Monthly Archives: maj 2012

Mental förberedning pågår för fullt

Jag var med om en birdstrike i september förra året, ”En hemsk erfarenhet rikare” heter det inlägget för den som har missat det.
Nästa vecka ska jag flyga igen. Och jag har extremt blandade känslor inför det.
Funderar på om jag ska ringa Yvonne – Yvonne var den fantastiska Malmö Aviation-personen som fanns där för mig och som ringde upp mig både samma kväll som birdstriken inträffade, men även någon vecka senare för att höra hur jag mår, det kan man läsa om här.
Jag vet egentligen inte vad jag vill med samtalet till Yvonne – dvs om jag nu ringer henne. Tror att jag kommer börja gråta om jag pratar med henne. Och det vill jag inte göra.
Samtidigt vill jag att dom ska veta att jag är ombord på planet. Det vet jag förresten inte varför jag vill?
Försöker intala mig själv att jag är okej med att flyga, men den där lite smått panikartade känslan av rädsla vägrar ge med sig..
What to do, what to do…
Kanske ska ringa min bästis Anna istället, henne pratade jag mycket med precis efter birdstriken, dessutom känner hon mig väldigt väl..inför henne behöver jag inte spela starkare än vad jag egentligen är.
Inför henne är det okej att framstå som den svagisen jag faktiskt är.

Sen vill jag förstås inte framstå som ett psykfall när jag ska resa med folk från Svenskt Näringsliv, det är för övrigt Svenskt Näringsliv som bjudit in mig till Framtidsmötet 2012 och anledningen till att jag ska flyga igen.
Peter Settman är moderator för eventet (varför kunde inte jag få vara det!!?? :-)), Stefan Löfvén närvarar, det gör även hotta prins Daniel! Han är inte helt fel.. Fast jag kan inte ta Vickans man oxå, det skulle bli så dålig stämning, speciellt som han är nybliven pappa.
”Find your own man” kommer säkert Vickan att utbrista.

Märker ni att jag försöker flytta fokus?
Klart ni gör. Så lättlurade är inte ni att ni går på den manövern. Well, en del av er är, men långt ifrån alla.
Skit i det nu, dags att ta tjuren vid hornen och face problemet.

Jag kan flyga, jag kan flyga, jag kan flyga.

I am Jesus


Ursäkta den inte så ödmjuka rubriken. Men jag har lite hybris.
Låt mig hållas en liten stund. Okej?
Tack.
Det är inte jag själv som utnämnt mig till Jesus – nej,nej, jag är alldeles för blygsam för det.
Det vet ni ju.
Den som sagt det är en person som jag värdesätter extremt högt, ni som följer mig och känner mig, ni förstår vem han är.
Han är Gud för mig, så att han likställer mig med Jesus… det väger tungt, mina vänner.
Mycket tungt.

Så nu ska jag bara sväva i det blå en liten stund till, för att sedan landa på jorden igen och återgå till mitt vanliga ödmjuka jag.
Tata så länge alla mina lärjungar!

Går inte längre igång på shopping

Kan man shoppa sig lycklig?
Svar ja. Det kan man.


Remember, svar ja.
Så varför kan jag inte längre shoppa mig glad?
Bortsett från att jag inte har överdrivet mycket pengar – det har jag iofs inte haft på några år nu, men det har inte hindrat mig förut – så vad är det som gör att jag inte längre går igång på shopping?

Det är faktiskt allvarligt… tidigare har det löst alla problem. ”Shop til you drop” och sen var jag glad igen.
Jag fattar inte vad det är med mig längre!
Hur kunde jag inte köpa ovan kavaj, tex? Den är ju skitsnygg!, men naturligtvis hittade jag något fel på den.. och det var inte priset!

Jaja…om inget annat så är ju detta väldigt bra för min ekonomi.
Det är nästan så att man hoppas det håller i sig – för det går verkligen ingen nöd på mig när det gäller kläder, skor och/eller stövlar – det kan alla som sett min walk-in-closet intyga… 🙂

Ciao så länge alla mina små kaniner!

Skilsmässor är smärtsamma


Och då menar jag inte nödvändigtvis från en äkta hälft.
Det kan vara från släktingar, familjemedlemmar, vänner, kunder eller andra relationer man haft och som man av olika anledningar väljer att avsluta.
I vissa fall kan man förbli vänner. Men i andra fall kan det vara en omöjlighet.
Det beror på varför man väljer att gå skilda vägar.
Uppenbarligen för att känslorna tar slut, för man inte ser saker och ting på samma sätt och/eller för att man har helt olika värderingar.

Oavsett vilka anledningarna är, så smärtar det ändå att, först gå skilda vägar, och sen få veta ytterligare saker som dykt upp under resans gång..saker man inte vetat om.

Varför kan man inte bara säga som det är?
Varför inte bara vara ärlig?

Hur jäkla svårt kan det vara egentligen?? Bara säga som det är.
Det kan ju inte vara för mycket att begära av normalbegåvade och vuxna människor – i vissa fall, mer än ”bara” normalbegåvade personer.

Arkiv