I 25 år har jag velat tatuera mig. Men inte vågat. Inte 25 år oavbrutet, utan i perioder. Men första gången jag ville göra en tatuering var jag strax innan 20. Min dramatiska mamma (och mycket grekiska dito) hyperventilerade och viftade efter luft med armarna. Då.
Nu var hon mer chill. Jag sa att jag ville göra en tatuering som jag kan dölja om jag inte vill att den ska synas. ”Varför göra en tatuering om du ska dölja den?”, sa min mamma. Well, hon har ju en poäng.
Men hon tyckte ändå att jag var för gammal för att göra en nu. ”Går du igenom en kris eller?” Hhahahaha!
Att tjejerna tatuerade sig tyckte min mamma var mer ok (!!!), men inte att jag skulle göra det.
Min Micaela gjorde oxå en tatuering idag, en kompass.


Min Elena gjorde en tatuering för några månader sedan.

Kletade på EMLA-kräm (såklart), men jag vet i fan om det hjälpte. Det gjorde ont. Dock inte så ont att smärtan inte gick att hantera.

..och min älskade thia Cool undrade om jag var knäpp i huvudet som skulle tatuera mig 🙂



Så glad och stolt att jag ÄNTLIGEN vågade!

NÖJD!

Är så satans upprörd!
Var ute och sprang med min Micaela och hörde på håll en pappa skälla på sitt barn. När vi närmade oss såg vi hur pappan örfilade barnet! Jag skrek och sprang mot pappan! ”Vad fan håller du på med? Är du dum i huvudet??” ropade jag.
Min Micaela blev så upprörd att hon började gråta.
Den stackars pojken hade tydligen blivit örfilad i flera minuter, för en annan kille som gymade på spåret där vi sprang, kom oxå fram och undrade vad fan pappan höll på med.
Pappan sa att pojken inte lydde och blablabla.
Jag blev ännu mer förbannad och skrek att han var ingen man, att han skulle ge sig på någon i sin egen storlek och att jag önskade honom att när pojken växte upp, gav sig på sin pappa, för det förtjänar han, det jävla svinet.
Jag skulle inte lägga mig i, sa pappan. ”Jag lägger mig fan i så mycket jag vill, du borde skämmas”, skrek jag och fortsatte sen igen med att han inte var någon riktigt man.

Vi sprang vidare, men kom tillbaka några minuter senare. Kunde inte släppa det…
Pappan fortsatte skälla på sonen, men han slog inte honom mer.
Jag började skrika igen och denna gången skrek jag även på kvinnan som stod där, som visade sig vara pojkens mamma, undrade vad för slags mamma hon är som tillåter att hennes pojke blir slagen – framför ögonen på sin lillasyster!! – men jag förstod nånstans att inte mamman heller vågade säga något av rädsla för att själv bli slagen. Inte för att jag ursäktar henne, absolut inte.

Jag ropade till den lilla pojken att om det händer igen ska han ringa 100, det är numret till polisen, och berätta att han blir slagen. Att det hans pappa gör är förbjudet. ”Kom ihåg numret, okej lilla killen. Ingen får slå dig”, ropade jag med gråten i halsen.
Jag skrek oxå till pappan att jag tänkte komma förbi varje kväll och om jag ser något sådant igen så tänker jag ringa polisen.
Pappan undrade då om jag hotade honom och kom hotfullt mot mig, och jag skrek att jag hotade inte, jag LOVADE!!!
Jag hade inte ens vett att bli rädd för jag var så satans upprörd. Pappan backade när han såg att jag inte backade.
Dessutom var den andra killen oxå där, och han stod clearly på min sida så pappan vågade inget annat.

Har nu duschat och pratat igenom med mina döttrar om vad som hände. Micaela var så ledsen. Hon såg bara den lilla pojkens ögon framför sig, hur han stod som en liten soldat med darrande underläpp och inte vågade säga ett ord.
Mitt hjärta blöder.
Vi ska dit imorgon igen och jag svär vid Gud att jag ringer polisen om jag så bara misstänker att pojken fått stryk.
Fan, jag borde ringt polisen där och då.

Här sprang vi iallafall.
Svårt att smälta att det finns sådana fruktansvärda föräldrar….

44 jordsnurr. Shit. Tack!
Och jag känner mig verkligen inte som 44. Hur nu det känns?
Jag känner mig frisk och stark. Och jag mår fantastiskt bra.
Den bästa presenten fick jag som vanligt av mina barn:

…för min nuvarande träningsväska är antik (en svart adidas)…
Och så bakade barnen nedan tårta med min mamma, cheese cake med citron & jordgubb, supergod!
..fast jag köpte en tårta oxå och tog med till byn.

..och så fick jag choklad av min älskade kusin Christina som jag hade bett henne ta med från Sverige 🙂
Så här såg jag iallafall ut när jag var några månader gammal, riktigt söt var jag! 🙂
… that was then, this is now!

Nu, ut och äta med släkten 🙂

Never, hade jag spontant svarat för bara några dagar sedan.
Men nu måste jag ändra på det. Det har inte varit bra väder denna veckan i Grekland. Och med ”bra väder” menar vi 35-40 grader och strålande sol.
Det har varit under 30 grader, ibland även under 25 (!) och emellanåt har det tillochmed åskat och ösregnat.
Och så har det varit kallt. I flera dagar.
Vi fick avboka vår resa till Pefkochori, Halkidiki.
Först skulle vi till Skopelo, sen Skiatho, sen Aloniso. Till slut blev det Pefkochori, och inte ens det blev av.
Nu kollar vi på nya resmål.
Under tiden som vi inte har kunnat åka till havet, har vi varit på Cosmos Köpcentrum!


Vi har haft mysiga ost- och filmkvällar hemma..

..ätit Merenda. Så jäkla gott!

..vi har varit och badat i Likno med mina kusinbarn Kicki & Nenna..

Ja, jag vet att jag precis sa att vädret i Grekand inte varit så bra. Men ibland överdriver jag, ok?
Vi har tränat. Såklart. Minst 3-4 pass i veckan, so far.

Det kanske tillochmed blir fler pass än så just denna veckan. Vi skulle ju egentligen vara bortresta.
Detta är alltså vad vi roar oss med i Grekland.

Nu tillbaka tillbaka till att leta efter ny resa!
Tata vänner 🙂

Idag är det måndag. Lite som vardag. Typ.
Men bara lite.
I helgen var vi i byn. När jag säger byn menar jag Dorkada. Ni vet, byn som är känd i hela Grekland för sin yoghurt. Jiaoúrti Dorkádos.
Vårt hus i byn.

Min mamma gör te.

Min kusins frus lillayster (pust) gifte sig och vi var där. Man bjuder alltid in hela byn.

Choklad som man ger bort vid bröllop, dop & sånt.

Här dansar man bruden till kyrkan. Love it. Det är helt underbart med grekiska äkta bondbröllop!

Min faster Noula & jag. Jag fixar hennes hår – jag kan, för jag är faktiskt utbildad frisör. Försöker hålla mig för skratt när jag skriver det. För vi vet alla att jag inte var ett dugg förtjänt av betyget 19 och 6/8 av 20…

Iallafall… min pappa & jag.

Sen har vi varit i Kilkis. Jag har fikat med pantertanterna..

..och ätit av min Thia Cools sjukt goda fårostpita!

För övrigt har vi varit och badat. Umgåtts med familjen. Och tagit det allmänt lugnt.
Tata så länge vänner.
På nedan bild är jag på väg in i vår trappuppgång i Kilkis efter en sen kväll ute.

Älskar verkligen Grekland så sjukt mycket.

Idag var vi och badade på ett ställe som heter Sahara Beach Bar, tror jag det var.
Vi är lika med min syster med familj, Noppy med familj och även Alexandra, en god vän som bott i Sverige, men som numera bor i Grekand, sedan många år tillbaka.




Som sagt, ingen som klagar. Speciellt inte när vi fyllde på detta Merenda-lagret där hemma 🙂

Tralallalallalaaa!

En av dom roligaste sakerna jag vet är att kolla igenom gamla fotoalbum.
Hos min kusin Sofia hittade jag dessa fotona.
Här är jag runt 2. Klättrade på soffan – vad annars 🙂

Nedan min syster Doras 2årsdag, jag var 10 år.

Här vet jag inte hur gamla vi är, men jag tippar på ca 4-5?

På nedan bild med min mamma, tror jag var 7 år

..och jag har även en bild med min Elena med samma klänning 🙂

..och här med min kusin Sofia och min koumbara Xtina!
Juni 1978 som vi ser uppe i högra hörnet. Jag var alltså 8 år.
Shit, alltså..

Time flies 🙂
Imorgon ska jag gå igenom min moster Cools album!

Och med det menar jag inte om man alltid ska vara superärlig i lägen där man inte behöver vara det. Tex, om någon har en ful frissa, eller fula kläder eller whatever, så behöver man verkligen inte säga att man tycker det. Man kan helt enkelt bara skita i att kommentera det. På direkt fråga, kan man dra en vit lögn. Där är jag mycket bestämd i min åsikt: har du inget snällt att säga, så var tyst.

Nej, jag menar om man tex har känslor för en speciell person, ska man säga det då? Fastän personen i fråga kanske inte är singel? Och fastän man själv kanske inte är det?
Jag känner en tjej som faktiskt gjorde det, både hon och den här killen var upptagna på var sitt håll, men tjejen fattade mod och sa som det var, att hon var jättekär i killen. And guess what, idag är dom happily married!

Men tänk om man får ett nej? Vad tråkigt det hade varit!
Det är förvisso det värsta som kan hända, alltså att man får ett nej.
Och hur farligt är det på en skala på från 1-10?
…men eftersom man kanske inte vet vad man känner, egentligen, så borde det bästa vara att inte säga något…

Men.. om man inte vågar, så vinner man inte…
Hmm. Tough one.
Jag funderar lite till.

Ps, detta behöver inte nödvändigtvis handla om mig.