Bron i Mostar…vilka minnen <3

14100363_1780134542234099_6084563741714651889_n
Mina föräldrar var i Kroatien förra veckan och ett av ställena dom besökte var bron i Mostar.
… och shit vilka minnen som kom över mig när jag såg ovan bild på min mammas Facebook..<3
På exakt samma ställe var jag med min första kärlek, I (eller H om man vill). Vi tog en bild på oss precis nere vid bron, nära vattnet.
Herregud. Blev alldeles tårögd.
Han bodde i Sarajevo innan kriget och jag bodde delvis där med honom första halvan av 1990. Det är alltså mer än 26 år sedan. Wow.
Vi bodde centralt i en lägenhet vid Gamla stan, på Pavla Goranina 14, (att jag minns adressen fortfarande!) och närmaste grannen var en bar som brukade spela ”Black Velvet”. Den låten kommer för alltid påminna mig om I och vår tid i Sarajevo.
(… och nu ser jag vårt rum framför mig… Alla I:s anteckningar som var klistrade på väggarna, skrivbordet, garderoben, sängen, platsen där han gick ner på knä och friade till mig.. jag svarade givetvis JA – vi älskade ju varandra! – men innan jag svarade började jag gapflabba … kanske inte reaktionen han förväntade sig, men jag var helt oförberedd på frågan. Haha!).

Jag var 20 år, bekymmersfri, kär & galen. Livet lekte.
… fast var jag så bekymmersfri egentligen? Jag var ju konstant rädd för att förlora honom. Bara den som verkligen, verkligen älskat kan förstå den där rädslan. Man är så sjukt sårbar.
Minns en av mina dagboksanteckningar:
Är det det här som är kärlek? Att ständigt behöva gå och vara rädd för att det ska ta slut?

Givetvis lovade vi varandra att vi alltid skulle vara tillsammans och att ingen eller inget någonsin skulle break us up, men jag var ändå livrädd för att mista honom. Det var min absolut största skräck och mardröm.
Som tyvärr besannades 1,5 år efter att vi hade träffats.
Han gjorde slut och jag föll ner i ett nattsvart mörker. Han hade gjort ett så gigantiskt avtryck i mitt liv att jag uppriktigt inte visste hur jag skulle leva utan honom. Jag var som sagt 20 år, skulle fylla 21, och detta var min första riktiga kärlekshistoria. Och bara det faktumet att jag skriver om honom 26 år senare, gör att ni förstår impacten han gjorde..
… men nu blev det helt plötsligt ett sorgligt inlägg känner jag, så därför behöver jag balansera upp det här igen: jag har naturligtvis älskat och blivit älskad igen efter I – ett par gånger till faktiskt. Och för det är jag tacksam. Det är inte alla förunnat att få uppleva äkta kärlek.
Livet går alltid vidare, på gott och ont – och mitt liv, det har definitivt varit – och är fortfarande! – fantastiskt; kolla bara på mina underbara döttrar och karriären jag har gjort. Jag är nöjd. Och tacksam 🙂

Song of the day får naturligtvis bli Black Velvet med Alannah Myles:

… och så hittade jag nedan två suddiga bilder med en bråkdel av alla kärleksbrev och foton på oss.
IMG_9704
IMG_9705
Suck ja, det var tider det.. men nu är det dags att fortsätta leta kandidater till VD-tjänsten vi fick tidigare i veckan.
Tata gott folk, och kom ihåg: love always wins <3

Comments are closed.

Arkiv