Fult att vara känslig?

FullSizeRender
Läser denna artikeln i Aftonbladet igår och påminns om min egen känslighet. Som jag inte tror är så relaterad till pms, inte heller har jag känt mig ”förminskad” som krönikören.
Däremot minns jag att en av mina chefer sa till mig för 100 år sedan att varje gång jag börjar gråta, så har jag ”förlorat”.
Jag kommer ihåg exakt var vi befann oss och varför han sa det. Jag hade en kollega som jag verkligen ogillade, han hade en förmåga att göra mig rasande (och alla andra med), och en gång när vi pratade blev jag så satans arg att jag började gråta – där och då ”förlorade” jag samtalet, enligt min chef.
Jag blev så sjukt förbannad på mig själv för att jag började gråta – att jag förlorade konversationen höll jag inte alls med om, den vann jag med hästlängder, men att den jäveln skulle få glädjen att se mig gråta, det gjorde mig skogstokig. I sådana lägen kan jag förbanna att jag är känslomänniska. När ”fel” personer får se mig gråta.
Men skrattar bäst som skrattar sist: samma dag sa jag till min chef att det är antingen han eller jag. Att jag inte jobbar med honom en enda dag till. Han fick gå.
(och nej, jag ställer egentligen aldrig sådana ultimatum, men situationen blev ohållbar för mig. Jag var beredd att sluta samma dag om inte den här killen fick lämna).

Hursom, det är sällan jag gråter av ilska numera. Jag låter inte folk get to me på samma sätt längre. I synnerhet inte folk som jag inte gillar.
Däremot gråter jag när jag blir ledsen. Eller när jag är glad. Eller när jag ser sorgliga filmer. Jag gråter garanterat alltid när jag ser program som återförenar folk. Shit, då gråter jag floder.

Jag tycker inte alls att det är fult att vara känslig, men jag gillar inte riktigt att jag inte kan dölja det om jag skulle vilja… och jag vet inte varför jag är så otroligt känslig ibland.
Det händer att jag gråter för minsta lilla. Tänker alltid efteråt att ”så farligt var det väl ändå inte”. Men jo, tydligen. Ibland kan jag inte ens prata för att jag gråter så mycket. Men då är jag riktigt ledsen – vilket jag tack o lov sällan är.

… och jag beundrar programledare som kan leda tex Cancergalan utan att gråta. Hade varit stört omöjligt för mig. Jag hade bölat ihjäl mig vid ett sådant tillfälle och definitivt inte kunnat leverera.
Tack o lov, som sagt, så är det oftare happy tears jag gråter och inte sad tears.

Comments are closed.

Arkiv