Daniella Ibis AB

I lördes vaknade jag klockan 07 istället för kl 8. Så jag tänkte att jag tar min joggingrunda direkt på morgonen istället för på eftermiddagen. Så har jag det gjort.
Med torsdags-joggingen färskt i minnet, klädde jag på mig och stack ut för att springa min vanliga runda.
Torsdagens löpning hade gått fantastiskt bra. Jag kände mig så lätt och var för första gången inte halvdöd efter min 30minuters-runda.
Jag var alltså vid mycket gott mod när jag skulle ut och springa igår, på lördagsmorgonen.
Men efter knappt ens 2 minuter var jag slut.
Det tog emot som fan. Jag kände mig tung och varje steg var en pina.
Jag började förhandla med mig själv. ”Jag springer halva tiden” (dvs 15 minuter, reds anm).
”Nej, shit det kommer jag aldrig orka. Jag springer 10 minuter istället. Fan. Jag kommer inte ens orka 5 minuter!”
Och så höll jag på.
Tills jag helt enkelt ”stängde av” mig själv och bara sprang.
Jag sprang och sprang. Andades tungt. Jag var skittrött.
Utmattad, svag och kraftlös, men jävlar vad jag sprang ändå. På ren vilja.
Jag slog dessutom mitt average pace-rekord – och det var verkligen inte min avsikt! Min enda intention var att springa mina 30 jävla minuter utan att dö på kuppen. Och utan att förlora förståndet.
På något konstigt sätt så klarade jag det. Jag var halvdöd och spyfärdig, men jag klarade det.

Så när jag skulle springa idag, söndag, kände jag lite oro. Skulle det ta emot lika mycket idag som igår?
Tack o lov gjorde det inte det. Jag sprang mina 30 minuter på kvällen och återigen kände jag mig som jag gjorde på torsdagslöpningen, dvs lätt och ”luftig”. Graciös är kanske att ta i, men nästan så.

Jag har alltså sprungit 4 gånger denna veckan. 3 pass på kvällen och 1 på morgonen. Nu när jag tänker tillbaka konstaterar jag att kvällsrundorna känns lättare än morgonrundorna. Så jag kommer nog springa på kvällarna hädanefter (fast jag har aldrig sprungit så snabbt som igår morse, jag slog ju mitt rekord.. hm).

Från löpningen i tisdes

Jag har inte bara sprungit denna helgen.
Om man ska hålla sig till rubriken, dvs att om man bara vill så kan man, så är Marianna , numera PhD, ett ypperligt exempel på hur långt man kan komma på ren vilja. Och jävligt lite sömn..
Marianna har disputerat och hon försvarade sin uppsats på ett utmärkt sätt. David Holton hette opponenten, en oerhört sympatisk och trevlig man med ett perfekt grekiskt uttal.
Jag älskar titeln! Den är så … hmm.. grekisk.


Efteråt var det fest! Mycket lyckat och trevligt!

Idag söndag, var det match, LdB tog emot Piteå som vi vann över med 3-1 (yes, 3 härliga poäng och serieledning!) och som vanligt höll jag i halvlekstävlingen. Ingen som vann idag tyvärr.

..och efter matchen var jag hos min bästis Irini på hennes söta sons födelsedagskalas!

..och efter kalaset, alltså ganska sent på kvällen, sprang jag mina 30 minuter.

Jag har haft en bra helg.
Gladast är jag över att min Elena följde med mig till fotbollsmatchen och min Micaela följde med till kalaset – det är inte min vecka. Imorgon är min vecka däremot, yes!
Och då ska vi vara tillsammans hela tiden!! Okej, inte riktigt heeela tiden.
Men nästan.
Äsch, ni förstår vad jag menar.

Hej så länge!

..och det är inte det civiliserade, tyvärr.
Det finns gott om idioter och man ska ju aldrig låta sig provoceras och därmed sänka sig till idiotens nivå, men ibland är det bara helt omöjligt att låta bli.
Dels för att man antagligen är arg och vill ge igen, men dels för att man vill leverera ett budskap – och då kan det bara göras på språket som dom förstår.

Det här ordspråket är gammalt men tål att upprepas:
You can´t argue with stupid people. 
First they bring you down to their level, and then they beat you by experience.

Så sant, så sant. Man borde alltså veta bättre än att ge sig på världmästaren i idioti.
Men det kan vara värt det om man får in en ordentlig fullträff – och fullträffar, det får jag in ibland.
Dock betraktar jag inte det som något stort.
Det är inte världens mest begåvade människorna man har att göra med… mina syskonbarn som är alla under 10 har högre IQ och hade med all säkerhet oxå kunnat leverera fullträffar.

Jaja, suck.
An idiot will always be an idiot.

Hur söt kan man vara?
Älskade lilla Alíki, snart två veckor, har redan charmat hela familjen.
Tänk att man kan älska ett litet barn så fort!




Kouklitsa, som vi säger på grekiska.
Alltså, liten docka! ♥

Jag hade för längesen slutat leta efter lilla olivträd-kruk-kärnorna som jag köpte från Grekland, från ön Thassos för typ 3 år sedan (och vill man se bilder från den resan kan man göra det här).
Köpte både till mig själv, samt till min syster Dora och soulmate Alexia blandannat.

Hursom, dom ficka sina små krukor, men min var spårlöst borta.
Det var tillochmed så att jag till en början trodde att jag hade gett bort även den som var avsedd för mig (vilket varken hade varit konstigt eller ovanligt).
Men så häromdagen när jag letade efter något helt annat, alltså flera år senare, så kollade jag i min guldväska som jag köpte från La Pazar i Kilkis, oxå för 3 år sedan, och där låg min lilla kruka!
Jag blev skitglad!

Så nu ska jag så ett olivträd i min trädgård!
Ska först figure out hur man gör… kan tänkas att jag kommer behöva extern hjälp av någon som har lite grönare fingrar än jag..

Är ni bra på att hantera motgångar och framgångar?
Jag är nog ganska bra på att hantera både och. Numera, ska tilläggas.
När jag var yngre var det inte lika lätt att hantera varken motgångar eller framgångar, speciellt på handbollsplanen.
Jag hade mycket temperament och var en vinnarskalle av rang. Att förlora fanns inte på kartan. Så när man väl förlorade var ju det en mindre katastrof varje gång. Som tur var så mognade man. Med ”man” här menar jag mig själv. Säkert flera av mina lagkompisar oxå.

Vad gäller framgångar, jag var nog inte särskilt ödmjuk heller när vi vann (jag är fortfarande kvar på handbollsplanen).
Och just eftersom jag hanterade framgångar så dåligt när jag var ung, har det blivit superviktigt att vara ödmjuk idag. I alla sammanhang, inte bara sport.
”Be as humble as you are talented”. 

Sen tror jag att åldern har stor betydelse i hur man hanterar motgångar.
Man agerar såklart mer moget och nyanserat ju äldre man är. Det borde åtminstone vara så.

Min Micaela upplever tyvärr (ytterligare!) en motgång just nu. Hon har haft ont i ryggen och höfterna och har inte kunnat springa på ca 1 månad. På grund av detta har hon inte kunnat vara med och träna med sitt lag. Det i sin tur ledde till att hon inte blev uttagen till SM i Eskilstuna som är denna helgen.
Självklart är hon ledsen och besviken över det, även om hon förstår.
Nu håller jag tummarna att hon inte tappar motivationen och framförallt självförtroendet.
Tack o lov finns det goda människor runt omkring henne som ser till att hon inte får glömma vem hon är och vad hon har åstadkommit på basketplanen tidigare. Och påminner om att hon bara spelat basket i 2 år. Det tar andra 5 år att komma dit hon kom på 2 år.

Och jag, ja, jag gör mitt yttersta för att peppa och lyfta henne. Psyket har en avgörande roll i detta.
Viktigast av allt är såklart att hon snart blir helt smärtfri, och slipper ha ont.

Ps, vi har precis varit ute och sprungit, japp, VI, jag sprang 20 minuter och Micaela 30.
Har bestämt mig för att springa minst 20 minuter varje dag.
Det är ambitionen iallafall… let´s do this! 🙂

Jag har i några års tid fått frågan från lite olika håll om jag är intresserad av att coacha ungdomar i handboll.
Hela tiden har svaret varit nej.
Dels för att jag haft mycket att göra och dels för att jag vet med mig att jag alltid kommer prioritera mina egna tjejers sport om det skulle krocka någon gång.
Well, jag har fortfarande mycket att göra och jag kommer fortfarande prioritera mina tjejers basket om handbollen någon gång krockar med basketen, men jag har ändå bestämt mig för att avlasta och hjälpa min barndomsvän Viktor, som är handbollstränare för Dalhems flickor 03.
Vickys dotter och min guddotter Anna, spelar i laget och det är självklart att jag ställer upp och tränar tjejerna när Viktor inte kan.
Som idag tex, Viktor hade jouren och kunde inte komma så jag hade tjejerna själv, med en tjej från damlaget som hjälpte mig.
Jag var med på en träning förra veckan så flickorna visste vem jag var.
Det var faktiskt ganska kul, erkänner jag lite motvilligt, hahha…

..och så kan jag inte hjälpa att jag ibland tänker på hur det skulle vara om mina döttrar spelade handboll istället för basket…
Hade dom varit lika duktiga i handboll som dom är i basket? Eller bättre, tom?
Ivano Balic i Kroatiens handbollslandslag spelade basket först, och när han var 15-16 började han spela handboll istället. Och är som sagt med i landslaget fastän han började spela relativt sent.
Well… det lär vi inte få veta. Mina tjejer har inga planer på att sluta med basketen. Och tur är väl det ändå.
Dom är faktiskt riktigt duktiga i basket och man ska alltid göra det man är bäst på, och det man VILL göra!

Så framöver är det denna hallen jag kommer spendera några kvällar i veckan, Söderkulla.
För övrigt spenderade jag många kvällar och helger här från 1986-1989, då jag själv spelade i Dalhem.

..och innan Dalhem spelade jag ju i MBI och då var det hallen på Rosengård jag bodde i 1980-1986.

Spelade i Grekland oxå ett halvår under andra halvan av 1986, jag fick lång karens när jag lämnade MBI för Dalhem och jag stod inte riktigt ut med tanken på att inte få spela matcher på 6 månader, så då blev Grekland lösningen 🙂

Nåväl, då hoppas jag att jag kan bidra med något som flickorna kan ha nytta av.
Tata så länge!

Min syster och hennes man har blivit föräldrar igen, mina döttrar har fått ytterligare en kusin, mina föräldrar ett barnbarn till (7 sammanlagt) och jag har blivit moster för tredje gången.
Alldeles underbart!

Ja, då är syskonbarnen 5 till antalet nu. Härligt! Det är underbart med barn. Hade män kunnat föda hade jag haft 10 ungar by now.
Men eftersom män aldrig lär kunna föda barn så nöjer jag mig med mina två. Som tack gode Gud kom samtidigt. Han, Gud alltså, visste vem han delade ut tvillingarna till. Forever grateful for that!
Beskedet kom sent på lördagskvällen när jag hade min kompis Maria hemma hos mig. Vi hetsåt glass och godis.



Hetsätandet fortsatte under söndagen, jag hade brunchkompisarna hemma…


Lite inslag av sport har det oxå varit i helgen.
LdB tog emot Jitex, vi vann med 2-0!
Håkan, vår ordförande talar inne på VIPen.

Nedan jag & vår klubbdirektör Niclas, det ser ut som om han intervjuar mig.

Vilket han inte gör, för Håkan hade micken, han tackade ytterligare en sponsor. När Håkan sedan skulle lämna över mikrofonen till mig sa han; ”Och nu tar vår styrelsemedlem Daniella Ibis över, och innan hon påbörjar tävlingen har hon lovat att hjula.”
Jag bara, shit vad sa han? Hjula??
Jag frågade publiken om dom ville se mig hjula, och det ville dom… men jag gjorde inte det… Nästa gång kanske, hehe.
Jag leder ju alltid en tävling i halvlek och i helgens match var det 4 personer – av 5!! – som vann. Man ska alltså träffa ribban.1 kille och 3 tjejer, alla 13 år, och spelar i LdB, japp, det är våra egna produkter alltså.
Vi har ca 300 tjejer i träning och det är vi stolta över att kunna ha!

Nu ser jag fram emot morgondagen, för då ska jag till syrran och gosa med bebis!!
Tata!

Kära vänner!
Mina arbetsuppgifter har utökats med ytterligare ett uppdrag. Ett uppdrag som jag är mycket stolt och glad över (precis som jag är över mina andra uppdrag).
Jag är numera Jan Wifstrands agent.
Fantastiskt roligt är det!
Jan får så många förfrågningar om att leda samtal och moderera events att han inte hinner hantera allt, så jag hjälper honom med det.
Bara på de två senaste veckorna har jag hanterat invitationer från aktörer som Helsingborgs stad, Svensk Elithandboll, Øresundskomiteen, ett stort dotterbolag till ett av börsens investmentbolag samt en av våra stora banker.
Och förfrågningarna fortsätter hagla. Det kommer en förfrågan om dan i princip.
Jag visste att Jan var en populär och eftertraktad moderator, men att han fick sååå många förfrågningar hade jag inte en aning om!
Det är nästan en heltidssyssla!
Så ni som överväger att anlita Jan för att säkra högsta kvalitet på era debatter, samtal o intervjuer vid olika events mm, kan alltså med förtroende vända er till mig. Jan håller det jag lovar! 

Nåväl, i dagarna var vi i Helsingborg och Göteborg, i Helsingborg var det näringslivsfrukost om Ledarskap inom idrott, musik och politik med Erik Hamrén som gäst, som på nedan bild visar politikern Peter Danielsson hur man bär en halsduk. Helsingborgs symfoniorkesters chefsdirigent Andrew Manze tittar på. Och Andrew – han är i särklass en av de mest roligaste människorna jag lyssnat på. Vilken humor! Och jag vet inte om han själv förstår hur rolig han är!

…och i Göteborg ledde Jan handbollsupptaktssnacket inför elitserien 201272013, som även direktsändes på SVTPlay.
Nedan talar Jan med Staffan Olsson.

Feedbacken har varit väldigt positiv på båda eventen!
Själv satt jag precis nedanför scenen med vatten, kaffe, frukt och choklad..

..och min dator – som fick internet från min mobil. Vad jag kan va!

Hem på kvällen vid 20 – trött, trött, men mycket glad.

..och så glömde jag lämna tillbaka Casinots besökarbricka. Hoppas det inte klassas som stöld.

Hade det varit nummer 007 hade jag garanterat inte lämnat tillbaka den – agent som jag ju är numera, ha!
Ha nu en riktigt bra helg, det ska banne mig jag ha.

Todelooo, kompisar!

Suck på riktigt.
Varför, varför är det så svårt att glädjas med andra? Varför är det så svårt att unna andra lycka & framgång?
Jo, jag förstår att det är pga att dessa avundsjuka stackars satarna är så himla misslyckade själva – men istället för att ödsla kraft & energi på att vara avundsjuk på andra, kanske man kan rikta om den där avundsjukan till något positivt och försöka göra något vettigt av sitt liv!
Vore inte det en bra idé?
Jag tror framförallt att den avundsjuke skulle må bättre själv. Det kan ju inte vara healthy att gå omkring och vara avundsjuk och missunnsam hela tiden. Och hela tiden jämföra sig med andra och prata om andra.
Genom att göra det lär man ju aldrig komma dit där deras avundsjuke-objekt befinner sig (och det lär vissa personer ändå aldrig göra. Just för att dom är så förblindande av avundsjuka).

Nåväl. Det är egentligen helt sjukt så många avundsjuka personer det finns där ute.
Jag & mina tjejer pratar mycket om detta. Vi berättar om olika ”fall” för varandra och dessa exempel kan komma från alla håll (även från håll man minst väntar det…).
Vi är iallafall rörande överens om att avundsjuka är ett avskyvärt karaktärsdrag.

..och vi vet alla vad jag tycker om den sortens människor; exakt:
they can kiss my greek ass! (dock inte bokstavligen. Såna människor vill jag verkligen inte ha i min direkta närhet!).

Hej så länge då!