Daniella Ibis AB

I 25 år har jag velat tatuera mig. Men inte vågat. Inte 25 år oavbrutet, utan i perioder. Men första gången jag ville göra en tatuering var jag strax innan 20. Min dramatiska mamma (och mycket grekiska dito) hyperventilerade och viftade efter luft med armarna. Då.
Nu var hon mer chill. Jag sa att jag ville göra en tatuering som jag kan dölja om jag inte vill att den ska synas. ”Varför göra en tatuering om du ska dölja den?”, sa min mamma. Well, hon har ju en poäng.
Men hon tyckte ändå att jag var för gammal för att göra en nu. ”Går du igenom en kris eller?” Hhahahaha!
Att tjejerna tatuerade sig tyckte min mamma var mer ok (!!!), men inte att jag skulle göra det.
Min Micaela gjorde oxå en tatuering idag, en kompass.


Min Elena gjorde en tatuering för några månader sedan.

Kletade på EMLA-kräm (såklart), men jag vet i fan om det hjälpte. Det gjorde ont. Dock inte så ont att smärtan inte gick att hantera.

..och min älskade thia Cool undrade om jag var knäpp i huvudet som skulle tatuera mig 🙂



Så glad och stolt att jag ÄNTLIGEN vågade!

NÖJD!