Igår var det VIP-invigning på Emporia, jag representerade Rapidus och var på plats!





The Silver Queen, Argentum Regina stod för underhållningen.




..och sist men inte minst, jag med Ilmar Reepalu, Malmös starka man. Som blev personligen inbjuden av mig till LdB vs Tyresö den 3e november. Han är välkommen till VIPen, men måste givetvis betala inträdet först 🙂

Ett fint köpcentra. Ytterligare ett i staden.
Jag undrar om det finns underlag för så många köpcentra egentligen? Är inte folk mätta?
Och framförallt, har folk så mycket pengar?
Kolla på Entré och Caroli – jag undrar hur bra det går för dom?
Triangeln likaså?
Mobilia både ser och vet jag att det går mycket bra för. Det är alltid fullt på parkeringen. Alltid!
Det kvittar liksom vilken tid man kommer dit, man får garanterat leta länge efter en parkeringsplats – som för övrigt är gratis. Något jag tror är ganska viktigt (och som jag vet att vissa andra köpcentra-chefer inte vill höra talas om..)
Nåväl, jag tror att det kommer gå bra för Emporia, iallafall på kort sikt, och sen får man se.
Jag kommer naturligtvis besöka Emporia, ska köra lite kundluncher där och självklart oxå handla något – och det brukar aldrig vara problem med något av det. Jag är mycket bra på att både äta och handla!

Well. Det var allt för denna gången.
Välkomna åter imorgon igen.
Tata!

Jag borde inte skriva om det jag har på hjärtat just nu.
Besvikelsen – och även förvåningen – över vad jag varit med om är enorm.
Så jag håller mig till rubriken och skriver inget, helt enkelt.

Tar och funderar lite till över vad jag lärt mig, vad de andra inblandade eventuellt lärt sig (en av dom har definitivt inte lärt sig ett skit eftersom han är dum i huvudet, de andra har jag dock höga förväntningar på), sen släpper jag det och går vidare.
Dock, jag är ledsen, mycket ledsen över upptäckten jag gjort.
Men det går över och snart är jag mitt vanliga glada jag igen.
Hej så länge!

Temperaturen idag.
Ofattbart va?
Men ljuvligt!

Läste om Jeanette Eriksson, 51 år, och hela magen vände sig.
Jeanette blev våldtagen av sin äckliga morfar från det hon var 4 år tills hon fyllde 15, därefter flyttade hon hemifrån.
När hon konfronterade svinet till morfar, började han skratta. En vecka senare dog han. Trist att han dog. Han kom jävligt lindrigt undan, det satans kräket.
Mormorn ska vi kanske oxå ägna några rader, mormorn som visste hela tiden vad som pågick. Hon började gråta när Jeanette berättade vad hon varit med om.
Mamman, hur mycket visste hon?

Vilket svek! Från familjen men oxå från myndigheterna – som hela tiden visste vad som pågick.
Jävla svin som hade hand om hennes ärende, och som inte gjorde något.
Vad är det för människor? Hur fan kan dom ens sova om nätterna??

Och nu för Jeanette en kamp mot samhället för att få ut ersättning och rätt till assistans.
Hon borde inte bara få ersättning, hon borde få ett fett skadestånd oxå!
Och dom avskummen till socialarbetade som hade hand om hennes fall borde alla ställas inför rätta och få ett jävligt kännbart straff.
För dom är väl i den ställningen att dom måste anmäla när barn far illa? Vad är straffet om man inte gör det?
Hjärtlösa svin. Kompletta idioter.
Jag blir så fruktansvärt provocerad!
Måtte Jeanette få livslusten tillbaka!

Här kan ni själva läsa artikeln.

..inte mig då, utan mina tjejer :-), se nedan från vlt.se
http://vlt.se/kulturnoje/1.1845619-grattis-pa-fodelsedagen-loreen-

Jag vet att jag tjatar (och det skiter jag faktiskt i att jag gör), men mina tjejer är grymma.
Supergrymma!
Dom har jobbat på en födelsedagsfilm åt Loreen som fyller år idag och videon har redan setts av mer än 250 personer på Youtube

Jag är så stolt att det inte ens går att beskriva!
Warner Music i Tyskland och Loreen herself har delat videon på FB och Twitter.
Snygga, smarta, snälla, omtänksamma och allt det där, men oxå väldigt roliga – kolla in de sista minuterna på filmen så får ni se vad jag menar 🙂

Ytterligare en person fyller år idag och det är min superpappa, 73 år.

Älskar så mycket! <3

Har ni oxå moments då ni ibland undrar ”hur i helvete tänkte jag där?”
Jag har sådana moments då och då.
Stundtals gör jag saker som jag för mitt liv inte kan förstå att jag faktiskt gör (absolut inget kriminellt eller så, sånt håller inte jag på med).
Ibland tänker jag till omgående och ifrågasätter mitt val direkt (och kan i vissa fall förhindra det), och i andra fall har det tagit lite längre tid innan hjärnan är samlad och jag börjar analysera vad jag håller på med. Eller höll på med. Och har således inte kunnat förhindra det.

Ingen tvingar mig att fatta dåliga beslut. Jag klarar mig så bra själv, så.
Jag har egentligen ingen annan förklaring än att jag inte tänker.
Kanske för att jag inte vill tänka just där och då. Kanske för att jag vill fatta ett dåligt beslut.
Well, så länge ingen annan drabbas så…
Jaja, why so serious såhär på torsdagsförmiddagen!

Tata kompisar, fatta nu bara rätt beslut idag.
Så försöker jag oxå göra det…

Där har ni mig i egen hög person; jag kommer flygandes högt genom luften!
Eller ja, högt o högt. Det var kanske att ta i lite…
Det ser högt ut, men i ärlighetens namn är det nog inte riktigt så högt..

Men kul var det iallafall – fastän jag knappt kan röra mig idag pga träningsvärken.
Hela kroppen gör ont. Men det går väl över snart.
För övrigt är träningsvärk den enda värken jag tolererar och står ut med. Hjälpligt iallafall.

Ingen träning för mig idag, fredag. Idag vilar jag för jag har faktiskt tränat 3 gånger redan denna veckan (sprang i tisdes, samt handbollsträning onsdag och torsdag).
Men imorgon och på söndag ska jag springa. 30 minuter.
Jag är på hugget!
I feel good, nannananannaa!!

Japp, rubriken stämmer.
Vid 42 års ålder har jag börjat spela handboll igen.

I HK Malmö, ett lag där den äldsta spelaren var 28 (och den yngsta 15). Och med ett lag som jag tränade med några få gånger för 2-3 år sedan tillsammans med Neno, det var hon som fick dit mig då.
Anledningen till att jag inte fortsatte var för att jag helt enkelt inte orkade springa.

Hur kom det sig att jag har börjat igen då?
Jo, Uffe, som var min tränare i Dalhem i mitten/slutet 80talet, skrev på min facebook att han tyckte jag skulle börja spela igen.
Jeanette, en handbollskompis från förr, såg Uffes inlägg på min wall och ville hänga på, så det gjorde hon.
Ytterligare en handbollskompis från förr Pia, tillika Jeanettes syster, hängde oxå på.
Så på gårdagens träning var det jag, Jeanette & Pia som rejält höjde medelåldern, hehhe.

Det var så jäkla kul att spela igen!
Jag har kondisen numera. Jag påstår inte att jag är topptränad och orkar allt, men jag påstår att jag är i betydligt bättre form nu än för två år sedan när jag inte orkade springa 10 steg ens.

Jag åkte på ett par smällar igår, bl a fick jag skitont i handleden efter en krock i en försvarssituation, plus att en bit hud åkte av på mitt lillfinger – och det gjorde jävligt ont! Mycket mer ont än det lite svullna och begynnande blåmärket som ni kanske ser i mitten/mot höger på handleden.

Fast jag ska inte klaga. Min största rädsla har varit att hälsenan ska smälla. Eller att korsbandet ryker.
Jag känner några stycken vars hälsenor och korsband åkt nyligen och den smärtan är inte att leka med, sägs det.
Jag är tack o lov lyckligt ovetandes, och jag ber till Gud att jag förblir lyckligt ovetandes om hur ont det gör (precis, ni vet jag och smärta..ingen bra kombination!).
En skada som medför att jag inte kan köra bil är lika med katastrof för min del. Och då kanske det är hål i huvudet att spela handboll, som ju är en oerhört fysisk, tuff och stundtals mycket rå sport, men vadfan man måste leva lite!

Jag vill bara be er om en sak: berätta inte för mina föräldrar. Dom vet inte om att jag börjat spela igen.
Den dagen dom får veta kommer helvetet bryta ut. ”Du är gammal! Du har barn! Tänk om du skadar dig! Du är verkligen inte klok”, och så kommer dom hålla på.
Så detta får bli vår lilla hemlighet.
Vår och resterande 7.964 personerna som läser min blogg i genomsnitt per dag (förrförra veckans statistik – jag är överväldigad pga antalet läsare som bara växer och växer – TACK!).

Och tack till Uffe för att han fick mig att börja spela igen. Men han bör förbereda sig på att vara min privatchaufför OM något – GUD FÖRBJUDE! – skulle hända mig.

Ciao så länge då!

Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen: jag har världens bästa jobb!
Utöver att jag får träffa så många människor i olika sammanhang, göra affärer och mingla, så har jag även en livsviktig sak: min frihet!
Friheten att kunna jobba som jag vill, när jag vill och med vem jag vill väger upp allt. Ja, även att den ekonomiska ersättningen inte längre är skyhög.
Men det är inget jag fokuserar alltför mycket på. Vi har det bra och jag ska inte klaga.

Snart ska jag iväg på trevlig lunch med Dennis Axnér från Delo, under tiden får ni en bild från vår Rapidusfrukost med Tritons Magnus Lindquist som gästade oss igår, tisdag!

På bilden vår kund Åsa A Eneberg från Mazars SET Revisionsbyrå – och givetvis vår kameraman Rasmus 🙂