Daniella Ibis AB

Har ni tänkt på hur snygg Danny Saucedo är alltså??
Oerhört snygg! Så vacker. Breathtaking!
Nej, jag skulle aldrig kunna bli ihop med honom. Han är ju närmare mina döttrar i ålder än han är mig.
Och ni vet vad jag tycker om att man har alldeles för unga partners, kille som tjej. Precis, jag tycker det är lite patetiskt.
(as if jag skulle vara aktuell ändå liksom.. eeeh, tror inte det va!)

Seså, get back to work nu och sluta dregla alla ni som gör det just nu!

Idag såg jag SVTs dokumentär Bully.
Jag grät nästan oavbrutet från början till slut.
Många gånger har man hört ”Kids will be kids och kids är elaka”. Men att ”kids will be kids” rättfärdigar väl knappast att det är okej med stryptag, slag, sparkar, att bli spottad på eller att någon sticker en med en penna?
Och då har jag inte räknat upp den psykiska mobbningen.
Satan vad upprörd jag var. Upprörd och förkrossad.

Ungjävlar var min första tanke.
Och sen jävla ryggradslösa vuxna som vet vad som försiggår men inte agerar.
Vad är det för fegisar? Speciellt den här rektorn på en av skolorna. Man tog sig för pannan!
Och jag skiter faktiskt i om mobbarna själva har det taskigt hemma. Och det gör säkert oxå föräldrarna till det mobbade barnet/ungdomen.
I synnerhet om deras barn tar livet av sig.
Det är nämligen vad som händer i dokumentären Bully. Två barn tog livet av sig pga mobbningen.
Två barn som vi vet om.
Hur många andra barn är det som tar livet av sig? Eller skadar sig själva genom att tex skära sig?
Alltså, detta är hjärtskärande. Jag kan inte nog beskriva hur förtvivlad, tröstlös och bedrövad jag fortfarande är efter att ha sett filmen.
Om jag känner allt detta, tänk då på dom stackars föräldrarna som mist sina barn.
Hur sorgsna, hur djupt olyckliga är inte dom?

Jag har hört ibland att föräldrar till mobbade barn vittnar om att mobbarnas föräldrar blundar för vad deras barn gör.
Jag svär, få saker gör mig så förbannad som när föräldrar säger ”Så skulle mitt barn aaaldrig göra!!”
Dessa barnen är antagligen värst. För deras föräldrar blundar och förnekar allt. Och låter förmodligen sina mobbande ungar komma undan med allt oxå.
Jag vet bara en sak, och det är att det med stor sannolikhet finns väldigt många saker vi inte vet om våra barn.

Men om dom mobbar och man som förälder innerst inne kanske kan tänka sig att det är sant, så AGERA!
Och inte ”bara” om du är förälder, alla måste agera om dom ser att någon annan far illa.
Det är vår förbannade skyldighet.

För en tid sedan fick jag frågan av Annette, min styrelsekollega, om jag kunde ta hand om Grekland under Eurovision Song Contest.
Jag sa först nej men lovade kolla om jag kunde hitta någon annan som kunde ställa upp.

Anledningen till att jag sa nej var för att det inte utgår ersättning. Det är ändå ett par veckors arbete och jag är som ni vet egenföretagare. Om jag inte fakturerar och är debiterbar, så kan jag heller inte plocka ut någon lön.
Enkel matte.
Iallafall. Jag tänkte efter ett varv till och tänkte, amen vadfan, det är klart att jag ska vara delegationsvärd till det grekiska teamet!
Vad är oddsen att denna chansen kommer igen? Skitsamma att jag får jobba dygnet runt dom dagarna… det är en erfarenhet för livet.
Så jag sa ja!
Och idag hade vi första träffen med alla andra volontärer.


Christer Björkman, Christel Tholse och Martin Österdahl var där – och ja, Martin mindes mig… ”Klart jag minns dig!”, sa han, ”Du ska ju leda Eurovision Song Contest!”, sa han när jag frågade om han kom mig 🙂

Suck ja… den som ska leda festivalen, Petra Mede, hon dök oxå upp på Mello idag.
Det var faktiskt riktigt bra!
Andreas Lundstedt och Alcatraz uppträdde oxå och Danny hade alltid haft en dröm att uppträd med dom, så då fick han väl göra det då!

En riktigt bra kväll!
Shit så glad jag är för att jag tackade ja!
Ps – det enda bra med Army of Lovers var låten som spelades när dom kom in på scenen – ”O Fortuna”.
Lucia Pinera – wow vilken tjej! Hon bara måste gå vidare!
Sylvia Vrethammars dansare,,, mmmm! Men! Han måste loosa mustaschen.
Behrang Miri – en glad och trallvänlig låt, går helt klart vidare oxå!

Kom ihåg var ni läste det först, hahahha!

Vänner!
Arbetar du inom ledning, personal, kommunikation eller marknad?
Eller med att bygga och vårda ditt företags kultur och varumärke?
Då är du välkommen till en fartfylld dag med Stay Connected, där föredragshållarna frikostigt delar med sig av sina erfarenheter som ger dig både kunskap, inspiration och nya perspektiv.
Jag är en av projektpartnersen (heter det så?? 🙂 och kan erbjuda mina gäster en VIP-rabatt på 25%!
Ange då koden IBIS7SP när du anmäler dig.
You don´t wanna miss this!
En av personerna bakom detta är min vän Lillemor Persson, och om hon är med, då blir det garanterat bra!
Moderator för dagen är ytterligare en av mina vänner, Patricia Key, och det blir garanterat bra med henne oxå.
Som sagt, you don´t wanna miss!
Välkomna!

Alla har vi väl haft någon idol som vi varit dödligt kära i och/eller dyrkat dennes musik, sång, skådespeleri eller vad ens idol nu höll på med, men jag undrar hur gammal man högst får vara för att det ska vara ”tillåtet” att vara besatt av någon?
Finns det ens någon gräns eller är det lika okej för en 35åring som för en 15åring att dyrka sin idol?
Jag personligen kan ju tycka att det kanske är liiite konstigt om man är 35 och besatt av en artist eller nåt. Jag menar, man förväntas kanske ha kommit förbi denna besattheten i tonåren? Eller?
Jag vill inte verka dömande eller så, men jag tycker det är märkligt när vuxna och normalt funtade personer skriker, vrålar och följer sin idol överallt. Dvs agerar som tonåringar.
Märkligt och kanske oxå lite löjligt…

Jaja, vem är jag att tycka till om det? Det kanske är fullt naturligt att vara 30-35, stå med tonåringar och vråla på konserter?

Alltid när jag tänker på ordet besatt är det Linda Blair från Exorcisten som dyker upp i huvudet.

..men eftersom jag vill kunna sova gott inatt styr jag in, läs tvingar, tankarna på något helt annat, nämligen parfymen Obsession som jag ägde en gång i tiden för många många år sedan. Och som jag aldrig kommer att äga igen.

Parfymen är inte lika farlig som Linda Blair.
Lite trevligare avslut på inlägget, va?

Jag har hämtat mig efter min lilla bilolycka. Fast det var nära att jag kastades tillbaka till ruta ett när jag fick veta hur mycket det skulle kosta att reparera min bil.
Tydligen har jag inte helförsäkring. Något jag inte varit medveten om. Ja, orutinerat, jag vet. Speciellt som flera av mina vänner arbetar i branschen!
Nåväl. Nu är det som det är. Att jag har hälsan kvar i behåll är värt allt.
Men jag kollar såklart efter ett billigare alternativ.

Idag är det allahjärtansdag och jag har inte gjort ett jota. Bara legat hemma idag oxå. Precis som igår och förrgår.
Jag är ganska uttråkad nu så imorgon ska jag börja jobba lite så smått.
3 dagars vila sa doktorn och det har jag gjort.
Läs; jobbat från soffan 🙂
Flera kompisar har ringt och min familj har oxå varit här och hälsat på.
Syrran, svågern och super-Aliki kom med sallad…


..och mina underbara föräldrar kom med rosor och mat idag!

Detta är inte riktigt min stil, att ta det lugnt för länge. Speciellt inte om det är påtvingat.
Nu är det inte så att doktorn tvingar mig till något, men jag är ändå lite rädd och lyssnar därför på det han sa; vila 3 dagar. Vila 3 dagar it is då.
Men nu är jag redo att komma ut igen, iallafall en liten stund, så håll i er folks, för nu kommer jag!
Älskar för övrigt den här bilden som min syster lade ut på sin facebook innan idag:

Dimitris, Anna & Aliki – underbar bild!

Och fler underbara ungar; mina Micaela & Elena tränade squash på Bellevuehallen

Mitt allt. Det viktigaste jag har!

På väg hem efter en mycket trevlig kväll på Malmö Opera och Näringslivsgalan i måndags, körde jag in i en kant vid Fair Play.
Jag minns knappt vad som hände, bara en smäll, röklukt och en ”gardin” som ramlat ner från bildörren.
Gardinen var airbagen – som inte var någon ”bag”. OM jag nu hade slagit mig, vilket jag inte minns om jag gjorde, så hade knappast den tygbiten varit till någon hjälp.
Fick förklarat för mig efteråt att airbagen direkt vid explosionen är en kudde, men att luften försvinner ganska fort, man hinner sällan uppfatta det.
Skönt, då behöver jag inte oroa mig för att jag inte minns något av det..

Jag körde iallafall hem, de var ju bara några hundra meter kvar, något omtöcknad, och hade fullt sjå med att styra bilen rätt.
Väl hemma, kände jag att jag nog borde ringa sjukvårdsupplysningen eftersom jag hade fruktansvärt ont i örat och huvudet.
Sjuksyrran bad mig beskriva hur jag kände och var det gjorde ont.
”Jag har ont i huvudet och det ringer i örat”, sa jag.
”Du måste omedelbart till akuten!”, sa sjuksyrran.
Jag bara ”Va? Varför det? Det bara ringer ju? Det är väl naturligt efter den smällen? Dessutom har jag mitt barn hemma”.
(och så fort jag sa det om att mitt ”barn” var hemma, så visste jag att följdfrågan skulle vara ”hur gammalt är barnet”…).

Iallafall, det visade sig att sjuksyrran trodde att jag sa ”Det RINNER ur örat” – och inte ”det RINGER i örat”.
Det är ju liiite skillnad. Jag hade nog oxå förstått att jag borde uppsöka läkare direkt om det rann något ur örat..

Dagen därpå mådde jag illa, var trött och kände mig yr.
Jag vet att det kan vara symptomen för hjärnskakning och jag vet oxå att man inte gör något åt det.
Talade med försäkringsbolaget som ändå tyckte att jag skulle uppsöka läkare för att få eventuella skador dokumenterade – omifallatt.
Ringde vårdcentralen och fick en tid några timmar senare. Doktorn på vårdcentralen undersökte mitt öra, konstaterade att trumhinnan var hel, vi pratade lite om händelseförloppet, som jag inte riktigt kunde redogöra för konstigt nog, hon tog pulsen på mig och tyckte jag skulle till akuten.
På remissen stod det: Diagnos: Oklar syncope?
Jag fick komma in direkt på akuten, en sjuksyrra tog EKG och blodtryck.
Sen kom doktorn och undersökte mig. Jag fick göra flera olika tester, bl a reflextester, och sen kollade han min motorik och koordinationsförmåga genom att jag fick klappa på ett speciellt sätt, krama hans händer, dra hans händer mot mig och skjuta dom ifrån mig, sätta fingret på näsan och sen göra det med stängda ögon.
Vidare fick jag följa en penna med blicken medan doktorn flyttade runt den och avslutningsvis vred han min nacke snabbt samtidigt som jag hade blicken fäst mellan hans ögon.
Jag har blivit grundligt undersökt och det är inget fel på mitt öra (där airbagen exploderade), jag har bättre EKG än 2011 (inbillar mig att det är pga träningen) och jag har inga skador på lillhjärnan, storhjärnan eller hjärnstammen. Pust, tack!
Jag har däremot fått en hjärnskakning och om jag känner att illamåendet och yrseln inte avtar så måste jag åka in igen.
Ca 45 minuter från det att jag kom in på akuten till att jag fick åka hem. Det gick fort!

Under hela dagen, som har präglats av både gråt, skratt och oro, var min bästis Catinca med mig.
Som en räddande ängel erbjöd hon sin hjälp, hon körde min Elena till skolan, körde tillbaka hem till mig, besökte sin naprapat, kom tillbaka till mig med lunch, körde mig till vårdcentralen, körde mig till akuten och körde sedan hem mig igen.
Vilken vän va! Jag är för evigt tacksam.

Just det, det har även konstaterats att jag inte är överviktig och att sjuksyrror tvingas jobba under fruktansvärda förhållanden när patienterna inte ens har rakade ben när dom ska få ”EKG-sugprpoppar” fästa vid anklarna. Va! Sjuksyrran tänkte ringa facket och klaga.
Men detta kanske Catinca bloggar om, hennes blogg hittar ni här. Vi skrattade gott iallafall.
Och eftersom jag inte var överviktigt och inte hade några skador på hjärnan, åkte jag & Catinca till Systrar & Bröder och firade med semla och latte.

Min bil?
Den är bärgad till Malmö Bilcentrum…
..och jag kommer behöva 2 nya fäljar, ett nytt däck, det ska göras en hjulinställning och airbagen ska återställas.
Och nu kommer vi till den tråkiga delen: Min bilförsäkring omfattar tydligen inte vagnskador (då hade självrisken gått på 3000).
Så jag väntar med spänning på att höra siffran för kalaset… Måtte jag inte ruineras på kuppen… då kanske jag får en hjärnskada!
Skämt åsido, man ska inte skoja om sånt. Jag är glad att jag kom undan med blotta förskräckelsen (även om den var väldigt svår i sig), och jag håller tummarna att det inte kostar alltför mycket.
Tack till alla som hört av sig och än en gång, tusen tack till Catinca för all hjälp!
Imorgon är jag fit for fight igen och på fredag ska jag träna!

Visste inte ens att de fanns att köpa längre!
Kastades mååånga år tillbaka i tiden – så gott!
Hoppas nu dom kommer i sockerfria varianten med… Tata så länge då 🙂

Jag känner en viss hatkärlek till min soffa (som jag köpte för 30 ofattbara tusen kronor!), så med jämna mellanrum kollar jag efter en ny.
För någon vecka sedan var det ett jämnt mellanrum.
Jag och mina favoritungar – alla kategorier – begav oss till Living.




Ingen av sofforna föll mina tjejer direkt i smaken.. Inte heller hade dom passat in hos mig. Iallafall inte de två översta.
Jag letar väl vidare då.
Och det är egentligen bara en enda regel som finns: soffan får absolut inte kosta över 10.000 kronor.
Jag ska aldrig nånsin mer betala mer än 10.000 för en soffa.
Sen ska den såklart ha en färg som både jag & mina tjejer gillar.
I vårt hem råder demokrati. Alla har något att säga till om. Alla får bestämma.
Inte bara den som är äldst. Eller har mest pengar (och det behöver inte nödvändigtvis vara samma person).

Nästa stop blir nog IKEA – när det är dags för ett nytt jämnt mellanrum. Återstår att se när det blir. Läs; när mina tjejer känner för det.
3 starka viljor, men men hyfsat synkad smak.
Wish us luck!

På lappen står det ”Dörr till herrarnas”…

….men jag ser ingen dörr som hindrar från att gå in till herrarnas.
Gör ni?
Nej, det är alltså inte den gröna dörren som är vägen in till herrarnas.
Det är alltså bara att gå igenom gången här, och vips så är man inne hos herrarnas.
Just saying… hehehhe!