Daniella Ibis AB

Såhär var det. Den vita brödrosten har precis lagt av efter många års trogen tjänst, så jag tänkte köpa en ny.
Som av en händelse gick jag ner i källaren och råkade då se, inte bara en brödrost, utan två (!), den gula ovan, och den nedan.

Den gula var dessutom oanvänd.
Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, att ta ett varv i huset innan jag köper nytt. Det visade sig att jag har flera användbara saker i källaren, oanvända saker!
För att inte prata om hur mycket oanvända kläder jag har … men det är ett annat kapitel och vi har inte tid att gå in på det just nu.

Detta måste för övrigt vara septembers mest intressanta inlägg, nu när jag tänker efter.

Min personliga sfär är jättevikt för mig. Armslängdsavstånd är det som gäller.
Likaså med beröring.
Jag är allergisk mot folk som överskrider min personliga sfär och ställer sig närmare än vad som känns bekvämt för mig.
Och om dom sen även tar på mig på ett sätt som dom definitivt inte har min tillåtelse att göra, då kan jag flippa ut på riktigt (och nej, jag talar inte om uppenbar felaktig beröring, som att tex ta någon på häcken. Det gjorde för övrigt en kille på mig för länge sen, och smällen han fick ekade i hela restaurangen).

Det finns folk som inte kan läsa eller tolka signaler.
En gång var det en bekant som för det första ställde sig riktigt nära mig, och som om det inte räckte så lade han sin arm runt min midja och tryckte till – som  om han hade min tillåtelse att göra det! Det hade han inte!
Jag blev asförbannad och puttade bort honom.
Frågan är om han uppfattade det? För han är en sån som inte kan tolka signaler.
For the record, dom som får lov att vara fysiska eller stå för nära mig, dom vet att dom kan det.
Precis som jag vet vilka jag kan vara fysisk med eller stå för nära.

Vet inte om det bara är jag som nojar med det här, men det är viktigt för mig. Jag skulle aldrig ställa mig för nära någon, och än mindre röra vid personen om jag inte kände att jag hade tillåtelsen.

…fast det gäller förstås inte mina syskonbarn, här med yngsta, lilla Aliki – hon förstår inte ännu att man inte får säga nej till sin favoritmoster, hahaha!

Och att jag är favoritmostern/fastern, det får mina syskonbarn lära sig mycket tidigt!
Nu träna 🙂

Jag får ofta frågan varför jag inte skriver något om mitt privatliv, läs kärleken. 
”Är du singel??” ”Bor du ihop med någon?” ”Varför är du så hemlig om det?”

Ja, varför är jag det egentligen? Jag bara är det. Jag är redan ganska personlig av mig och delar med mig av mycket.
Men det finns bitar jag vill behålla för mig själv.
Kan dock säga så mycket som att jag inte vill vara sambo i nuläget.
I nästan 10 år har jag bott med mina döttrar och det är en form som passar mig utmärkt.
Jag vill inte vara sambo av den mycket enkla anledningen att jag inte vill ta hänsyn eller behöva kompromissa med någon annan än mina döttrar.
Mina tjejer kommer alltid i första hand och vem vet hur länge till dom bor hemma? Jag vill njuta av tiden vi har tillsammans!

Dessutom ser jag alltför ofta hur det skapar problem när fler personer ska samsas under samma tak.
Alla har så himla bråttom med att flytta ihop och leka lyckliga familjen, verkar det som. Vissa får nya barn på nolltid!
Varför gör man så egentligen? Är man så rädd för att vara själv?
Jag skulle aldrig försätta mig i beroendeställning. Jag är alldeles för självständig och definitivt inte ett dugg intresserad av att få framförallt fler barn. Eller små barn. Dock vet jag inte om jag skulle välja bort någon pga det. Kanske, kanske inte.
Däremot skulle jag välja bort någon som röker. Eller snusar. Tycker det luktar så fruktansvärt illa.
Jag skulle även välja bort den som har drog- alkohol- eller sociala problem.
Avslutningsvis måste man ha ett ordnat liv och inga ex som springer i korridoren.
Inga strul-pellar medandra ord!

….och för att gå tillbaka till det där med att bli sambo; det är inte så att man inte får vara hemma hos mig om man är min pojkvän. Det får man gärna. Nästan så mycket man vill!

Men man får inte flytta in 😉

Det innebär att jobbet är igång på riktigt (det har det iofs varit länge nu), tjejerna har kommit igång med skolan, men framförallt har mina matlagningsrutiner kommit igång igen.
På ovan bild puttrar min köttfärssås och på nedan bild är den klar!

..och denna matlagningsrutin kommer hålla i sig iallafall några dagar till, för senare veckan återställs ordningen på riktigt; då kommer nämligen äääntligen mina älskade föräldrar hem från Grekland!
Gud som jag längtar!
Skämt åsido, jag tycker om att laga mat. Men inte till mig själv bara. Känns så tråkigt.
När mina tjejer inte är hos mig, äter jag oftast ute. Eller så blir det knäckebröd och fil hemma. Med tända ljus så att det blir lite mysigt 🙂

Tata alla matlagningsfreaks 🙂

Jag vet faktiskt inte. Men jag tror det (!?).
Jag är så anpassningsbar och trivs i de flesta situationerna så jag har ju egentligen inga problem med hösten. Heller.
Sanningen är nog den att jag går omkring och klagar bara för att det ”ska vara så”.
Det hör liksom till att man inte ska gilla hösten.
Fast ”går omkring och klagar” stämmer inte riktigt. Jag klagar inte. Jag klagar sällan (men när det händer så handlar det inte om vädret).
Och det hör nog heller inte till att man inte ska gilla hösten.

…däremot saknar jag värmen. Det gör jag ju onekligen.
Det går inte att förneka.
Sommarbarn som jag ju är, ända ut i fingerspetsarna.

Jag har en ovana. När jag ska på fest så kan jag börja what-the-hella mig redan tidigt på dagen.
Så efter visningen av Marias film (denna gången på Spegeln)…

…så tog vi en fika på Pronto, Lilla Torg. Alltså den cheesecaken är verkligen to die for. Så sjukt god!

Syrran kom oxå förbi en sväng med lilla Aliki. Åh vad jag älskar den ungen!!

På kvällen var jag på 40årsfest! Så trevligt 🙂



God mat, drinkar & sällskap – en riktigt lyckad fest medandraord!
Nu sova.
Behövs!
Förresten, jag sa väl att jag oxå har tränat idag?

… sa hon, Helene, innan hon avblåste vårt ost-hetsätar-kväll. Den tredje personen inom loppet av två dagar som avbokar mig.
Eller rättare sagt, Helene meddelade mig, de andra två, som var lunchdejter igår och idag, glömde bort mig.
Men det är sånt som händer. Jag har oxå glömt bort saker som jag bokat.
Jag hängde inte läpp för det, utan hittade snabbt andra alternativ, både igår och idag, hehe.

Var iaf i Lund och träffade min soulmate Alexia, vi gick på Nova.
Vad tyx om den här klänningen från H&M? (såg så sur ut att jag var tvungen att ta bort mitt ansikte – och jag var inte sur!).

Kostar bara 300 spänn. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den.. Har ju redan så sjukt mycket svarta klänningar!
På kvällen var jag hos Maggi på middag, det var mycket trevligt. Och gott!


..och nu ligger jag på min egen soffa.
Skönt. Älskar att vara hemma. Ändå.

Jag är med i Dagens Ps ”Generositet ger karriärfördelar”
Än en gång är det PR-proffset Nina Jansdotter som intervjuat mig. Tacksam 🙂
Se nedan eller ännu hellre, gå in på denna länken, http://www.dagensps.se/artiklar/2013/09/19/47348110/index.xml och läs fler bra artiklar av bl a Nina!

Generositet ger karriärfördelar

– See more at: http://www.dagensps.se/artiklar/2013/09/19/47348110/index.xml#sthash.W18OldZD.dpuf

I surrender. Okej. Jag måste lära mig danska.
Det är dags nu.
Jag har precis fått tacka nej till en moderatorsförfrågan (uppdragsgivaren var Lunds universitet) eftersom panelen (dessutom politisk) delvis består av danskar. Och jag är ju inte så bra på danska som ni kanske vet (läs, förstår ingenting alls).
Fan oxå. Jag hade så gärna velat tacka ja till det uppdraget.
Jag vill inte behöva tacka nej till fler moderatorsuppdrag pga att jag inte klarar språket, och jag vill definitivt inte missa chansen att vara Greklands delegationsvärd (om jag får chansen, alltså), nästa år under Eurovision som ju är i Danmark, Köpenhamn.
Så, som sagt, det är dags nu. Definitivt.
Danska språket, here I come!

För övrigt har jag supermycket att göra på alla mina uppdrag, vilket iofs är bara bra. Alternativet hade inte varit lika kul.
Vet inte om jag skrivit det tidigare, men jag har alla mina hattar på mig samtidigt; Rapidus-, rekryterar-, Jan W-, & Maria L-hatten.

…nu är det iallafall söndag och jag ska bara ta det lugnt med mina tjejer (när dom vaknar…).
Men först ett träningspass och sen terapi i trädgården.

Älskade lilla Dimitris & undertecknad från igår när jag var hos syrran en sväng.

Tata lovers!

Fatta beslut.
Rätt beslut. Och sen att stå fast vid sitt beslut.
Är det så svårt egentligen?
Ibland förstår jag mig inte på folk som velar fram och tillbaka. Som klagar och gnäller.
Fatta ett beslut och stå sedan fast vid det, människa! Hur svårt kan det vara??
Och klarar du inte av det, så var bara tyst.
Gnäll inte om samma sak over and over again. Förändra din situation eller sluta kvid.

Jag är en sådan som alltid ställer upp för de mina. Alltid. Jag finns där om man skulle behöva mig.
Och jag vill egentligen inte ha något i gengäld. Men jag skulle ju gärna vilja att dom jag ställer upp för, att dom åtminstone bryr sig om mig och finns där för mig med. Och det gör ju dom flesta i min närhet.

Tyvärr har jag märkt att någon som jag brydde mig oerhört mycket om, inte brydde sig lika mycket om mig.
Det var en ganska smärtsam insikt, faktiskt – även om jag inte blev helt jätteförvånad.
Personen i fråga har i grund och botten ett hjärta av guld, är snäll och generös.
Men fullständigt oförmögen att förstå vad som faktiskt är viktigt.
Fullständigt oförmögen att verkligen inse vilka som är värda att bry sig om.
Fullständigt oförmögen att fatta rätt beslut.
Eller stå fast vid sina beslut.

Så tråkigt.
Men life goes on.
Det gör det alltid. Nu ut i solen.