Tur, skicklighet & förtroende

IMG_9569
I mitt jobb som rekryterare gäller det att vara på tå så gott som hela tiden. Lyssna på kundernas behov, förstå deras behov och tillsätta rätt person till uppdraget vi fått förtroendet att hjälpa till med.
För att snabbt kunna tillsätta rätt personer så kör vi med förutsättningslösa intervjuer så ofta vi kan och hinner med. Är det då tur eller skicklighet när man en morgon får ett akut samtal från sin kund som asap behöver en vd, och du samma morgon har ett möte bokat med just en tillgänglig vd? (Notera, det är därmed inte sagt att det nödvändigtvis är en klockren matchning).
Jag skulle vilja säga både och. Mest skicklighet om jag får vara lite kaxig. Men självklart måste man även ha lite tur med rätt tajming.
Normalt tar en rekrytering mellan 6-8 veckor, beroende på både kundernas och kandidaternas tillgänglighet, men vi vill alltid kunna tillsätta snabbare – givetvis med bibehållen kvalitet.

Det här med förtroende är extremt viktigt. Hög integritet är ett måste. Man kan inte avslöja saker man fått berättat i förtroende.
Jag har suttit i dilemman där jag vetat om att min beställare ska ersättas eftersom jag fått uppdraget att ersätta denne, men kan inte berätta det eftersom det är konfidentiellt. Den sitsen är riktigt svår och kräver hög professionalism. Som tur är har jag inte haft alltför många uppdrag av den sorten, det är alltid svårt att sitta och veta att någon kommer bli av jobbet..

Naturligtvis är det det inte bara i professionella sammanhang man måste ha hög integritet och kunna förvalta förtroende man får. Det gäller i allra högsta grad även i privatlivet.
En av mina kompisar brukar skämtsamt säga att man aldrig lär få höra något skitsnack från mig, eftersom jag helt enkelt inte lyssnar, hahaha. Well, det är lite sanning med modifikation. Jag lyssnar visst, men berättar sällan det jag hör. Eller jo, det gör jag, men bara om jag själv är involverad och det jag hör är sant.

Jag har funderat över en sak jag hört som jag inte riktigt vet om jag ska agera på eller inte.. samma dag jag kom till Grekland i somras fick jag höra en sak om en person som stått mig väldigt nära i både vardag och hjärta, att han fått en av sina absolut mest privata och personliga hemligheter avslöjade.
Jag och den här personen står inte varandra nära längre, så just därför borde jag kanske inte ens fundera på över om jag ska berätta för honom eller inte. Men jag tycker ändå synd om honom som fått en oerhört personlig och privat sak outad.
Det initialt ett par personer visste, jag inkluderad, vet nu förmodligen hela staden.
Jag vet oxå vem som avslöjat hans angelägenhet (och jag är inte förvånad…). Men den personen skulle aldrig ha ryggrad att erkänna vad hon har gjort.
Nåväl, förr eller senare får han ändå veta. Och vi står som sagt inte varandra nära längre, och därmed borde jag inte bry mig.
Men…

Lite tankar såhär på måndagen.
Nu back to work, tata alla fina människor!

Comments are closed.

Arkiv