Så sant så..

parents1
…. i synnerhet min mamma var en mästare på det.
Hon kunde bara titta på en person och sen visste hon vad den gick för. Snacka om människokännedom!
Jag hade vänner som hon älskade, jag hade vänner som hon definitivt inte älskade, och som hon helst såg att jag inte umgicks med.
Men jag ville ju umgås med dessa människorna, även om jag någonstans innerst inne visste att min mamma hade rätt.

Så hur gör man då som förälder när ens barn umgås med fel människor? Inte helt lätt fråga. Men prata, prata, prata.
Och det gjorde vi, pratade.
Jag vet inte vad mer min mamma hade kunnat göra annorlunda, fastän jag visste att hon innerst inne hade rätt, så ville jag ju inte lämna det dåliga umgänget. Inte då. Utan först när jag kände mig klar. Vilket jag tack o lov gjorde inom en ganska kort tid.

Med facit i hand, många år senare, så erkänner jag härmed att min mamma faktiskt hade rätt.
Alla gånger hon inte gillade någon av mina kompisar.
Och faktiskt även alla gånger som hon gillade mina kompisar 🙂

Comments are closed.

Arkiv