Mitt hjärta brister

Läser en artikeln i Sydsvenskan och blir både förtvivlad och rasande på samma gång.
Förtvivlad över att vi har ungdomar som på riktigt är hjärtlösa och dumma i huvudet.
Rasande för att vi har ryggradslösa fegisar till vuxna som inte agerar.
Det är en flicka som går i 8an i Lund, som lovar att försöka sluta klaga över att hon blir mobbad.
Herregud. Jag grät floder när jag läste hennes insändare. Det här mobbandet måste fan få ett slut.
Var är alla föräldrar? Var är alla lärare??
Jävla snorungar som mobbar henne! Och ja, jag har förståelse för att detta säkert är ungdomar som mår dåligt osv. Men nej, jag har ändå inga som helst sympatier för mobbaren; för någon måste tala om för den här mobbaren att det hen håller på med, att det är livsfarligt! Det finns barn som mår fruktansvärt dåligt.
Det finns barn som tar livet av sig för helvete!!!
Alla jävla vuxna som inte sätter ner foten är bara ynkryggar i mina ögon! Och jag hoppas att dessa vuxna mår jävligt illa när dom ser sig i spegeln.

Jag funderar på vad jag mer kan göra. Det måste finnas något.
Jag har en dag i veckan då jag inte är belagd. Kanske kan jag vara en extra resurs på skolor runt om i staden. Pro bono, såklart. Jag tänker inte ta en krona betalt. Någon mer som vill haka på?

Nedan hela flickans text:

Jag är fjorton år och går i skolan i Lund. Här kommer mina löften till #minskola:

Jag lovar att försöka fortsätta att gå till skolan trots att mitt liv där är ett helvete varje dag.

Jag lovar att försöka stå ut med att alla tjejer hatar mig trots att jag aldrig har gjort dem något.

Jag lovar att försöka stå ut med att vara ensam varje rast och att låtsas inte höra när de andra pratar och skrattar åt mig.

Jag lovar att fortsätta cykla ensam till gympan, slöjden och hemkunskapen för att ingen vill cykla med mig.

Jag lovar att försöka att inte gråta när alla i klassen blir bjudna på fest utom jag.

Jag lovar att försöka att inte ta åt mig när de säger hur ful, lång, blyg, efterhängsen och konstig jag är.

Jag lovar att aldrig mer lita på någon som säger att de vill vara kompis med mig men sen berättar för de andra att jag försökte och skrattar åt mig ännu mer.

Jag lovar att inte berätta mer för mina lärare, för de kan inte göra mer, de har försökt.

Jag lovar att försöka att inte berätta mer för min mamma, för hon gråter och kan inte sova mer.

Jag lovar att försöka förstå att min skola inte har råd att hjälpa mig mer.

Jag lovar att aldrig mer våga tro att någon vill vara med mig i klassen, för det har jag förstått nu att de inte vill.

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte bryr sig om eller vill höra eller förstå att deras barn ljuger och mobbar.

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska hjälpa mig för att föräldrarna är rädda att deras barn också blir mobbade då.

Jag lovar att kämpa, för jag gillar skolan och mina lärare. Men jag kommer ALDRIG att glömma eller förlåta …

Och när Gustav Fridolin skriver att ”skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar”, då vill jag bara dö.

Flicka i årskurs åtta

Comments are closed.

Arkiv