Det här med utmattningsdepression

Först och främst vill jag understryka att jag är lyckligt ovetandes om hur det är att vara utmattningsdeprimerad. Jag har varit så in-i-helvetes trött, ja!, – men aldrig deprimerad. Och anledningen till att jag varit as-trött är eftersom jag i perioder tagit på mig alldeles för mycket arbete – roligt arbete, ska tilläggas – när jag redan haft alldeles för mycket att göra. Tack o lov har jag numera lärt mig att säga nej, fastän det inte är så enkelt.
Jag hade ett halvår i höstas där jag verkligen tog det extremt lugnt och även om jag åter är igång och jobbar som innan, dvs betydligt mer än 40 timmar i veckan (snarare 50-60h) så vet jag som sagt ändå när jag ska säga nej.

Men jag tänker mycket på folk som drabbas. Vissa får psykoser och försöker flyga på kvastar. Andra bryter ihop och gråter från morgon till kväll. Eller dom som vaknar på morgonen och inte vet var dom ska eller vilka dom är. Gud så hemskt. Verkligen fruktansvärt. Oftast finns svaren i ens barndom, sägs det. Att den är roten till allt. Barndomen och den nuvarande arbetssituationen samt såklart ens privata situation. En kombination av allt.
Jag har några högpresterande personer i min omgivning som har gått in i den så kallade väggen. Jag skulle kunna svära på att några av dessa aldrig någonsin skulle kunna drabbas. Men.. man känner inte folk så väl som man tror. Man kanske inte ens vet en fjärdedel av allt dom bär på. Man vet ju bara det dom berättar.

Flera av mina vänner har länge (alltså i flera år) oroat sig för mig, att jag ska braka ihop en vacker dag eftersom jag jobbar så mycket. Men jag vet inte.. jag tror inte att jag skulle göra det. Jag tror att jag skulle sätta stopp innan det hände.
Är det ens möjligt att gå in i väggen när man faktiskt älskar sitt arbete? Det kanske är en dum fråga, men jag ser inte mitt jobb som en uppoffring – snarare att jag har förmånen att kunna försörja mig på något som jag älskar att göra. Det är ju en förmån! Och jag kan ju oxå säga nej – vilket jag gjort och fortfarande gör om det dyker upp något uppdrag som jag av olika anledningar inte kan/vill ta.
Jag har haft en underbar barndom och har ett fantastiskt rikt liv. Visst har jag oxå gått på ett par ordentliga smällar som verkligen har däckat mig. Jag har inte varit förskonad från sorg. Men det får inte ta över.
Och jag har stor respekt för att man kan råka ut för saker som man inte kan styra över, dödsfall tex, och det är ju en helt annan sak att hantera. Då går väl vilken person som helst in i väggen.
(skrev ett inlägg om något liknade 2009, det och några till hittar du här).
IMG_0297 (1)
Vi har bara ett liv. Jag försöker göra det bästa av det.

Comments are closed.

Translator

Arkiv