Daniella Ibis AB

Ursäkta mig, men det här med ”parmiddagar” är så himla löjligt.
Jag skrev ett inlägg på Facebook där jag uppmanade till att man en kväll som denna ska vara generös och bjuda in folk som är ensamma och/eller singlar, när ämnet parmiddagar snabbt kom på tapeten.
En av mina kompisar, Alex, undrade om ”parmiddagar” verkligen fortfarande existerade, och det kunde en annan av mina kompisar, Jenny, bekräfta att det gör det minsann. I allra högsta grad. Jenny blir sällan inbjuden och när hon väl blir det, så är det i sista-minuten (fast hon drar sig för dryga parmiddagar ändå…).
Så jävla taskigt! Hur välkommen känner man sig när man blir inbjuden i sista minuten??

Jag undrar varför vissa har det här tänket? Är det för att man känner man sig hotad av singeltjejen/singelkillen?
Jag undrar varför är det så viktigt att man är jämnt antal tjejer eller killar?
Och så undrar jag om det är okej med homosexuella par – eller rubbas kille-tjej-balansen då?
Hur fjantig får man vara????

Jag tror inte att jag har några vänner som tänker så, iallafall inte i min omedelbara närhet. Fast med det inte sagt att jag blir bjuden på överdrivet många privata fester eller middagar för det. Jag blir å andra sidan bjuden på många företagsevent och nätverksmingel och jag går på dom som jag hinner och vill gå på. Och ja, jag vet att man kanske inte kan/vill bjuda in ALLA alltid.

För ordningens skull vill jag tillägga att mina riktiga och verkligen nära vänner aldrig skulle ställa till med en ordentlig fest/middag och inte bjuda mig. Och det känns skönt att veta det. Jag känner massor med människor, men inte alla står mig lika nära, såklart. Och det är ju inget konstigt, så är det för dom flesta.
Jaja. Man får hoppas att dom som har kvar stenålderstänket ändrar sig och bjuder in även singlar. För annars kanske just den personen står som singel en vacker dag och inte själv blir bjuden på ”pargrejer”…
Vi vet ju vid detta laget att what goes around oxå comes around…  såatteeeee… man ska  nog tänka till!

Nåväl, jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år!

.. och det var lika trevligt som alla andra gånger – tror och hoppas jag att mina gäster tyckte iallafall!
Lugnet före…

..stormen 🙂

18 brudar var hos mig i år. Nästan hälften så många som  förra året.
Förra året var vi alldeles för många. Jag hann inte prata med alla. Det gjorde jag i år!
Som vanligt var temat dress-down och som vanligt var det ca hälften som kom i myskläder, hehehe.
Fick blommor, chokladaskar, vin och även en bok:

Tror dock att jag avvaktar med att läsa den. Jag vill inte träffa den rätte. Än.
Vill inte ta hänsyn. Vill inte kompromissa.
Singel på mina villkor. Egoistiskt? Kanske det. Men jag är inte beredd att comitta mig.

..och så är det årets sista dag. Jag har inga nyårslöften. Har slutat med det.
Vill inte lova något som jag kanske inte kan hålla.
Det enda jag med säkerhet kan lova är att jag ska njuta lika mycket 2013 av allt det som jag älskar, som jag gjorde 2012 (och alla andra år innan dess).

Ciao så länge och tack till brudarna som var här för en kul kväll med många skratt!

Hur berättar man för någon att han eller hon luktar illa?
Det kan vara allt från svett, rök, till smutsig lukt helt enkelt.
Usch, det är svårt, speciellt när någon luktar svett.
För 100 år sedan när jag jobbade på polisen hade vi en kollega som luktade extremt illa. Han luktade inte bara svett. Han luktade rök oxå.
Både han och hans kläder. Hans händer och naglar var gula av allt rökande. Vidrigt.
Vissa tillochmed vägrade åka i samma bil som honom.
Och på tal om bilar och rökning: en av dom absolut äckligaste sakerna jag vet, är när någon rökt och sen direkt sätter sig i bilen. Den stanken hatar jag.
Likaså när andra röker i min närhet och det sätter sig i mina kläder och i mitt hår. Äckligt.

När någon stinker rök har jag inga problem att säga ifrån. Fast bara till folk jag känner.
Främmande människor säger jag inte till. Men dom märker nog hur jag drar mig undan.
En gång kom en kille och ställde sig bakom mig i kön och han luktade så jäkla illa. Fy fan!
Det var ingen ”ovårdad” person för övrigt, men shit så äckligt han luktade! Stanken satt i hans kläder, handskar, i hans skägg!
Han märkte nog det själv oxå eftersom fler än jag började skruva på sig besvärat. Läs; ryggade tillbaka!
Så jäkla äckligt!

..och jag konstaterar att det nog är enklare att säga till om någon stinker rök, än om någon stinker svett.
Jag skulle absolut inte vilja vara den som säger till om någon luktar svett . ”Du skulle nog må bra av en dusch lite då och då. Dina kläder behöver nog oxå tvättas, när du ändå är igång”. Skitsvårt!
Rökare däremot, där har jag inga problem med att säga ifrån.
För ordningens skull vill jag säga att jag har faktiskt rökande vänner vars hår och kläder av någon anledning inte luktar illa.
Majoriteten dock, luktar illa… usch!
Kan ni inte bara sluta???!
Jag kunde ju det!

I gårdagens inlägg skrev jag att ambitionen var att inte köpa flera svarta skor, byxor, klänningar eller vita skjortor.
Well, det gjorde jag inte heller.
Jag köpte förvisso ett par svarta byxor från MQ igår, men dom var inte till mig. Dom är till min Micaela.
Min Elena fick ett par sådana byxor av mig häromdagen och Micaela ville oxå ha ett par likadana.

Jag köpte två mössor däremot.

Vaddå? Vi sa faktiskt inget om mössor – det var bara svarta eller vita klädesplagg som jag inte fick köpa!
Och mössor räknas väl knappast som klädesplagg??

Iallafall, dom är köpta på Kappahl, deras barnavdelning, och kostade 70 eller 80 kr styck.
Kappahl är en affär jag nästan aldrig går in i, men min kompis Jeanette har en likadan mössa och det var hon som berättade att hon hade köpt den där.
Det är inte av någon specifik anledning som jag inte besöker Kappahl, mer än att jag bara inte fallit för deras kläder. Jag har egentligen inget favoritmärke, jag kan handla på de flesta ställena, läs; de ställen som min plånbok godkänner, såsom Åhléns, Esprit, Mexx, H&M, Lindex och MQ.
Men nu när det är rea kanske man kan besöka Spirit Stores, dom har ju Acne, Filippa K, Tiger, DAY Birger et Mikkelsen mm, och då kanske man kan göra något fynd!

Men! Inga svarta eller vita kläder, hahahhaha!

.. för att citera Martin Melin, läs hans blogginlägg här.
Det är för jävligt att vuxna beter sig så jäkla oansvarigt, egoistiskt och svagt!
Det tjatas om att alkoholism är en sjukdom, man kan inte hjälpa att man får återfall, osv.
Och visst, det kanske är en sjukdom. Men jag tycker nånstans att man väljer själv om man vill dricka eller inte. Ingen tvingar en.
Cancer är en sjukdom. Och det är tyvärr inget man kan välja bort.

Martin skriver i sitt blogginlägg att han brukar säga till berusade vuxna ”Vad är det för jävla sätt att hålla på sådär och förstöra julen för barnen”, och tillägger att han riskerar att bli av med jobbet eftersom en polis inte får uttrycka sig så.
Jag tycker det beundransvärt att han uttrycker sig så. Fler borde göra det. Alltför få personer vågar säga ifrån.
Och skulle han bli av med jobbet pga det, ja, då är det en stor skam.

Jag säger själv ifrån – alltid! Speciellt när det handlar om barn. Dom har ingen annan som kan föra deras talan. Då måste man som vuxen step up.

Så en vädjan till alla vuxna, inte bara alkoholister, men även till föräldrar som är bittra, sura och allmänt dumma i huvudet, att dom ska lägga sina egna behov åt sidan, SKÄRPA SIG och se till sitt barns bästa.

Nu Kalle Anka med mina fantastiska döttrar och sen iväg och fira julafton med resten av familjen.
Jag är lyckligt lottad.
Mitt hjärta blöder för dom som inte är lika lyckligt lottade.
MÅ NI ALLA FÅ EN GOD JUL! 

Traditioner? Mat? Julgran? Julklappar? Ledighet? Umgänge? Jesus?
Eller all of the above kanske?
Julen är ju en kristen högtid och för mig betyder den all of the above.
Jag är grekisk-ortodox sedan födseln men jag är inte superreligiös eller supertroende.
Jag tror på det goda, helt enkelt. Kalla det Gud, kalla det himmel, whatever.
Dessvärre tror jag oxå på att det även finns något ont. Jag väljer dock att inte fokusera på det.

Kyrkan besöker jag bara när det är bröllop, dop och tyvärr begravningar.
Dumt egentligen; man – jag! – borde gå till kyrkan lite oftare eftersom det är så fridfullt där.
Glömmer aldrig när vi var i Paris för flera år sedan och besökte blandannat Sacré–Cœur. Det var så oerhört stämningsfullt och fridfullt och jag ville knappt gå därifrån.
Även om jag som sagt inte är supertroende blir jag ändå lugn på något sätt, om en präst ger mina barn en blessing, tillexempel.
Kan inte riktigt förklara varför. Bara att det känns mycket bra och tryggt.
Löjligt? Kanske. Men ändå.
Det känns bra.
Vad ville jag ha sagt med detta inlägget?
Inget speciellt, mer än att ta hand om varandra och njut av livet!
..och så gillade jag denna bilden 🙂

”Overkligt” har blivit ett ofta återkommande ord dessa dagarna. Och det är precis så det fortfarande känns, overkligt.
Overkligt att jag skrivit en bok. Overkligt att jag haft bokrelease. Overkligt att så många kom!

Jag har inte till fullo tagit in detta än. Går fortfarande omkring som i en bubbla.
Har knappt ätit något. På release-dagen i förrgår åt jag endast en liten skål med frukostfil hemma, 6-7 knäckebröd med ost och skinka hos Cina när hon skulle sminka mig (blev akut hungrig), och några dadlar på Hotell Park Inn på kvällen (fan att jag missade deras ris-ála-malta med körsbärssås, som jag smakade på Park Inns julmingel, supergod!).
Igår blev det inte mycket mat heller. Inte likt mig. Jag brukar inte vara inte hungrig om man säger så…

Cina & jag innan sminkningen

Känner mig oerhört emotional emellanåt. Som igår när Jan W och jag var på möte.
Efter mötet när vi satt och pratade, frågade Jan vad jag tyckte om releasen, om jag var nöjd med kvällen o sånt? Jag började nästan gråta där jag satt (vi var på Percys Restaurang på Malmö Arena). Och det var ingen konstig fråga han ställde!, men jag började alltså nästan gråta.
Och nej,det var absolut inte av missnöje, jag var supernöjd med kvällen! Jag var supernöjd med hotellet, med alla som kom, med alla som sa så fina saker till och om mig, jag var övernöjd med precis allt!
Allt är så… ja, ni vet, det är overkligt.

Receptionen på Park Inn

Bild som jag snodde från Inga-lills blogg

Har heller inte tränat denna veckan. Känner mig inte helt frisk, jag har ont i halsen och huvudet och tänker vila från träningen resten av veckan.
Hoppas inte min kondition påverkas av den ofrivilliga vilan.
Jag köpte Alvedon, Ipren och Strepsils. Och två böcker av Ozzy, ”Doktor Ozzy, Råd från Rockens Överlevare Nummer Ett”, till mig själv. Där kanske finns lite användbara tips och råd på hur man tillfrisknar snabbare? ..fast man kanske inte ska fråga just Ozzy, det medicinska miraklet…

Och så köpte jag ”Jag är OZZY” till Jan! Jag tyckte den boken var skitrolig, så jag hoppas att Jan oxå kommer gilla den!
Vidare köpte jag en blomma till Ulrika och Park Inn.

..och sen åkte jag hem och lade mig!
Jag behövde det.

Idag känner jag mig inte lika konstig, men däremot lite hängig, jag är inte helt frisk. Men heller inte sjuk. Ni vet den där ”mellanperioden”; antingen blir man sjuk eller så går det över. Vi får hoppas att det går över!
Men jag är glad iallafall! Glad för att Elena & Micaela kommer hit fastän det inte är min vecka, för vi ska bjuda Maria på middag senare ikväll!
Men innan jag & tjejerna åker hem för att laga middagen, ska först ska vi köpa gran.
Micaela ska förresten även jobba på release-filmen! Hon fick ju låna kamera av Favo-Fredric och så fort filmen är färdig lägger jag ut den 🙂

…och ja, det är fortfarande liiite overkligt!

Ps, läs oxå min dotter Elenas inlägg om releasen och min kompis Merlyns inlägg 🙂

Jag tror inte man kan känna sig mer överväldigad, chockad, glad, speedad, konstig, tacksam, förbluffad, och konstig igen, än vad jag gör just nu.
Ett tack räcker liksom inte för att förklara eller beskriva vad jag känner efter igår kväll, min bokrelease, varken till Hotell Park Inn som sponsrade eller till alla er underbara människor som kom.
Jag har fått så mycket blommor, choklad, godis, presenter och alkoholhaltiga drycker att jag kan förse halva stan! 🙂
Framförallt har jag fått massor med lyckönskningar och fina ord från alla! Ord som jag definitivt tar med mig.
Hur ska ett ”tack” kunna täcka allt det som jag fått med mig idag? Allt som jag fått uppleva?
Tänk att jag har haft en bokrelease. Tänk att jag släppt en bok!
Overkligt.
Det är fan ta mig inte klokt!!
Words are just not enough.
Nedan lite bilder på några av vännerna som var där och som lade upp sina bilder på Facebook. Som jag kopierade 🙂











Ett tack räcker liksom inte.
Det här kommer jag leva länge på.
Jäkligt länge.
Min Micaela filmade och jag ser så mycket fram emot att se klippet! Jag kommer nämligen knappt ihåg vad jag sa…
Och tur att min Elena skötte försäljningen, jag var alldeles för splittrad för det…
Jag var nog ganska konstig igår va? Jag kände mig konstig hela kvällen – konstig på bra ett sätt alltså.
Och jag känner att jag inte hann prata med alla! Det önskar jag att jag hade gjort!

Hem kom jag iallafall och kunde knappt sova, så speedad var jag.
Och jag ville knappt tvätta bort mitt smink när jag skulle lägga mig.
Ser ni så snyggt sminkad jag var! Det var min kompis Cina som sminkade mig, som jag skrev i förra inlägget. Hon är grym!

Tusen tack till alla.
Detta är ett minne för livet.

… nu när jag ska ha min första – men förhoppningsvis inte sista! – bokrelease ever!
Jag ska bara ignorera att jag har ont i halsen och huvudet.
Snyggt sminkad kommer jag iallafall vara, eftersom min bästis Cina kommer sminka mig, jag gör det alltså inte själv.
Cina utbildar sig just nu till makeup-artist och hennes uppgift idag blir att trolla bort alla skavanker i mitt ansikte (det är ganska många!) och se till att jag skiner som en sol! Och det lär inte bli några problem, eftersom hon är superduktig!
Nedan från häromdagen när vi provsminkade mig!



Man skulle inte ha blixten på, märkte vi .. (nej, inga röda pennor användes! Det enda röda är Cinas nagellack).

Under tiden som jag sminkades gjorde mina tjejer läxan!


Som sagt, idag gäller det… Håll tummarna att allt går bra!

#jagharinteontihalsenjagharinteontihalsenjagharinteontihalsenjagharinteontihalsen#

Det är säkert 10 år mellan fotona! Han är dessutom mycket starkare nu än vad han var då 🙂
Ovan bild är tagen i Sverige, nedan tagna i Grekland i somras!


Kostas Doc, grattis älskade vän, may all your wishes come true!