Daniella Ibis AB

För någon dag sedan slog jag ett efterlängtat rekord! Nämligen att springa 5 km på under 30 minuter utomhus. Inomhus har jag sprungit på 27.30.

Kändes gött!
Men en gång är ingen gång, så jag sprang idag igen och fick ett riktigt bra flow direkt.

3 km på under 17 minuter – det bådade gott!
Men så hände något vid 4,19 km… helt plötsligt hoppade distansvisaren fram en hel kilometer (!), från 4,19 till 5,19.

Jag vet for a fact att jag inte hade sprungit 5 km på under 25 minuter liksom…
Så jag fortsatte springa – till 6 km. Som logiskt innebär att det var 5 km.
Och denna gången sprang jag 2 sekunder bättre än sist, alltså 29,43

Ja, jag ser att det står 29,49 i tid men det är för att jag tydligen inte tryckte tillräckligt hårt på stoppknappen när jag hade sprungit prick 6 km. Eller rättare sagt, 5 km.
Och visst hade jag kunnat lura er och säga att jag sprungit 5 km på under 25 minuter… men nej, sån är inte jag. Jag luras inte. Framförallt lurar jag inte mig själv…

Före dagens runda… min Micaela fotar mig från köksfönstret…

…och efter dagens runda. Svettigast i stan!

Nu hit the shower, tata folket <3

..och snart tänker jag springa under 29 minuter… hehe!

Man skulle kunna tro att det är skämt men jag har varit i Paris igen. Tredje gången inom loppet av ett par månader. Sist var för ca 4 veckor sedan, när jag var där med min Micaela. Och dessförinnan för ca två månader sedan med Patricia och liksom denna gången, så var det även då för InovShops räkning.
Denna gången hade vi kickoff med InovShop Group och nästan alla länderna var med – vilken cool grupp människor vi är!
Vi har kollegor i Frankrike, Italien, Japan, UK, Spanien, Chile, Holland, Tyskland och Schweiz. Hoppas jag inte glömt något land.. !

Kastrup med Patricia

Efter en lång givande första dag var vi på välförtjänt cocktailparty på en båt med nedan utsikt 🙂

Maten var utsökt och bubblet var gudomligt.


Dag två höll Patti i en presentation och det gjorde hon riktigt bra!

..och här är jag på flygplatsen, ready to go home. Skönt, ändå.

Jag älskar förvisso att resa, men det har varit lite väl mycket resor för mig denna våren. Jag har varit i Paris tre gånger, i Rom en gång och jag bodde i Stockholm de två första veckorna i maj. Ja, det har blivit lite för mycket.
Och snart bär det av till Grekland. Längtar <3

Jag längtar efter semester även om jag vet att jag inte kommer kunna vara helt ledig. Vi har ganska mycket att göra och som egenföretagare går det inte att strunta i sina uppdrag. Men det gör mig ingenting alls, alltså att jag ”måste” jobba under min semester. Det är ingen uppoffring. Jag älskar ju mitt jobb och ledig kan jag vara precis när jag vill.

Tata alla fina människor där ute!

Midsommar igen då. Världens bästa årstid!
Och denna gången var vädergudarna med oss. Även om det ösregnade och åskade när jag körde hem.
Som vanligt spenderades dagen med vänner, och för ovanlighetens skull blev det ingen hetsätning – jag har slutat med det.
Jag började ändå dagen med löprunda. För säkerhetsskull, you know.  Och därefter körde jag 7-appen.
Här gör jag plankan, pust!

Sill-tallrik

Efterrätter – som jag inte åt av.. bara jordgubbarna!

Riktigt gott dessertvin, det måste jag lägga på minnet.



Önskar alla fina människor en härlig helg <3

”Om inte vi vinner EM så bryr jag mig inte om vem som vinner. Om jag inte vinner skytteligan så bryr jag mig inte om vem som vinner”.
Bara Zlatan kan göra sådana uttalanden och komma undan med det, hahha.
Och nu har han spelat sin sista match i den blågula tröjan. Gud så sorgligt! Jag blev faktiskt uppriktigt ledsen. Lite löjligt kanske, men det blev jag. Han är en grym spelare och Sverige behöver honom verkligen.
Hoppas han gör en ”Kim Andersson” – dvs övertalas att komma tillbaka (Kim är handbollsspelare, reds anm), men det tror jag inte lär hända. Tyvärr.
Jaja. Bara att gilla läget och undra lite stilla vem som nu kommer steppa upp i det svenska fotbollslandslaget och försöka fylla hans plats?

..och den här parfymen tänker jag köpa 🙂

Trevlig kväll alla finingar <3

Har ni någon gång gjort saker som är under er värdighet? Jag har. Två gånger.
Första gången var jag 20-21 år och alldeles förtvivlad för att I, min första kärlek hade gjort slut med mig. Jag såg ingen mening med att leva. Jag visste på allvar inte hur jag skulle kunna leva vidare utan honom. Jag var alldeles förstörd. Så jag skrev ett 12* (!!) sidor långt brev där jag, bland annat, bokstavligen bad honom att inte lämna mig. Herregud… när jag tänker på det, alltså… Shit. Well, han kom inte tillbaka och det tog mig 4 år att komma över honom. Där och då svor jag på att aldrig någonsin mer sörja en man längre än max 4 timmar. Okej, kanske inte 4 timmar, men säg, 4 dagar, eller 4 veckor.
Jag har aldrig, varken före eller efter I, gjort något sådant igen.

Det närmaste jag har kommit att toucha på min dignity är med min ex-särbo.
Det var när jag bad honom att inte fatta ett förhastat beslut angående oss, att han skulle tänka igenom det ordentligt, när han en vacker dag ringde och gjorde slut. Bara sådär! Jag bad även honom, vid ett par tillfällen, om ett face-to-face-möte för att få ett ordentligt avslut. Han vägrade (!). Nåväl, han hade väl sina anledningar.
Såhär i efterhand borde jag aldrig ha varken bett honom tänka över sitt beslut, och framförallt inte be om ett face-to-face-möte.
Och när jag tänker efter så har jag faktiskt inte alls sänkt mig eller touchat på min värdighet. Jag håller huvudet högt.

…till skillnad från många andra kvinnor – och män! – som inte har någon som helst stolthet i kroppen och som gång på gång förnedrar sig. Hur kan man göra det? Jag förstår verkligen inte det… Man kan ju inte ha någon stolthet i kroppen när man gång efter annan krälar i stoftet för en man/kvinna…
Jag skulle hellre dö, än att göra det.
Säkert säger någon nu att jag inte kan ha älskat någon på riktigt, annars hade jag oxå svalt min stolthet. Jag kan försäkra er kära läsare att jag visst har älskat på riktigt, verkligen, verkligen älskat och blivit alldeles förtvivlad när det tagit slut.
Men. Det finns vissa saker jag helt enkelt inte gör. Jag kanske gråter av sorg i timmar i min ensamhet, men jag skulle ändå aldrig be någon att inte lämna mig. Förutom min första kärlek då, hahaha. Och då var jag 20, glöm inte det. Nu är jag 45. Snart 46.
Och att svälja sin stolthet är inte riktigt samma sak som att kräla i stoftet.
Det har givetvis hänt att jag har svalt min stolthet – men aldrig, aldrig har jag förnedrat mig.
Det är skillnad!

Däremot har jag gjort en annan sak som var waaaaay under min värdighet och det handlade inte om en man, utan det handlade om dom två personerna som jag älskar mest på hela jorden, och som jag upplevde var i fara. Jag blev så satans förbannad och uttalade ett mycket allvarligt hot. Tack gode Gud att jag besinnade mig första gången mitt humör med den här personen prövades, och andra gången, att personen fegade och inte vågade öppnade dörren som jag var nära att banka ner.
Och nej, personen ifråga är inte värd ett fängelsestraff men shit_så_förbannad_jag_var. Jag blev faktiskt rädd för mig själv. Så jävla arg var jag.
Som ni noterar så går jag inte in på detaljer för jag vet inte när sånt preskriberas, hahaha. Fast såvitt jag vet, blev jag inte anmäld för något.
Men helt klart var mitt agerande under min värdighet. Jag borde ha besinnat mig. Jag borde ha förstått att vissa människor är idioter och inte värda att jag ens spottar mitt mycket värdefulla saliv på dom.

Jag blir sällan riktigt arg, men om det händer så går det tack o lov över riktigt fort.
Men det beror såklart på vad man har gjort och vem som har gjort det. Vissa personer och/eller handlingar kan vara svårare att komma över.
Fast jag är inte särskilt långsint. Jag har inte tid, ork, lust eller energi att lägga på negativa tankar.

* … och ni noterade den lilla asterixen på 12 va? Det innebär att det ska komma något mer på slutet.. så här kommer det: det var inte 12 sidor egentligen som jag skrev till min första kärlek. Det var 24 sidor, för jag skrev 12 A4  fram och bak… oh my God, alltså! What the hell was I thinking??
Jaja, jag var 20-21 år och tänkte förmodligen inte överhuvudtaget.

Tata alla fina människor – och kom ihåg: vad ni än gör, se till att hålla huvudet högt.

Varje år är vi ett gäng som brukar åka över till Köpenhamn för att shoppa, äta och över lag umgås.
Som vanligt mycket trevligt.

Cina, Dora, Maria, underteckand & Litza som tar bilden
 
Nedan militärbyxor och pälsponcho var jag sugen på. Och dödskalletishan med.. men inte tillräckligt mycket för att köpa.
Och zebraskorna, undrar ni? Nope, köpte inte dom heller. Dom var obekväma.

Men nedan skor köpte jag. Så glad för dom! Love at first sight!

..älskade även dessa svarta vid första sighten men dom var alldeles för dyra, tyvärr.

Nedan skor skulle jag aldrig ha på mig, men visst var dom coola!

Och så köpte jag dessa svarta byxorna och topparna.

Plus ytterligare några vita & svarta linnen. Jag är nöjd!
Det blev en bra dag med andra ord 🙂

… och nu tänker jag leta efter kandidater till våra tjänster på LinkedIn.
Japp, en lördagkväll.

Tata finingar <3

… intogs igår hemma hos min supersyster Dora, och made by my fantastiska svåger Tony!

Det var så gott!
Under tiden som jag var där hemma så passade jag såklart på att pussa lite på Anna & Aliki. Åh vad jag älskar dom små liven!

Dimitris var inte hemma, annars hade jag pussat på honom med. Och vet ni, jag hade faktiskt fått det! Vi är bästisar numera <3

..och nu längtar jag bara till Grekland! Frappén smakar av någon anledning mycket bättre där… 🙂
Önskar alla fina människor en härlig helg!

Min bästis Bönan bjöd in 8 tjejer på middag, vi hade en underbar kväll, natt och följande morgon/dag <3

Innan vi åt körde vi ett yogapass.

Jag är ju inte så glad för yoga.. men det här var helt okej. Faktiskt, hahaha.
Vi åt, drack, skrattade och pratade hela kvällen och halva natten. Det var så himla trevligt att träffa nya människor.
Dagen därpå gick vi upp och tog en 1,5 timme lång promenad, från Ljunghusen till Falsterbo Golfklubb och åt en välförtjänt och riktigt god brunch.

Sen åkte vi tillbaka till Beata och slappade lite i trädgården och därefter körde vi hem.

Lena, Anneli, undertecknad, Viktor & Beata

Väl hemma tänkte jag ta det lugnt och pilla lite.
Planterade tomater.

.. dom är väl färdiga lagom tills jag kommer hem från Grekland!
Och när jag hade satt mig tillrätta på soffan frågade min Elena om vi inte kunde spela basket?
Jo, okej då 🙂 Så det ska vi göra nu! Hej så länge…

Organdonation.
Så sjukt viktigt. Läste om ett inlägg som en mamma hade gjort på FB, om sin 15åriga son som gick bort och då blev jag påmind igen om hur viktigt det är att åtminstone ta ställning till hur man vill göra.
Min familj vet att jag vill donera mina organ den dagen jag tar mitt sista andetag – och herregud låt det dröja jääääkligt länge!
Jag skulle för övrigt bli så förbannad om jag hade gått och dött nu. Jag verkligen älskar livet och allt det har att erbjuda. Jag älskar att jag har världens bästa barn, familj, jobb, vänner. Jag älskar att jag har allt man kan önska sig och min enda önskan är att mina nära och kära får förbli friska. För har vi inte hälsan kära vänner, så har vi ingenting..
Och just därför är det så viktigt med organdonation. Du har ingen nytta av dina organ när du är död. Men någon annan har!
Tänk vilken skillnad man kan göra!

Jag vet faktiskt inte hur majoriteten av människorna ställer sig till organdonation. Jag vill tro att man är positivt inställd. För är man inte det, då ska man väl heller inte kunna ta emot organ om man, gud förbjude, skulle behöva det?
Sen finns det såklart religiösa aspekter som man kan skylla på.. men nej, jag köper nog inte det ändå… jag tycker det handlar om medmänsklighet. Göra det som är rätt. Och man behöver som sagt inte sina organ när man är död.
Jag tror förvisso på att man fortsätter leva någon annanstans efter att man dött från denna världen. Och på den platsen finns inga sjukdomar, krig eller annat elände, och därför behöver man heller inte åka dit med sina organ. Man får nya där!

Så, ta ställning och gör det lätt för dina anhöriga.
Trevlig fredag alla fina människor!

Jag har hur länge som helst haft som mål att springa 5 km på under 30 minuter utomhus. Jag har inte brukat jättemycket allvar tidigare, men nu känns det som att jag är redo att klara av det.
Inomhus har jag klarat 5 km på 27.30 minuter, men utomhus är mitt personbästa 30,09 – och det var för två år sedan.
Men häromdagen sprang jag på 30.57, så nu ska det väl inte dröja särskilt länge innan jag kommer under 30 minuter..

Tänker springa imorgon, men det blir nog 7-8 kilometer tror jag, varför jag inte kommer hålla jättehögt tempo från början..
Nåväl. Jag borde inte fokusera så mycket på tiden.. det viktiga är ju ATT jag springer!