Fy fan för sådana svin till pappor!

Är så satans upprörd!
Var ute och sprang med min Micaela och hörde på håll en pappa skälla på sitt barn. När vi närmade oss såg vi hur pappan örfilade barnet! Jag skrek och sprang mot pappan! ”Vad fan håller du på med? Är du dum i huvudet??” ropade jag.
Min Micaela blev så upprörd att hon började gråta.
Den stackars pojken hade tydligen blivit örfilad i flera minuter, för en annan kille som gymade på spåret där vi sprang, kom oxå fram och undrade vad fan pappan höll på med.
Pappan sa att pojken inte lydde och blablabla.
Jag blev ännu mer förbannad och skrek att han var ingen man, att han skulle ge sig på någon i sin egen storlek och att jag önskade honom att när pojken växte upp, gav sig på sin pappa, för det förtjänar han, det jävla svinet.
Jag skulle inte lägga mig i, sa pappan. ”Jag lägger mig fan i så mycket jag vill, du borde skämmas”, skrek jag och fortsatte sen igen med att han inte var någon riktigt man.

Vi sprang vidare, men kom tillbaka några minuter senare. Kunde inte släppa det…
Pappan fortsatte skälla på sonen, men han slog inte honom mer.
Jag började skrika igen och denna gången skrek jag även på kvinnan som stod där, som visade sig vara pojkens mamma, undrade vad för slags mamma hon är som tillåter att hennes pojke blir slagen – framför ögonen på sin lillasyster!! – men jag förstod nånstans att inte mamman heller vågade säga något av rädsla för att själv bli slagen. Inte för att jag ursäktar henne, absolut inte.

Jag ropade till den lilla pojken att om det händer igen ska han ringa 100, det är numret till polisen, och berätta att han blir slagen. Att det hans pappa gör är förbjudet. ”Kom ihåg numret, okej lilla killen. Ingen får slå dig”, ropade jag med gråten i halsen.
Jag skrek oxå till pappan att jag tänkte komma förbi varje kväll och om jag ser något sådant igen så tänker jag ringa polisen.
Pappan undrade då om jag hotade honom och kom hotfullt mot mig, och jag skrek att jag hotade inte, jag LOVADE!!!
Jag hade inte ens vett att bli rädd för jag var så satans upprörd. Pappan backade när han såg att jag inte backade.
Dessutom var den andra killen oxå där, och han stod clearly på min sida så pappan vågade inget annat.

Har nu duschat och pratat igenom med mina döttrar om vad som hände. Micaela var så ledsen. Hon såg bara den lilla pojkens ögon framför sig, hur han stod som en liten soldat med darrande underläpp och inte vågade säga ett ord.
Mitt hjärta blöder.
Vi ska dit imorgon igen och jag svär vid Gud att jag ringer polisen om jag så bara misstänker att pojken fått stryk.
Fan, jag borde ringt polisen där och då.
IMG_0698
Här sprang vi iallafall.
Svårt att smälta att det finns sådana fruktansvärda föräldrar….

Comments are closed.

Arkiv