Att våga

De flesta har väl hört uttrycket ”Man måste våga för att vinna”.
Visst kan det stämma. Men man måste oxå våga förlora, och det är nog inte lika lätt…

Jag har vågat många gånger, med varierande utfall. Jag har både vunnit och förlorat.
Vissa segrar har varit både väntade och efterlängtade, och detsamma med vissa förluster, de har varit väntade, dock inte efterlängtade.
Oftast, för mig alltså, har det inte gjort särskilt ont att förlora, men förra veckan förlorade jag något, och denna gången kändes det.

Anledningen till att det vid tidigare tillfällen inte har gjort så ont är för att jag innerst inne vetat om att det inte skulle bli seger.
Jag VET i magen när det inte är rätt. Precis som jag vet när det ÄR rätt.
Känns det inte bra, då är det inte bra. Och då hoppas man heller inte eftersom magkänslan protesterar.
Men förra veckan som sagt, så kändes det ganska bra – inte helt hundra, men tillräckligt för att jag skulle börja hoppas, och tillräckligt för att jag trodde jag skulle vinna.

Jag blev ganska ledsen när det inte blev så. Inte så att jag grävt ner mig och blivit förtvivlad, det skulle jag aldrig tillåta mig själv att bli.
Men lite nedstämd, liksom.
Nu har det gått några dagar och jag är absolut inte lika besviken som dagen jag fick beskedet.
Jag kan tillochmed tänka på det utan att känna sorg eller tänka what if.
Det slår mig att jag är jäkligt krass…men det är ett annat inlägg!

Nej, jag kommer inte berätta vad som gjort mig ledsen, men ge mig ett par veckor till att slicka min sår, sen är jag back on track again!

…och glöm inte våga folks, det är bara så man utvecklas och lär sig något.
Framförallt om sig själv, men ibland även om andra.

Och här kommer en färgglad bild på mig för att muntra upp oss lite!

Tata!

Comments are closed.

Arkiv