Daniella Ibis AB

… jag fortsätter oxå med det! Det är så sjukt roligt 🙂

Visst är jag krampig… not, hehe.
Idag körde vi ytterligare ett killerpass, och imorgon kommer det kännas i kroppen. För att inte prata om hur det kommer kännas på fredag..
Men skit i det, jag älskar det, jag älskar känslan jag har under tiden som jag tränar, och efter träningen.
Och till helgen är det Bokskogen som gäller igen, då ska jag nog springa minst 8 km. Beror på hur ont/slut jag är i kroppen efter veckans tre boxnings- och styrkepass.

Nu läsa vidare på ett intressant projekt… tata lovers!

Ja, alltså, träningsboxas.. inget annat, hehe.
Det var inte första gången, har kört med Maria (Lindberg, reds anm) tidigare, se inlägget här om du är nyfiken. Det var sjukt jobbigt då, det var sjukt jobbigt idag. Men.. no pain, no gain!
Iallafall, det är en bootcamp på en månad, jag följde med en vän och nu är jag hooked. Detta ska jag köra! Och jag kommer vilja fortsätta efter den här månaden, det vet jag redan.
Invigde mina nya skor som jag köpte för flera månader sedan 🙂



..och som en kontrast till boxningen så bakade jag bullar med morötter och solrosfrön idag.
Tvära kast, haha!

Nu soooova och hoppas jag inte kommer behöva färdtjänst pga träningsvärken imorgon..
Tata kompisar!

Jag och Ebba trotsade kylan – och leran, snön & halkrisken – och begav oss till Bokskogen för dagens löppass.
Vi gick en kilometer och sprang sex kilometer.
Det gick inte fort, men det gick. Inte för att jag brukar springa snabbast i stan, men just idag var det inte ens möjligt att försöka öka takten. Fokus låg på att inte halka och ramla!

Älskar känslan efteråt!
..dock inte känslan dagen därpå, eller ännu värre, dag 2. Det är då träningsvärken är som värst.
Fast det är faktiskt helt okej. Träningsvärk är den enda smärtan jag tolererar 🙂

Det är en konst att klara av att göra ingenting.
Själv fick jag lära mig det den hårda vägen när jag för många år sedan sade upp från mig från en tjänst från en av regionchefsrollerna som jag hade. Jag blev fråntagen min dator och telefon och blev satt i karantän med stränga order om att jag inte fick varken träffa eller tala med min personal eller mina kunder.
Jag hann dock meddela mig: för minuten efter att jag hade sagt upp mig, gick jag ut med ett mail till samtliga i min kontaktlista och förklarade att jag inte kunde prata affärer de närmaste tre månaderna, och att det gick bra att kontakta mig via min hotmail vid andra ärenden.
Självklart undrade mina medarbetare och mina kunder vad som hade hänt. Och naturligtvis berättade jag!
Jag var färdig med att skydda idioter och vara fortsatt lojal mot en arbetsgivare som inte begrep bättre.
Det här typ 10 år sedan och jag blir fortfarande förbannad bara jag tänker på det!

Iallafall, att kunna slappna av och göra ingenting. Det fick jag som sagt lära mig den hårda vägen. Jag blev tvingad att försöka fylla mina dagar när jag inte fick jobba. På den tiden bodde mina barn varannan vecka hos mig och den veckan som jag hade tjejerna var enklare att fylla. Sämre var det den veckan dom inte var hos mig.
Minns att jag hängde mycket på deras skola, tjejerna gick på mellanstadiet då.
Satte även igång och målade om mitt hus. Eller ja, målare utförde själva arbetet, men att leda ett sånt projekt var ju nästan ett heltidsjobb!
Lärde mig även att bara ligga på soffan och i lugn och ro titta på en film, eller läsa en bok, eller lyssna på musik. Utan att göra annat samtidigt. Det ni! 🙂

Några år senare lämnade jag ett jobb igen och blev satt i karantän då oxå, men då hade jag nästan ”vanan” inne, hahha.
Skämt åsido, det har verkligen inte varit enkelt för mig. För att ni ska förstå hur svårt jag haft för att slappna av: folk har skämtsamt (?!) undrat om jag har damp eller någon annan bokstavsdiagnos, eftersom jag höll ett så sjukt högt tempo.

Jag har nog aldrig jobbat 40-timmarsveckor. Snarare ca 50-60 timmar som standard. Sedan i perioder har det gått upp till 70-80 timmar, och det har ju verkligen inte varit hälsosamt.
Jag har dock aldrig känt att jag offrat något, jag har ju älskat mitt jobb! Och jag har alltid hunnit med det jag velat hinna med.
Och 70-80timmars-veckor var det aldrig tal om när jag hade barnen. Alla ledningsgruppsmöten/chefsmöten anpassades faktiskt efter mina barnveckor. Och det var ju bra.
Mina barn har alltid varit prio 1,2,3 och 10. Och sen kom allt annat. Det var jag sjukt tydlig med vid anställningsintervjuerna.

Nu är det nytt år och jag har aldrig tagit det så lugnt som förra hösten. Folk är förvånade på riktigt. Jag oxå!
..men nu vill jag påbörja ett nytt uppdrag, jag börjar bli riktigt rastlös! Låt det komma något snart som jag vill ha..

En person som definitivt fyller sina dagar är min fina vän Ofelia som jag inte har träffat på superlänge.

Dels pga att dom bott utomlands och dels pga allt kring familjen, barn och jobb – det blir ju så!
Idag träffades vi igen och det var så härligt! Vi ska ses snart igen och det ser jag mycket fram emot <3

Jag drömmer mycket när jag sover. Ibland kommer jag ihåg vad, men oftast inte.
Konstigt nog minns jag mardrömmarna tydligast. Tack o lov så har jag sällan mardrömmar, men för inte så längesedan hade jag faktiskt det. Shit vad obehagligt det var. Alltid extra tacksam när jag får vakna upp då.

Natten till idag drömde jag att jag inte hittade min bil där jag hade parkerat den. Jag gick runt i mörkret och letade samtidigt som jag grät. Detta var ingen mardröm direkt, men tacksamt nog ringde min fina kärlek precis då, och jag vaknade.
Men den där mardrömmen jag hade för inte så längesedan, som verkligen var en mardröm, då letade jag oxå efter en sak, den gången min väska. Shit vad jag letar efter saker i mina drömmar..
Ska se vad jag kan hitta om det i min grekiska drömtydarbok.

Den här boken har jag kollat i många gånger. Men om jag tror på allt… njaaa… kanske inte.
Min mamma säger dessutom att mardrömmen har bara en dag på sig att slå in, sen är risken förbrukad och man kan vara lugn.

Utöver att jag drömmer mycket, så pratar jag oxå en hel del i sömnen. Ibland svarar jag även på tilltal (!).
(och jag har redan förklarat för min kärlek att jag absolut inte kan hållas ansvarig för något som jag säger när jag sover, hahaha).
Skrattar gör jag med. Det har hänt flera gånger att jag vaknat upp av att jag håller på att skratta ihjäl mig. Jag älskar alla dagar som börjar så, hahahha. Det sitter liksom i!
Och det är såhär detta inlägget ska avslutas, och dagen börja (och sluta med), med ett skratt 🙂

Vilken fantastisk nyårshelg jag haft! Firades med min fina kärlek A hemma hos min syster Dora och hennes man Tony.
Som vanligt oerhört generöst och som vanligt väldigt trevligt.


(ja, vi har alla svarta kläder.. förutom min klänning, som faktiskt var lite guldfärgad med.. se nedan..)

Med lilla Anna <3

Nyårsdagen firades i vanlig ordning hemma hos mina föräldrar, och efter middagen körde vi – oxå som vanligt – delningen av den traditionella vasilopitan.

Och guess what, i år var jag the lucky one 🙂

Efter middagen åkte vi hem och bara jäste på soffan. Så skönt.

Hur jag avslutade 2015 förresten?
Med en 10km löprunda – yeah!

…men vad var allra bäst med julhelgerna?

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år.
May the force be with you!