitt liv. Jag är mycket mer försiktig nu än vad jag var tidigare. På gott och ont.
Fast detta är inget jag lider av, det är resultatet efter mina oerhört dyrköpta erfarenheter detta året. Och kanske ska jag vara tacksam över sveket jag utsattes för.. ni vet, inget ont som inte för något gott med sig: jag gick ner 11 kilo! Jag startade upp flera företag! Jag har träffat nya fantastiska människor! Och jag är som sagt starkare än någonsin!

Nu ser jag så sjukt fram emot 2017! Undrar om det blir lika många resor detta året? Jag har nästan tappat räkningen på hur många resor jag gjort under 2016:
Rom, Paris 3 gånger, Grekland, Stockholm flera gånger, varav jag bodde där två veckor i maj i samband med Eurovision, Helsingfors, Birmingham, Barcelona, Prag. Vet inte om jag har missat någon resa? Nej, Köpenhamn räknas knappast, haha.
Jag vet redan att jag börjar året med en långweekend i Stockholm 🙂
Sen vet jag att jag ska till både London & Paris, men inte riktigt när.. jag vill även klämma in en solresa ganska snart..
Det kommer förhoppningsvis gå fortsatt bra för mina företag även under 2017, men viktigast av allt är mina fantastiska döttrar. Att det går fortsatt bra för dom med studier, jobb och allt dom väljer att ta för sig, samt att mina nära&kära har hälsan i behåll. Hälsa above all.

Viktigast av allt för mig är att mina döttrar fortfarande ser mig som sin förebild.
Mina döttrar, eller någon annan i min familj för den delen, skäms inte över mig. Jag vet hur man uppför sig. Mitt rykte är gott, både privat och professionellt. Jag sover med gott samvete. Jag håller huvudet högt.
Detta är saker som är viktiga för mig. Anständighet är viktigt för mig.

…och song of the day: Kelly Clarksons Stronger!

… och på tal om ovan låt, så gillar jag den här med, hahahhahahahahaaaaaaa!

… värst med 2016 har iallafall inte varit vad jag råkat ut för. Det är miljoner gånger värre för alla som drabbats av krig och flykt. Människor som har förlorat nära&kära har det oxå miljoner gånger värre. Låt oss heller inte glömma Brexit & Trump..
Så jag ska verkligen inte klaga. Jag kom sjukt lindrigt undan i jämförelse med allt annat elände som hänt…

GOTT NYTT ÅR ALLA FINA MÄNNISKOR <3

Jag som trodde jag skulle vara lite ledig i mellandagarna. Well, det har inte blivit mycket ledighet här inte. Referenser ska tas och sammanställas, cv ska läsas, kandidater ska searchas, intervjuas och slutligen profileras för att sedan skickas till kunderna. Detvillsäga, kandidater som vi väljer att gå vidare med. Det kan ta sin lilla tid, även om vi är hyfsat snabba.

Efter en lång dag med bra möten hade jag date med min söta guddotter Anna. Vi gick lite i affärerna och tog en fika.
Anna skulle få sin försenade julklapp av mig.

Jag fick oxå en julklapp av henne. Naaaw! Jag blev så glad över den!


Jag fullkomligt älskar doftljus och denna luktar så himla gott!
Har hur många doftljus som helst och dom används flitigt i mitt hem.

Nu ska jag iallafall sammanställa en referens och sedan göra ett elegant svanhopp rätt ner i sängen.
Imorgon väntar ytterligare en intensiv dag – trots att det fortfarande är ”mellandagar”.. Jaja.. jag gillar läget, hehe!
Tata lovers, and May The Force Be With You #starwars

Fan. Fan. Fan. En av mina idoler från 80- och 90talet.
Vilka minnen jag har.. Älskade hans musik. Careless whisper, hur många gånger har man inte gråtit till den… Last Christmas, herregud, finns det ens någon annan mer perfekt julsång? Duetten med Aretha Franklin, I knew you were waiting (for me), Freedom!, Faith!, Club Tropicana!, jag kan go on and on.

Jag har sett George Michael två gånger, för ca 10 år sedan. En gång med vänner i Göteborg och en gång med mitt ex Micke i Köpenhamn.
(nedan utdrag från ett inlägg från januari 2015).

Ler vid minnet.. ”alla” trodde ju att det var George Michael i bilen, besvikelsen var total när dom såg oss, liksom.

Jag har skrivit många gånger om George Michael. Blandannat det här skrev jag 2009, när MJ, en av mina andra stora idoler dog…

…shit alltså.. who knew att George Michael bara hade 7,5 år kvar att leva när jag skrev det?

Ännu ett inlägg, detta från 2013. Hans julsång går definitivt aldrig out of style. Aldrig.
I synnerhet inte nu. Hans ”last christmas”..

Fick ett sådant behov att ta fram mina skivor från den tiden..

Ska lyssna och minnas tillbaka.
RIP George Michael.

Ja, för mig är den allt. Viktigast av precis allt annat. Mina barn, föräldrar, syskon, syskonbarn och respektive – sjukt viktiga för mig. Jag älskar dessa människorna så himla mycket och skulle inte klara av att bli ovän med någon i familjen. Inte heller att inte ha kontakt med någon familjemedlem.
Jag vet att det inte är så för alla. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå blir så förvånad när jag hör om andra som nästan aldrig träffar sina syskon. Sina föräldrar. Eventuella syskonbarn.
Jag förstår att man inte väljer sin familj, och jag förstår att alla familjer inte är som min. Men. Det är ändå familj. Man har (förmodligen) växt upp tillsammans. Man delar förmodligen en massa minnen ihop. Oavsett om det är goda minnen eller inte. Och är det hemska minnen man har av sin uppväxt så förstår jag att man kanske inte vill ha med sin familj att göra.

För mig är det så ofattbart att inte ha kontakt med min familj. Jag har å andra sidan haft en underbar uppväxt. Och min familj är världsbäst. Självklart kan vi oxå bli arga på varandra. MEN, man blir snabbt vänner igen. Man går inte och surar. Och det finns verkligen ingen stolthet eller prestige i vem som tar första steget till försoning.
Försoning & försoning förresten, så långt har det aldrig gått, att vi inte pratat på veckor eller månader (herregud!).

Som sagt, såhär runt jultider blir jag alltid extra blödig. Jag är redan ganska känslig som det är och kan gråta för minsta lilla, men runt jul alltså…
Jag lider med människor som är ensamma. Som inte har någon att vara med över julen. Detta är en högtid där ingen människa ska vara själv.
Snälla, gör som jag gjort, fråga folk i er närhet om dom har någonstans att ta vägen. Erbjud dom att följa med annars. Du kommer garanterat göra någons dag!
Detta pratade jag för övrigt med Susanne Fatah på radion imorse. Jag och två tjejer till som jag inte träffat tidigare, Bahare och Johanna. pratade om julen. Om traditioner, mat, julklappar, hur året har varit mm.

Nedan bild låg på P4s sida på Instagram. Jag lade oxå till bilden på min Instagram.

Tata gott folk, ta hand om er och jag önskar alla fina människor en underbar kväll, såhär dagen före julafton


Mina vackra döttrar.. de absolut viktigaste människorna i mitt liv.
Som jag älskar er <3

.. är blandannat att man bestämmer själv när man kan vara ledig. Som idag tillexempel. Jag var i Lund med min mamma i ett ärende och när det var klart så frågade hon om vi kunde gå på Nova. Jag sa direkt nej eftersom jag inte hade tid.
Men så tänkte jag till ytterligare ett varv och bestämde att vadfan, jag tar mig tid. Jag hade inga möten bokade på eftermiddagen, bara admin-saker. Och det är inte det roligaste jag vet, att hålla på med administration..

..och jag är så glad att jag tog mig tid att umgås med min mamma. Det var längesedan jag och morsan gick i affärerna. Vi fick färdigt med några julklappar. Jag gjorde ett par fynd till mig själv oxå, två kjolar och en topp. Riktigt snyggt. Allt i svart.. jo, jag vet vad vi har sagt om svarta kläder.. men det här var så snyggt och det gick helt enkelt inte att motstå.. 🙂
Jag & mamma hade en härlig eftermiddag och jag är så glad att jag tog mig tiden. Det måste jag göra oftare.

Nu.. nu är det dags att ta itu med det jag sköt upp..Tata alla fina människor <3

Jag har haft en mer intensiv vecka än vanligt. Min vecka har varit sjuuuk. Jag har haft så mycket på jobbet men även utanför arbetet. En av mina stackars kunder fick beskedet att han skulle träffa ”kandidat nummer 1 på måndag kl 9.30 och kandidat nummer 2 på måndag kl 9.30″.
Han blev lite förvirrad.. och det kan man ju förstå.. jag menade ju att kandidat nummer 2 skulle komma på torsdag kl 9.30 🙂 Ni fattar, det har varit väldigt mycket att hålla reda på. Inte för att jag har problem med ”många bollar i luften” (oj, vad jag inte gillar den klyschan!) men de sista veckorna och i synnerhet denna veckan har varit hysterisk.

Så denna helgen tänkte jag göra så lite som möjligt utanför hemmet. Jag, Tomas & Magnus blandannat var på glöggmingel hos Christine & Andreas i lördags och det var så trevligt. Riktigt mysigt och underbart hus!
Söndagen har gått i Netflix tecken. Jag hoppade min löprunda och har bara tagit det lugnt.
Jag lagade mat, mina döttrar och bonusdotter, fina Rania som är här från Norrköping, skulle äta middag tillsammans. Det blev kyckling med ris, grönsaker, sallad och lite annat smått & gott till!
Kycklingmarinad in the making!

… i väntan på tjejerna så dricker jag lite basilika-likör som min älskade thia Cool skickade med mig i somras. Jag passade oxå på att ringa henne för att säga hej och då berättade hon att hon ville skicka med fikonmarmelad med min pappa (som kom hem från Grekland idag efter att ha varit där i ca två veckor), men min pappa sa att vi fortfarande hade! Eee.. not! Min är slut! Jaja…. jag får väl åka dit och hämta själv 🙂

..och just det, jag gjorde scones till frukost. Älskar scones!

… och så har jag druckit godaste glöggen ever: hallon&lakrits-smak!

Nu tillbaka till soffan med tjejerna – Rania ska plocka mina ögonbryn. Ajaj, men ingen gör det lika bra som hon!

Fortsatt trevlig kväll till alla fina människor <3

… alltså angående mitt förra inlägg ”Dagen då karma kom ikapp mig”.
Vilka reaktioner det skapade. Jag blev faktiskt lite förvånad. Inte visste jag att mitt privatliv var så intressant 🙂
Jag har fått en otrolig respons, både via mail, sms och flera kommentarer här på bloggen, som jag valt att publicera.
Det har mest varit upplyftande och snälla meddelanden mot mig, och nästan ”alla” undrar huuur jag kan vara så förstående mot min exsärbo och inte typ hata ihjäl honom. Well, jag är en snäll person, hehe.
Skämt åsido. Klart som fan att han legat på min shit-list, det_ska_gudarna_veta_att_han_gjorde. Under en period var mina tankar om honom allt annat än ljusa.
Fast jag var egentligen aldrig riktigt arg på honom, utan mer besviken. Och extremt förvånad. Alltså, uppriktigt förvånad och nästan mållös över vissa av hans val.
Men allteftersom tiden gick och jag mådde bättre så gick ju sorgen och besvikelsen över. Dock har inte förvåningen över hans val gått över. Det kommer det förmodligen aldrig göra, jag kommer aldrig förstå hur han kunde.. Aldrig.
Nåväl, jag önskar honom inget ont och jag hoppas att han mår bra.

Naturligtvis har oxå en & annan anonym fegis kommenterat. Inget ovanligt, det brukar komma anonyma kommentarer.
Men snälla ni, förstå en gång för alla: jag publicerar inte anonyma fegisar.
Vill man komma till tals i min blogg så får man det. Och man får tycka precis vad man vill. Men. Så länge ni inte anger rätt namn och/eller rätt emailadress så lär ni inte ges något utrymme här.
Ni vet vem jag är, tala om vilka ni är och jag publicerar er. Annars kan ni krypa tillbaka till stenen ni kom upp ifrån.

Önskar alla fina människor en härlig kväll med nedan FB-test-bild .. och det är ju sant som står nedan…

.. mina klor kan komma fram ibland. Då vill man oftast inte vara i närheten.
Som tur är så är det snabbt övergående!
Tata alla fina människor, nu sova <3

För ca 15 år sedan fattade jag ett beslut som jag bittert ångrar. Mitt agerande hade en fruktansvärt stor impact på andra människors liv och för det kommer jag för evigt vara ångerfull.
Jag var 30 år och får skylla på att jag var ung och dum och inte tänkte längre än näsan räckte.
Jag gjorde en radikal helomvändning efter det här ödesdigra beslutet. Jag inbillade mig att jag var en god människa redan innan, men det kan jag ju inte ha varit när jag kunde göra som jag gjorde då.
Fastän jag gjorde en helomvändning och verkligen levde som en god människa, så kom karma ikapp mig.
Det tog 15 år.
Fastän jag hade bett om ursäkt och rakryggat stått för vad jag gjort och fastän jag de första fem åren så gott som dagligen tänkte på dessa människorna och uppriktigt ångrade mig, så kom karma och ryckte undan mattan under mina fötter. 15 år senare.
Karma i mitt fall, den som ryckte undan mattan under mina fötter, var min (vad jag trodde) sista kärlek, A.

Vi var tillsammans i ca ett halvår och vi älskade varandra så oerhört mycket. Redan efter sex dagar sa han att han älskade mig. Att vår första vecka ihop var den bästa veckan i hans liv.
Han uppvaktade mig så mycket i början, jag fick blommor, vin, hundratals (tusentals!) kärleksfulla sms, meddelanden och telefonsamtal.
Massor med kärleksfulla och gulliga handlingar gentemot mig men även till mina barn (han köpte blandannat julklappar till mina tjejer också), han gav mig en mikrovågsugn när min gick sönder, han fixade en lampskärm som alltid hamnade på snedden när jag dammade …

… han drog till något rör i badrummet, mm, mm.
Han gjorde en hel del för mig och mina döttrar. För andra kanske detta låter som bagateller men för mig var det handlingar som jag uppskattade sjukt mycket.

Så till slut gav jag efter. Jag släppte garden och tok-föll för honom, trots att jag var livrädd för att släppa in honom i mitt liv. Jag har inte varit så bra på att släppa in människor i mitt liv, det ska erkännas. Jag har haft svårt med tilliten. Men A försäkrade mig att jag var allt han ville ha, att han inte kunde föreställa sig ett liv utan mig, att jag var allt han någonsin sökt hos en kvinna, att han inte kunde – ville! – leva utan mig.
Han älskade mina ögon, han älskade min röst och han älskade att jag visste vad jag ville. Ja, han älskade precis allt hos mig. Speciellt min hjärna som kn****de” honom mentalt.
Jag trodde på honom. Jag kände mig så trygg och så älskad. Så jag gav efter. Och jag var så kär och så lycklig.
Enda ”kruxet” var att han bodde på östkusten. När vi pratade om att flytta ihop så var det han som skulle flytta till mig, fast det låg flera år fram i tiden. Och det var ju okej med oss båda, vi trivdes ju som särbos. Vi träffades hyfsat ofta ändå. Och vi hade det så himla bra. Trodde jag iallafall.

Knappt ett par veckor in på det nya året, bara några veckor efter vår resa till Skottland, ringde han och gjorde slut. En måndag vid 17tiden. Bara sådär. Min värld föll samman. Allt var nattsvart.
Vi som hade haft en alldeles underbar nyårshelg med så mycket skratt ihop, men även tårar (nej, jag berättar inte varför han grät) och jag vann tillochmed lyckopengen som vi greker har i kakan som man alltid äter på nyårsdagen, och som vi åt ihop med min familj. När man vinner den pengen så innebär det att man kommer få ett fantastiskt år.. well.. jag vill aldrig mer vinna den jävla pengen.
Där ligger den.. på min kaffemaskin. Där har den legat sedan jag vann den. Jag ska kasta den. Vill inte köpa något för pengen – då kanske ”den goda turen” (NOT!) stannar kvar hos mig.

I ett slag förlorade jag inte bara vad jag trodde var mannen i mitt liv, utan även hans fina familj. Som jag förvisso inte alls kände särskilt väl, men som jag ändå tyckte så oerhört mycket om. Dom tyckte mycket om mig oxå, och jag hörde på omvägar att hans föräldrar blev så otroligt ledsna när han gjorde slut.
Jag rannsakade mig själv; vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag kanske borde ha gjort lika mycket för honom som han gjorde för mig?
Det var oftast han som kom till mig, jag var hos honom bara ett par gånger.
Det var oftast han som lagade mat och gjorde frukostar till oss, jag borde kanske ha gjort det mer?
Jag sa från början att jag inte var beredd att flytta till honom, det borde jag kanske inte ha sagt?
Faktum är att jag hade flyttat till världens ände med honom, om han hade velat. Jag hade gjort allt, bara jag fick vara med honom. Det förstod jag först efter att han hade gjort slut.
I efterhand förstår jag att jag tog honom för given. Det borde jag inte ha gjort.

För att göra en lång och mycket sorglig historia kort så har det nu gått nästan ett år sedan vi separerade och vi har ingen kontakt alls med varandra. Han pratar inte med mig, han hälsar inte ens på mig, och han har tillochmed blockat mig på fejan (efter att jag tog bort blocken på honom). Jag önskar verkligen att han tog bort blocken på mig. Det gör jag.

Han hatar mig – och jag har faktiskt slutat undra över varför, eftersom han ändå aldrig lär tala om det för mig. Han vägrade möta mig face-to-face när han gjorde slut (!) trots att han fortfarande älskade mig, sa han, så varför skulle han möta mig nu, när han hatar mig, för att förklara varför han hatar mig? Lär inte hända.
Ibland får man helt enkelt acceptera att man inte kommer få någon förklaring. Jag har accepterat det men det tog lång tid, för jag kunde helt enkelt inte förstå att han, som jag verkligen inte upplevde som varken feg eller konflikträdd, att han inte vågar möta mig face-to-face.

Så jag väljer att tänka tillbaka på vår kärlekshistoria med värme. Det var ca sex underbara, innerliga, roliga, busiga och intensiva månader med så mycket kärlek och skratt. Ett & annat missförstånd oxå givetvis, men vi redde snabbt ut det.
Jag väljer att minnas honom som han var när vi var tillsammans; generös, varm, rolig, kärleksfull. Inte som han blev efteråt. Den personen som han blev, den känner inte jag. Och vill inte känna heller.
Jag känner inget hat mot honom och jag önskar inte honom illa (något många inte kan förstå med tanke på vissa val han gjorde efter att vi separerade, val som fullständigt krossade mig).
Men jag tror att jag vet varför han gjorde dessa val, och det är därför jag inte känner något hat mot honom. Går inte vidare in på det då jag inte vill lämna ut honom. Och nej, det har inte ”bara” med att göra att jag tog honom för given.

Hur kom det sig att jag tänkte på denna oerhört sorgliga historia då? Jo, det börjar ju närma sig jul och då blir jag alltid extra blödig och fundersam. Men oxå för att jag 1) för ett tag sedan satt jag rygg mot rygg med ”anledningen” till min karma på en uteservering, en av människorna vars liv jag raserade för 15 år sedan. Jag har tänkt på mitt oförlåtliga agerande sedan dess. Alla minnen bara kom över mig. Jag har varit så ledsen för det jag gjorde. Hur kunde jag? Fan, man gör inte så.. jag borde ha vetat bättre.. 30 år är inte sååå ungt. Jag borde definitivt ha vetat bättre.
Jag är övertygad om att mitt agerande då för 15 år sedan, är karman som slog mig med full kraft för ca ett år sedan, när min kärlek valde att göra slut. När jag var som gladast, lyckligast och mådde som bäst så fick jag ett av dom hårdaste slagen någonsin i mitt liv.
Men. Fastän jag varit alldeles nedbruten och fullständigt förkrossad över min separation från A, så är det nog inget i jämförelse mot vad de andra gick igenom.
Jag hoppas dock att jag sonat mitt straff och att karma nu låter mig vara. Jag försöker vara en god & snäll människa (mot dom som är goda och snälla mot mig).
..och så tänker jag faktist på att trots att jag bad om ursäkt, gav upprättelse och var djupt ångerfull, så höll jag på att gå under av sorg när karma slog till – tänk då på dessa som inte ber om ursäkt. Som inte vågar stå för vad dom gjort. Som inte ger upprättelse. Hur skoningslöst kommer karma slå mot dom?

.. och 2) för att jag återigen rensade där hemma och hittade den här vinflaskan och chokladen som jag beställde på nätet och som jag tänkte ge min kärlek på julen, men sen ändrade jag mig och ville ge det till honom på hans födelsedag i februari istället – men den hann jag aldrig fira med honom eftersom han gjorde slut en månad innan..

Bilden på vinflaskan var från vår allra första selfie, tagen på IKEA i Thessaloniki den 3e augusti förra sommaren. Glömmer det aldrig, vi hade så himla kul där. Jag körde runt honom i en IKEA-rullstol (han gick på kryckor efter en hälseneruptur). Jag har suddat bort hans ansikte på flaskan och chokladen.
Och den där boken ”100 saker jag älskar hos dig”, den köpte jag ironiskt nog tidigare samma dag som han gjorde slut med mig. Så den har jag inte ens öppnat..
Jag hoppas nu att jag inte hittar fler av hans saker. Att detta var det sista.

Jag har flera gånger skrivit att detta är en otroligt sorglig historia och ni undrar säkert varför den är så sorglig? Jo, för  jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med A.
Det var så oerhört svårt att inte få vara med honom. Min bättre hälft – som han oxå beskrev mig som.
Som jag verkligen älskade. Och som verkligen älskade mig tillbaka.
Som jag tyckte jag passade så perfekt med. Ni vet, vi hade samma humor, samma syn på träning och kost, jag gillade hans stil i hemmet, vi gillade att hitta på saker, han var morgonpigg, jag blev det – numera är jag den mest morgonpigga personen i stan! Och flera andra grejer. Vi kunde vara tysta tillsammans. Skratta tillsammans. Bara vara, liksom. Ligga på soffan tillsammans.
Han var allt jag ville ha.
Jaja, nästan iallafall, inte överdriva nu, hahaha.
Skämt åsido, han hade såklart några mindre bra sidor oxå, men dom kunde jag ”överleva”. Precis som han säkert kunde överleva mina.
Så därför är detta en oerhört sorglig historia, när man hittar sin (vad man tror) själsfrände så vill man vara med den personen för resten av livet. Det ville vi båda – men tyvärr valde han, ofattbart nog, att avsluta oss.

Även om det var ganska längesedan nu så händer det att jag tänker på honom och våra fina stunder. Tanken ”what if” dyker oxå upp för vi hade ju så himla roligt ihop.. men den tanken slår jag bort fort som attan. Jag tillåter inte mig själv att fastna i funderingen. Precis därför har jag tex heller inte läst alla våra tusentals meddelanden och sms.
Och visst får jag fortfarande höra från alla håll och kanter (både från folk som känner oss båda och var för sig) att ”det garanterat kommer en dag då han inser vad han kastat bort” och att ”det är hans förlust!”, mm.
Och visst är det hans förlust. Definitivt. Men det är oxå min förlust. Han valde ju att förlora mig. Jag valde inte det. Jag fick bara finna mig i det.
Elaka tungor hävdar att jag ska vara överlycklig över att jag är av med honom… som säger att han inte förtjänade mig, att jag var ”för bra” för honom. Shit, jag gillar verkligen inte att höra sånt. Jag hoppas innerligt att han inte kände sig underlägsen mig. Jag gillade ju att han var down-to-earth och enkel att ha och göra med.
Fast det kvittar nu. Jag är bara tacksam över att jag mår bra.
Jag kan inte ens begripa eller minnas att jag faktiskt mådde så dåligt. Jag vet ju att jag var totalt tillintetgjord de första veckorna men som tur är så minns jag inte det. Jag är en mästare på att förtränga saker som jag inte vill komma ihåg.

Livet har gått tillbaka till hur det var innan A, och för det är jag så glad. Jag är mig själv igen – och det har jag iofs varit ett långt tag.
Det är inte första gången jag känner såhär för en man, och förmodligen inte sista heller 🙂
Och jag hoppas att A oxå mår bra. Faktiskt hoppas jag det.

… och idag är det på dagen ett år sedan som vi åkte till Skottland tillsammans. Där ser man.
Tack Facebook för ”Den-här-dagen”-funktionen.
Nedan några bilder som jag hade sparat från hans Facebook, när vi fortfarande var ”vänner”



Och några bilder som jag tog. Vårt hotell är längst upp till vänster och vi bodde i rummet nere till höger. Minns att jag skruvade upp värmen så att vi hade typ 25 grader i rummet, hahaha.
Jaja.. det var då. Nu är nu. Och nu ska jag till stan.

… och tack Gud för allt som jag har!
I have everything I need <3

Idag pratade jag om Arbetslivet, hur man söker jobb och vad man ska tänka på när man kommer ny till en arbetsplats.
Jag tror att jag har varit på skolan och föreläst typ fem-sex gånger. Jag har även talat om Rekrytering och Entreprenörskap. Extra kul är det att de sista gångerna jag varit där så har lärarna frågat specifikt efter mig. Det gör mig faktiskt jättestolt och jätteglad. Och så tacksam! Det är ju ändå ett kvitto på att man gör någonting rätt iallafall.
Och det är detta jag jobbar så hårt för; jag vill vara bäst på det jag gör. Jag vill aldrig att mina uppdragsgivare ska ångra att dom anlitat mig. Och peppar-peppar, mig veterligen har ingen gjort det än. Jag skulle bli förtvivlad om det hände. Snälla Gud, låt det aldrig hända. Låt mig aldrig luta mig tillbaka och leva på gamla meriter. Låt mig aldrig bli fat and happy.

Idag efter jobbet var jag på Advokatbyrån Setterwalls årliga julfest. Som vanligt mycket trevligt och bra arrangerat.
Jag var där med min vän Teddy – han som döpte min bil till Ninja-Nettan, hehe. Missade du det inlägget för två år sedan? Kolla här då!

… men som vanligt var det lika härligt att komma hem till mitt älskade hem, och min älskade soffa. Shit alltså, jag är en riktig hemmakatt. Jag älskar verkligen att vara hemma. Jag tror att det är för att jag är så mycket ute. Är jag inte på events, så reser eller jobbar jag till sent. Eller så är jag på afterwork med vänner som jag inte träffat på länge. Det är så sällan jag är hemma alla kvällar en hel vecka i rad. Har nog inte hänt på åratal.
Men imorgon, fredag, ska jag vara hemma (om jag inte låter mig luras iväg till Galores julfest på Koi – ytterst tveksamt, dock…) på lördag julbakar jag med mina grek-väninnor och på söndag ska jag vara hemma precis hela dagen. Tänker inte ens gå utanför dörren.

Men nu sätta ihop annons till ytterligare en rekryteringsaffär som vi tog idag, en ”spindel/högerhand/admin”-person.
Vi är så tacksamma för förtroendet våra kunder ger oss och vi gör allt i vår makt för att återgälda det med den bästa kandidaten som finns.

Tata gott folk!

… i synnerhet deras fyndhörna! Och ännu mer älskar jag den där hörnan när jag lyckas fynda något. Som idag!
FAB9-tjejerna skulle träffas på Ikea för att äta julbord, och jag kom dit en timme tidigare för att hinna ta ett varv. Man kan ju knappast åka till Ikea utan att handla något. Jag går alltid till fyndhörnan först, och det första jag ser är den här ubercoola gula fåtöljen! Jag skulle bara ha den.

Så jag köpte den, lyckades trycka in den i bilen på något konstigt sätt, och sedan åt vi julbord.
Det var helt okej, och julbordet avslutades som vanligt med saftsås med lite gröt.

Väl hemma hittade fåtöljen sin plats i vardagsrummet:

Den vita skinnpuffen som låg där tidigare förpassas till ovanvåningen.
Nu avsnitt 75 på Förväxlingen.. ihhhh… bara 25 avsnitt kvar! Vaaad ska jag ta mig till sen???
Tata gott folk, ta hand om er <3