Daniella Ibis AB

I år (och just idag) ska jag för första gången inte ha min dress-down. Ni vet, när jag samlar några av mina tjejkompisar, bjuder på ostar & vin och en massa annat ätbart, och vi alla är klädda i myskläder och pratar om allt mellan himmel och jord till sent in på natten. Alltid kvällen före nyårsafton.

Såhär kunde det se ut

Det är alltså första gången på 10 år (!) som jag inte har denna kvällen.
Varför? För att jag faktiskt inte har känt för det. Jag har inte planerat inför eller tänkt på kvällen som alla andra år. Och sen i ärlighetens namn ville jag anpassa mig efter min kärlek – även om han aldrig hade krävt det. Tvärtom så hade han nog insisterat på att jag skulle köra som vanligt. Men jag har som sagt inte känt för det.

Och nu kanske jag inte borde vara så dramatisk i min rubrik; det behöver inte nödvändigtvis vara slutet på en era. Jag kanske bara gör ett uppehåll i år och kör som vanligt nästa år.
Den som lever får se 🙂

Tata lovers <3

..fast nu överdriver jag lite.. Jag har faktiskt inte ätit ihjäl mig. Idag. Inte igår heller. Men dagarna innan.. jeeeeesus..
Ni vet när man äter fastän man inte ens är varken hungrig eller sugen. Det har jag ägnat mig åt dagarna runt jul. Men nu är det slut på det roliga.
Tur att jag har tagit några löprundor! Igår och idag tex sprang jag med Maria (Lindberg, reds anm). 6 km båda gångerna. Plus ca 2,5 gång powerwalk.

Såhär ser man ut efter den löprundan/powerwalken. Lite lätt röd om kinderna.

Jag har haft vänner över på middag, Elena gjorde sin ubergoda cheesecake med vit choklad!

Som vanligt jättemysigt att umgås med mina vänner. Vi har alltid så mycket att prata om, och det blir alltid många skratt!
Efter att alla gått och  jag plockat undan är det soffhäng som gäller.
Underbart! 🙂

Tata vänner, önskar er härliga mellandagar!

Inte jag. Än. Men det brukar alltid komma. Ungefär samtidigt som lilla Ellen kommer med julgodiset som jag köper av henne varje år 🙂

..eller ungefär samtidigt som vi kör det traditionella julbaket med tjejerna!

I år blev det ganska mycket, som ni ser på ovan bild. Gott!

Jag har varit med min väninna Magdalena på julshopping, och de flesta julklapparna är nu klara, har bara några stycken kvar.


… julstämning or not, bara det att jag får vara med dom jag älskar mest, det räcker för mig.
Då är alltid stämningen på topp!

#tvådagarinnanjul….

Ni vet, den tiden då jag blir om möjligt ännu mer extra känslig och blödig, och definitivt kan gråta ännu mer för minsta lilla.
Och just i år är det extra jobbigt. Tragedierna har varit många runt om i världen. I synnerhet för att så många människor är på flykt. Så många människor som dött. Vilken katastrof.
Och ja, jag förstår att det ställer krav på Sveriges system när så många människor kommer under så kort tid. Men då får man lösa det. Det är riktiga människor som flyr. Det gäller liv och död. Vi kan inte inte ta emot dom – samtidigt som naturligtvis alla länder måste dra sitt strå till stacken.

Sedan har vi alla som är ensamma. Lider verkligen med dom. Och det gör jag självklart resten av året oxå, inte bara under julen, men det blir värre under högtider.
Det är ju då man ska umgås med familj & vänner och bara ha det bra. Ladda batterierna. Reflektera.
Tänk då att inte ha någon att dela detta med. It breaks my heart.
Om man vet med sig att någon är ensam, bjud in den personen!

Mest lider jag med barn som har tex alkoholiserade föräldrar. Dessa stackars barn som har skolan och fritids som sin tillflykt, men som nu måste vara hemma i flera veckor. Shit vad jag lider med dessa barnen.

Böcker är ju alltid populärt att få. Speciellt sanna berättelser eller biografier. Tycker jag iallafall.
Och min bok ”Bara Bella” är ju så sann den kan bli, hehe.
…fast det här känns superkonstigt. Alltså att rekommendera sin egen bok.
Kan man ens göra det? Jag känner mig inte helt komfortabel med det… men jag trotsar mig själv och rekommenderar den ändå.
Finns på Hamrelius Bokhandel, Itrim Triangeln, på nätet och hos mig såklart.

(www.cdon.com och på www.adlibris.se)

Läser denna artikeln i Aftonbladet igår och påminns om min egen känslighet. Som jag inte tror är så relaterad till pms, inte heller har jag känt mig ”förminskad” som krönikören.
Däremot minns jag att en av mina chefer sa till mig för 100 år sedan att varje gång jag börjar gråta, så har jag ”förlorat”.
Jag kommer ihåg exakt var vi befann oss och varför han sa det. Jag hade en kollega som jag verkligen ogillade, han hade en förmåga att göra mig rasande (och alla andra med), och en gång när vi pratade blev jag så satans arg att jag började gråta – där och då ”förlorade” jag samtalet, enligt min chef.
Jag blev så sjukt förbannad på mig själv för att jag började gråta – att jag förlorade konversationen höll jag inte alls med om, den vann jag med hästlängder, men att den jäveln skulle få glädjen att se mig gråta, det gjorde mig skogstokig. I sådana lägen kan jag förbanna att jag är känslomänniska. När ”fel” personer får se mig gråta.
Men skrattar bäst som skrattar sist: samma dag sa jag till min chef att det är antingen han eller jag. Att jag inte jobbar med honom en enda dag till. Han fick gå.
(och nej, jag ställer egentligen aldrig sådana ultimatum, men situationen blev ohållbar för mig. Jag var beredd att sluta samma dag om inte den här killen fick lämna).

Hursom, det är sällan jag gråter av ilska numera. Jag låter inte folk get to me på samma sätt längre. I synnerhet inte folk som jag inte gillar.
Däremot gråter jag när jag blir ledsen. Eller när jag är glad. Eller när jag ser sorgliga filmer. Jag gråter garanterat alltid när jag ser program som återförenar folk. Shit, då gråter jag floder.

Jag tycker inte alls att det är fult att vara känslig, men jag gillar inte riktigt att jag inte kan dölja det om jag skulle vilja… och jag vet inte varför jag är så otroligt känslig ibland.
Det händer att jag gråter för minsta lilla. Tänker alltid efteråt att ”så farligt var det väl ändå inte”. Men jo, tydligen. Ibland kan jag inte ens prata för att jag gråter så mycket. Men då är jag riktigt ledsen – vilket jag tack o lov sällan är.

… och jag beundrar programledare som kan leda tex Cancergalan utan att gråta. Hade varit stört omöjligt för mig. Jag hade bölat ihjäl mig vid ett sådant tillfälle och definitivt inte kunnat leverera.
Tack o lov, som sagt, så är det oftare happy tears jag gråter och inte sad tears.

… har man ett barn som bor i ett annat land, så får man ju åka dit och hälsa på.

.. och denna gången följde även min kärlek med <3

Vi hade några riktigt härliga dagar tillsammans och jag älskade varenda minut.
Det blev mycket shopping…

..fast nej, varken jag eller min dotter köpte nedan skor, hahaha!

Vi fikade mycket och åt ännu mer!



Jag har inte ätit pizza sedan i somras, så denna var efterlängtad..

Såg en massa vackra byggnader..

..och hängde dagligen på ”The Last Post”, Wetherspoon Bar, som ligger precis där min Micaela bor.

..och där kalorierna var utskrivna på menyn…

..vi åkte tåg dagligen, och utanför centralen i Glasgow stod dessa herrar, hahaha 🙂

Vi spenderade en dag i Edinburgh, där vi även såg en ljusshow.



Köpte chockad från John Lewis. Sååå gott..

Nedan bakelser ville jag köpa med mig hem. Så fina ju!

..men gjorde aldrig det. Hade aldrig gått ner i väskan. Köpte däremot lite andra kakor och choklad.
Och två klänningar, en prickig vardagsklänning och en klänning som jag ska ha på nyår, några doftljus och en fin liten stjärnskål.

Jag saknar min dotter varje dag. Det är svårt att ha ett barn som bor utomlands. Men självklart är det perfekt för henne. Hon måste ju leva sitt liv! Jag är så tacksam för att vi fick några riktigt härliga dagar tillsammans.
Och jag är så glad för att min kärlek var med. Faktiskt var det hans idé att åka till Skottland när vi pratade om att resa iväg någonstans. Själv var jag inne på solresa! Jaja, det kommer det med någon gång 🙂

Nåväl, nu längtar jag till nästa vecka, för då kommer min Micaela hem över jul & nyår <3

Enligt Dr Richard Webber, Grey´s Anatomy:

”We’re all going to die. We don’t get much say over how or when, but we do get to decide how we’re gonna live. So, do it. Decide.
Is this the life you want to live? Is this the person you want to love? Is this the best you can be? Can you be stronger? Kinder? More Compassionate?
Decide. Breathe in. Breathe out and decide.”

Får en att börja fundera. Älskar jag den personen jag är? Lever jag det livet jag vill leva? Ja, det gör jag.
Kan jag bli snällare och mer omtänksam? Ja, absolut kan jag det. Vi kan alla bli snällare och mer omtänksammare.
Jag är inte alltid Guds bästa barn, men jag försöker ändå verkligen vara snäll. Eller rättare sagt, snällare.
För jag är faktiskt redan snäll. Lite för snäll ibland.
Jag får ofta frågan om jag alltid är så snäll. Och ja, oftast det är jag.
Och har jag inget snällt att säga, så är jag tyst.

Men. Låt oss fokusera på livet och bestämma oss för att leva det på det bästa sättet som vi kan.
Avslutar med vad min Micaela sa när vi låg på stranden i Grekland för flera år sedan:

”Mamma, livet är alldeles underbart. Jag är så glad att jag har ett”!

Shit, jag är sjukt hedrad. På riktigt.

En vän som heter Gordana, och vars konstutställning jag var på häromveckan, inspirerades av mig och ritade ovan bild.
Vilken ära!

Nedan ytterligare några tavlor hon gjort.

Jag gillar färgerna! Och Zlatan 🙂
Gordana är grym och hennes Vernissage ”D Vincic Sisters värld” hittar ni på Caroli, ingång Östergatan 12. Tror att konsten finns kvar till den 5e januari.
Absolut väl värt ett besök!
http://www.vincicsisters.com

Ja, en RIKTIG gran. Aldrig mer plastgran. Förra året gjorde vi tabben att ha plastgran, det har vi inte haft på över 20 år.
Och vi lär inte ha det de följande 20 åren heller.

Utöver att vi blev med julgran i huset så har jag varit på 40årsfest i helgen (och så julbordet i fredags).
Konstaterar att knappt 5 timmars sömn är långt ifrån tillräckligt när man ska på fest både fredag & lördag. Man är inte längre 20..
Barndoms- och familjevännen Stefan fyllde 40, och hans fru Anna hade ordnat en överraskningsfest.
Det var så trevligt! Och det gick vilt till, hahahha!

Min syster Dora och hennes fantastiska man, Tony. Ja, min syster är oxå fantastisk!

Undertecknad med syster!

Idag är man inte så kaxig.. det är soffan och den här utsikten som gäller:

…fast vänta.. jag skulle ju hem till min soulmate Alexia idag..
Aaaahh.. får se…

Tata lovers!