Daniella Ibis AB

… och den här dagen tillbringades i två olika soffor; först i min egen, sen mina föräldrars och därefter i min igen. Underbart.

… lite kvällssnacks; tsoureki med smör, ost & salami. Så gott.

Mina döttrar hittade den här minst 20 (25 tillochmed?) år gamla bilden på mina fina föräldrar när dom ägde och drev Gyros Pita på Bergsgatan.
Vilka minnen! Det var tider det …

Snart sova.
Imorgon ska jag springa 7an i Bokskogen tänkte jag. Det var inte så genomtänkt att tacka ja till det när Ebba frågade. Fast imorgon kommer vi älska oss själva – efteråt!
Egentligen skulle jag & Madde springa idag, men båda glömde det – vilken tur!
Så, imorgon alltså, då kör vi 7an…
… and may God help us 🙂

Ytterligare en ledig och härlig familjedag.
Vi vaknade till ett vitt Malmö. Vet inte riktigt vad jag tycker om det.. Jag gillar ju inte riktigt när det är kallt. Eller när det är halt på vägarna. Inte heller gillar jag slasket. Nåväl, tjejerna blev glada och då blir jag oxå glad.
Vi tog det iallafall lugnt på morgonen. Jag skulle egentligen springa, men orkade inte. Idag heller.


..så vi stack ut och handlade innan tjejerna skulle till sin farmor och jag till min älskade barndomsbästis Viktor.


Isa fick en selfie-pinne och vi hade lite kul med den, hahhaha.


..och sen åkte vi som vanligt till min soulmate, tillika min Micaelas gudmor, Alexia på juldagsfirande.

Jag & min favorit-Anna <3 (som hade lite ont i magen, stackarn).


Min pappa med lilla busen Aliki <3

God mat och härligt umgänge med familjen – alltid lika uppskattat.
Runt 20 åkte vi hem och resten  av kvällen spenderades med döttrarna. I one-piece. På soffan.
Ahhh… livet är underbart.
Tacksam för allt jag har.

Började som vanligt med förmiddagsfika med våra föräldrar och deras bästa vänner.

Deras tradition som vi barn bjudit in oss själva till.
Sen hem och kolla Kalle Anka..

..under tiden som Nalle Puh-brödet tillagas..

..och innan vi sticker hem till Dora så brukar vi öppna några paket. Idag öppnade vi alla!

Jag fick som vanligt riktigt fina julklappar av mina barn; doftljus som jag älskar, mysiga inneskor som jag oxå älskar och en take-away-mugg som jag absolut behöver 🙂

… efter Kalle Anka åkte vi som vanligt hem till min syster och firade med hela familjen.
Underbart. Som vanligt god mat & dryck, härligt sällskap och roliga diskussioner!

Med älskade Aliki…

Med min underbara mamma…

..och syster.

Tomten kom oxå!

Jag önskar alla – även folk som jag egentligen inte gillar – en fridfull jul.

När det är jul måste man vara snäll. Då får man inte kasta förbannelser över folk. Inte ens över dom som verkligen förtjänar det..
Man ska ta det lugnt. Bara njuta av tillvaron och inte stressa.
Julen firar jag alltid med min familj, dvs föräldrar, syskon, respektive, svärmödrar och syskonbarn. Alltid.
Sen har vi vänner som ÄR som familjemedlemmar, tex min absoluta bästa barndomsbästis Viktor och soulmate Alexia. Dom är inte endast vänner; dom är systrar. På riktigt.

Så, ta hand om er, och kom ihåg; under julen ska man vara snällARE 🙂

… tiden då jag är extra blödig för så gott som allt. Jag gråter för minsta lilla.
Jag skrev om detta även förra året, här kan du se det inlägget, och det låter ungefär samma i år. Jag lider med alla ensamma. Alla sjuka. Alla människor som är förtvivlade av någon anledning. Mest lider jag med barn som har tex alkoholiserade föräldrar. Dessa stackars barn som har skolan och fritids som sin tillflykt, men som nu måste vara hemma i flera veckor. Shit vad jag lider med dessa barnen.
Och jag blir så innerligt förbannad på alla föräldrar som inte sätter sina barn i främsta rummet. Hur kan man supa sig redlös när man har barn? Hur kan man utsätta sina egna barn för det kaoset?? Ja, jag har respekt för att man kan må dåligt. Men sök hjälp då! Det finns hjälp att få. Och nej, jag vet inte hur det känns att vara på den absoluta botten, tack gode Gud för det, men jag vet hur det känns att ha barn, och jag vet att som förälder borde man sätta sina barn i främsta rummet. Alltid.

Samtidigt är jag så tacksam för allt jag har. Familjen, hälsan, vänner.  ..mest stolt är jag över mina döttrar. Vilka fantastiska ungar jag har. Helt otroligt! Nedan Micaela & Elena med Loreen, tjejerna var på Moriskans julgala, där Loreen uppträdde.
..och efteråt träffade tjejerna Loreen och hon undrade ”hur är det med er morsa?” Sen sa hon ”Hon är bra, er mamma”.
Wow, det var ju snällt sagt! Vi känner inte varandra, men sprang på varandra flera gånger under Eurovision i Malmö 2013, och varje gång vi sågs, vilket var ganska ofta, så sa hon alltid: ”Tvillingarnas mamma!” 🙂

Ok. Så, dagen före jul då kära vänner.
No stress. Gör det bästa av juldagarna.

Jag började helgen med en härlig löprunda på en halvtimme. Kändes gött!
Sen kom jag hem och bakade lussekatter

Tyvärr blev dom inte lika goda som dom är fina. Lusskatterna blev  tydligen”dödbakade”, fick jag lära mig att det heter. Av någon anledning, vilken vet jag inte, så jäste aldrig degen. Och då blir dom hårda istället för mjuka och fluffiga. Synd. 40 lussekatter som fick kastas. Och jag som använde fin-saffran & allt…

Jag fikade med min vän Lotta

..jag var på julmingel hos min koumbara X-tina, och så har jag haft brunch hemma för några vänner!
Scones! Jag älskar scones.

..och givetvis har jag även haft mina mysiga, ovärderliga och faktiskt för mig, livsviktiga hemmakvällar.

Snart jul då, mina vänner!
No stress.

… är en bok!
Förslagsvis MIN bok då, ”Bara Bella”!
Finns på Hamrelius Bokhandel & Junior Bokhandel, på nätet och hos mig såklart!
(på www.cdon.com kostar den 181 och på www.adlibris.se kostar den 200)
Hos mig kan priset diskuteras (ja, jag prutar innan du gör det) och jag levererar personligen om man bor i stan!
Ju fler böcker, desto bättre pris, blink-blink.. 🙂

Framsidan…

…baksidan

..och som hade bok-release för exakt två år och två dagar sedan.

Vilka minnen!
Är du inte färdig med alla julklappar? Då rekommenderar jag min bok (och Gud vad det känns konstigt att göra det!)
🙂

Jag har. Inte bara telefonen är antik, jag har även ett gammalt hederligt hemnummer. Det är bara två personer som ringer på mitt hemnummer, mamma & syrran, men jag behåller det ändå.

Telefonen var från början Kostas Doc´s (min kompis som bor i Thailand) men när han flyttade från Sverige för 100 år sedan så fick mina föräldrar telefonen. Och jag hittade telefonen får ca 50 år sedan hos just mina föräldrar när dom flyttade.
Och jag har den sedan dess. Med tillhörande hemnummer.
Jag vet inte många som längre kan skryta med att dom har ett hemnummer…Om det nu är något att skryta med, hehehe.

Idag blev jag glad över en fång rosor som jag fick av min goda vän Nadia, så fin gest!

..och så blev jag glad över att jag köpte Tareq Taylors kokbok till mig själv och till en väninna!

..och så passar jag på att göra lite reklam för min egna bok #BaraBella 🙂
Tata så länge då!

Om exakt en vecka är det jul! Och guess what, jag har bara ett par julklappar kvar.
Så nej, jag känner ingen press. Gött.
Jag hinner gå ut och äta efter jobbet med vänner, här med Jeanette på Epicuré.

Jag hinner definitivt äta det traditionsenliga, och numera obligatoriska, julbordet på IKEA med mina döttrar. Det gör vi varje år. Och mina tjejer följer med endast för att det är tradition. Och obligatoriskt. Dom är egentligen inte särskilt förtjusta i det…

..och så saftsåsen med gröt – så gott! Ja, jag vet, nedan skål är lite overkill… 🙂

Och så skrattade jag gott åt nedan, hahahhahhah!

Och vad ni än gör gott folk, stressa inte. Det kommer lösa sig. Och löser det inte sig; ställ dig frågan ”vad är det värsta som kan hända?”
Precis. Världen går inte under.
Tata så länge då alla stressfria människor!

Jag umgås med tjejer i ett par olika gäng; grekgänget, juggegänget och så svensk-gänget.
I helgen har jag umgåtts med både grekgänget & juggegänget. Med grekgänget körde vi det årliga julbaket, vi var hos min koumbara Efty. Jag älskar att vara hemma hos dom. Det är så avslappnat, så otvunget. Och framförallt jäkligt roligt. Och så kan man prata om allt.
Lite bilder från bakningen.
Den obligatoriska ostbrickan nedan, som Irini ordnade. Osten nere till vänster, den var to die for! Cheddar, tror jag det var?


..och resultatet, taraaaa:

Längtar till jag kan smaka. Dvs på julafton. Jag har ju varit på en off-godis-period sedan den 1a september… Förhoppningsvis finns det något kvar till julafton. Speciellt lakritstryffeln ser jag fram emot. Det är dom 5 bollarna på översta hyllan.

Jag har varit på stan med mina döttrar och shoppat – och handlat klart julklapparna till alla barnen, pust!
I väntan på att tjejerna provade…

..nytt diadem någon?

Jag har varit på XXXLutz med mina barn & mamma…

…och helgen avslutades med julbord i Rådhuskällaren med jugge-gänget, eller the FAB8 som vi kallar oss, hahaha


..och som vanligt åt jag det godaste sist: gröten med saftsås. Eller rättare sagt, saftsås med gröt.

Jag har kollat på lite klänningar…


..och den här förälskade jag mig i, men efter en snabb titt på priset så föll jag out of love direkt; 2600kr.

Det fanns en tid då jag inte brydde mig om vad saker och ting kostade, jag köpte det jag ville ha, oavsett pris. Well, those days are gone. Jag skulle aldrig ge så mycket för en blusklänning. Men för ett par stövlar… utan att blinka, hahahaha!

Sist men inte minst, vi har klätt granen.
I år blev det en plastgran. Och det lär det inte bli ever again.

..fast det är inte försent att skaffa en riktig gran.. hmm, återstår att se vad jag gör..
Trevlig vecka alla glada 🙂

Först och främst vill jag understryka att jag är lyckligt ovetandes om hur det är att vara utmattningsdeprimerad. Jag har varit så in-i-helvetes trött, ja!, – men aldrig deprimerad. Och anledningen till att jag varit as-trött är eftersom jag i perioder tagit på mig alldeles för mycket arbete – roligt arbete, ska tilläggas – när jag redan haft alldeles för mycket att göra. Tack o lov har jag numera lärt mig att säga nej, fastän det inte är så enkelt.
Jag hade ett halvår i höstas där jag verkligen tog det extremt lugnt och även om jag åter är igång och jobbar som innan, dvs betydligt mer än 40 timmar i veckan (snarare 50-60h) så vet jag som sagt ändå när jag ska säga nej.

Men jag tänker mycket på folk som drabbas. Vissa får psykoser och försöker flyga på kvastar. Andra bryter ihop och gråter från morgon till kväll. Eller dom som vaknar på morgonen och inte vet var dom ska eller vilka dom är. Gud så hemskt. Verkligen fruktansvärt. Oftast finns svaren i ens barndom, sägs det. Att den är roten till allt. Barndomen och den nuvarande arbetssituationen samt såklart ens privata situation. En kombination av allt.
Jag har några högpresterande personer i min omgivning som har gått in i den så kallade väggen. Jag skulle kunna svära på att några av dessa aldrig någonsin skulle kunna drabbas. Men.. man känner inte folk så väl som man tror. Man kanske inte ens vet en fjärdedel av allt dom bär på. Man vet ju bara det dom berättar.

Flera av mina vänner har länge (alltså i flera år) oroat sig för mig, att jag ska braka ihop en vacker dag eftersom jag jobbar så mycket. Men jag vet inte.. jag tror inte att jag skulle göra det. Jag tror att jag skulle sätta stopp innan det hände.
Är det ens möjligt att gå in i väggen när man faktiskt älskar sitt arbete? Det kanske är en dum fråga, men jag ser inte mitt jobb som en uppoffring – snarare att jag har förmånen att kunna försörja mig på något som jag älskar att göra. Det är ju en förmån! Och jag kan ju oxå säga nej – vilket jag gjort och fortfarande gör om det dyker upp något uppdrag som jag av olika anledningar inte kan/vill ta.
Jag har haft en underbar barndom och har ett fantastiskt rikt liv. Visst har jag oxå gått på ett par ordentliga smällar som verkligen har däckat mig. Jag har inte varit förskonad från sorg. Men det får inte ta över.
Och jag har stor respekt för att man kan råka ut för saker som man inte kan styra över, dödsfall tex, och det är ju en helt annan sak att hantera. Då går väl vilken person som helst in i väggen.
(skrev ett inlägg om något liknade 2009, det och några till hittar du här).

Vi har bara ett liv. Jag försöker göra det bästa av det.