Daniella Ibis AB

Kära hustru.
Jag skriver detta för att tala om att jag förlåter dig.
Jag har varit en god äkta man de sista sju åren, och det utan problem. Men de senaste två veckorna har varit ett helvete.
Din chef har ringt och berättat att du har sagt upp ditt jobb. Så nu orkar jag inte mer.
Förra veckan klippte jag mig, men du märkte det inte.
Jag lagade din favoritmeny och hade tagit på mig mina nyaste boxershorts. Du åt lite i två minuter och gick därefter in och somnade framför en såpopera.
Du säger aldrig att du älskar mig och vi har inte längre sex. Antingen älskar du mig inte längre eller så bedrar du mig. Oavsett vad så förlåter jag dig.
Hälsningar din exman.

P.S. Din syster Karla och jag flyttar till Norge tillsammans. Ha ett bra liv.

..och så svaret:

Kära exman.
Inget kunde göra mig gladare än ditt brev. Det är riktigt att vi varit gifta i sju år, men du har långt ifrån varit en bra äkta man.
Jag ser mina såpoperor för att slippa bråk och gnäll. Jag såg visst att du var nyklippt, men min mor lärde mig att om man inte har något gott att säga, ska man vara tyst. Du liknade ett fruntimmer i den frisyren.
Då du lagade till min favoritmeny, måste du ha förväxlat mig med min syster. Jag har inte ätit fläsk de senaste sju åren.
Angående de nya boxershortsen, så var prislappen på 300 kr kvar, och jag hoppades att det var en tillfällighet att min syster lånade 300 kr av mig.

Jag vann nyligen 50 miljoner kr på lotto, så jag sa upp mitt jobb och köpte två biljetter till Bali, men när jag kom hem var du borta.
Det är väl en mening med allting och jag hoppas att du blir lyckligt med ditt beslut.
Min advokat har sagt att med ditt skilsmässobrev, så får du inte en endaste krona av lottovinsten!
Hälsning din snuskigt rika ex-hustru.

P.S. Har jag aldrig berättat att min syster Karla blev född Karl? Hoppas att det inte blir ett problem för er. D.S

Om man vill ha the Perfect Place är det Anders Östling man ska kontakta.
Häromdagen tog jag en catch-up-fika med Anders och jag föll för 2 saker; den ena var deras logga – maffig va!
Anders finns med på bilden för att man ska förstå hur stor loggan faktiskt är!

Det andra jag tokföll för var dessa skitsnygga fåtöljer med tillhörande fotpallar!! Den till vänster med nackstöd föll jag mest för…
Grymma!
Jag ser framför mig hur fint 2 sådana skulle funka i mitt vardagsrum – en röd och en gul – eller en röd och en grön – eller  2 röda, eller…??

Men sen såg jag priset… Inte för att det är sååå farligt, men det finns inte utrymme i budgeten för en sådan nice-to-have-sak.. Inte än i alla fall 🙂
Suck.. jaja, vad är en bal på slottet?
Alldeles, alldeles…. underbar… ååhhh..

…men detta inlägget skulle alltså inte handla om vad jag vill ha (eller inte vill ha), utan hur bra det är att prata med Anders och hans crew om man vill ha the Perfect Place!
Vi har anlitat honom vid ett par tillfällen, bl a 2006 när jag startade upp ett av världens största bemanningsföretag i Malmö, och 2009 när jag körde igång Like Consulting, och vi är mycket nöjda; kunden i fokus och inga konstigheter – precis som man vill ha det!

Min lilla favoritAnna är i en tand-tappar-period och så här söt var hon efter att första övre framtanden rykt!

..och så här kul hade nyckelpigorna – dvs, innan barnen upptäckte dom och grymt nog separerade de hårt arbetande nyckelpigorna.. (och nä, barnen förstog inte vad nyckelpigorna exakt höll på med, hahhaha).

Tata så länge då!

Spread som light here någon, pliiis.
Kolla nedan Viktväktarrecept och tala om för mig om det är 24 kanelbullar eller 12 som gäller. Baserat på ingredienserna alltså. Jag kan dessvärre inte räkna baklänges, och det står 24 bullar längst upp, men det står att man ska dela i 12 bitar längst ner.
Vad gäller? Är detta ett recept för 24 eller 12 kanelbullar??

Så här fina blev bullarna i alla fall.
Jag gjorde en dubbel sats men använde inte dubbel dos kesella, mjölk eller mjöl. Inte heller använde jag 2 ägg till penslingen. Jag använde inte ens ett helt ägg – 1/4 av ägget till båda satserna.

Kan man då säga att dessa 12 bullar/sats kostar 3 points även om det egentligen ska vara 24 bullar?
Något viktväktarproffs som kan svara på det?

Tack 🙂

Remember att jag råkade ut för en birdstrike för någon veckan sedan? Den som mot all förmodan har glömt, kolla här.
I alla fall, det var ju en kvinna från kristeamet, Yvonne, som ringde upp mig samma kväll, och innan vi lade på så lovade hon ringa igen inom 1-2 veckor.
Det gjorde hon alltså i helgen. Jag rensade i trädgården när hon ringde.

Yvonne undrade hur jag mådde, jag svarade att jag mådde bra – nu. Inga fler gråtattacker, ingen mer oro, inga konstiga drömmar.
Vi pratade en stund och hon nämnde (igen) att om jag ville ha professionell hjälp skulle Malmö Aviation ordna det. Jag tackade så mycket för erbjudandet, men tackade nej. Jag mår som sagt bra nu.
Och att nästa gång jag ska flyga behöver jag bara säga att jag var med om birdstriken och om jag ville, skulle någon flyga med mig, eller om jag ville sitta i cockpit. Cockpit…. hmmmm, man har ju helt fri sikt därifrån. Och jag tittar ju sällan ut genom fönstret när jag flyger eftersom jag tycker det är obehagligt…
Fast man kanske borde prova på att sitta där…? Jaja, vi får se… Det är hursomhelst inte aktuellt att flyga i dagsläget.

Yvonne sa oxå att blogginlägget jag skrev hade kommit till högsta ledningens kännedom.
Vad trevligt – hoppas dom tar till sig allt beröm, för jag menade varenda ord.
Det innebär oxå att de har koll på sitt varumärke och i vilka sammanhang det nämns.
Detta är kund- & branding-vård på högsta  nivå.
Malmö Aviaton är iallafall inte i behov av mina föreläsningar inom Framgångsrik Försäljning som även innefattar Kundvård/Affärsmannaskap *ler*

En sak som jag tänkt på och som jag dumt nog glömde säga till Yvonne var att kaptenen borde kanske informera/förbereda passagerarna på att när man nödlandar så står bl a ambulans & brandkår och väntar där nere, och att det är en standardprocedur.
Jag visste inte det – och tror mig minnas att jag i efterhand antagligen blev uppskrämd pga det. Jag undrade såklart varför brandkåren och ambulansen var där? Mitt paranoida jag misstänkte direkt att det var något mer man inte berättade för oss, även om jag rent logiskt förstod att det inte var så.
Bara en tanke, Malmö Aviation – dvs om ni läser detta inlägget oxå 🙂

Och om ni läser detta vill jag återigen rikta världens största tack till alla er som var inblandade.
Jag är grymt imponerad av hur proffsigt ni hanterat detta, men framförallt för att ni varit medmänskliga och förstående.

Jag kommer för alltid rekommendera Malmö Aviation!

Ni vet mina bråck jag opererade för lite mer än 2 år sen, och som jag haft ont i så gott som hela tiden, varje månad?
Well, jag har inte haft ont på några månader.
Tänkte att ni kanske ville veta det *ler*

Man ska ju inte bara rapportera när det går dåligt – man ska framförallt göra det när det går bra.
Och det_går_bra_nu_mina_vänner.

Mycket bra 😉

..och så en grekisk restaurang ”Jimmys” på Kölnagatan!

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Stockholm – inte för att jag direkt ogillat stan, absolut inte. Jag har bara inte fallit för staden. Däremot för alla mina släktingar och vänner som bor här 🙂 och jag kommer mer än gärna hit för att besöka folk jag älskar. Och givetvis våra kunder som vi har här!

Hammarby Sjöstad i alla fall, är ett superfint område! Här bor Elina (från turQuoise!) och min kusin Mario, och stadsdelen är väldigt lik vår Västra Hamnen i Malmö.
Här tog jag & Elina några promenader när jag bodde över hos dom en natt förra veckan. Ni vet, när jag råkade ut för birdstriken på vägen hem. Shit, varför påminde jag mig själv om det??
Jaja, skitsamma, det är över – nu ska jag tänka på och göra något trevligare, nämligen finslipa föreläsningen som jag ska hålla i Entreprenörskap imorgon!

Wish me luck!

Fru & Herr Litridis, mina föräldrars ungdomsvänner, som dom träffar varje år i Grekland, har kommit på snabbvisit i Sverige!
Dom har bott i Sverige tidigare, och sist dom var här, var för nästan 30 år sedan!
Efter middag hos mina föräldrar, blev det kaffe hos syrran!

Syrran, farsan & lilla Anna!

Min syster & jag!

..med lilla Anna innan jag ska gå..


Det var det det!
Now get back to work 🙂

Jag har varit  med om en fruktansvärd händelse.
I tisdes när jag skulle flyga hem från Stockholm blev vi tvungna att nödlanda, då en fågel hade flugit in i motorn i samband med takeoff.
Birdstrike heter det.
Ni som känner mig vet att jag inte är överdrivet lycklig när jag befinner mig på tiotusens meter höjd, även om det faktiskt gått väldigt bra de 3 sista gångerna jag flugit.

Redan innan vi took off kände jag olust. Det var blåsigt, regnigt och allmänt inte bra flygväder.
Dessutom hade jag haft en hemsk dröm….jag drömde att ett Ryan Air-plan hade störtat..

Planet backade ut från sin plats och körde mot banan.
Det gick så fort när vi skulle lyfta; piloten körde supersnabbt och det var väldigt blåsigt och skakigt innan vi ens hade kommit upp i luften.
Planet skakade fortsatt jättemycket när det väl var på väg upp.
Jag gjorde korstecknet 3 gånger, inget ovanligt, det gör jag ju alltid. Sen räknade jag sakta till 20 tre gånger. Oxå som vanligt.

Alla andra gånger, ungefär samtidigt som jag räknat klart, brukar även ”säkerhetsbältesknappen” släckas.
Men inte denna gången.
Jag reagerade såklart över det. Varför släcktes inte knappen?
Olustkänslan ökade. Och när jag tänker efter, hade jag inte hört en duns med?

Jag kämpade febrilt med att försöka hålla mig cool och förståndig, men det hjälpte inte.
Oluskänslan var nu jävligt hög. Jag svalde och svalde och försökte att inte gråta.

Då hörs kaptenen: ”Vi måste dessvärre tillbaka till Bromma då en fågel flugit in i motorn. Om ca 5-6 minuter beräknar jag att vi landar”. (eller nåt sånt, jag minns inte ordagrant).
Då brast det för mig.
Jag grät och grät och var alldeles förtvivlad. Jag hann tänka miljoner tankar under dessa minuterna som det tog att landa.
Naturligtvis tänkte jag på mina barn.
Jag tänkte och undrade om man verkligen kunde flyga i 5 minuter med en fågel i motorn?? Och så var jag knäckt över att jag skulle behöva gå igenom ytterligare en takeoff. Sen tänkte jag, om jag bara kommer ner, ska jag ALDRIG mer utsätta mig för en takeoff ever again så länge jag lever.
Bara låt mig komma ner hel, snälla Gud.

När vi väl landade var jag helt förstörd och bara grät.
På vägen ut från planet uppmärksammade en av flygvärdinnorna att jag höll på att bryta ihop, så hon höll kvar mig på planet.
Jag skakade så mycket och andades fort. Hjärtat slog okontrollerat och jag tappade helt behärskningen.
Den snälla flygvärdinnan höll om mig.

Efter en stund gick vi ut och väl utanför planet kom en ambulanspersonal fram till mig och undrade om jag ville sätta mig i ambulansen en stund.
Jag ville inte, även om jag var i chocktillstånd, så var jag nog inte helt borta, för jag minns att jag kände mig dum som bara grät och grät.

I väntan på nästa plan hem befann jag mig i en känslomässig berg-och-dalbana:
Skulle jag verkligen klara av att flyga igen?
Skulle vi flyga med samma plan?
Med samma pilot? Klarade piloten av att flyga eller hade han själv blivit rädd? Han sa förvisso att han inte var rädd, men han är oxå bara mänsklig och hans chock kanske var fördröjd?
Piloten, som heter Niklas om jag inte minns fel, förklarade att det aldrig var någon fara, att han själv inte var rädd eller orolig (detta tränade dom på var 6e månad), att planet kunde flyga med 2 av sina 4 motorer om det så skulle behövas, men att han nödlandade av säkerhetsskäl.
Men träning är en sak, och skarpt läge är en annan..  Jag hade dock fullt förtroende för piloten, annars hade jag aldrig gått på planet igen, och ja, vi flög med samma pilot.

Fastän jag hade förtroende för piloten var jag ändå skiträdd och grät på vägen in på planet.
Ungefär en halvtimme in i flighten slår det över på mig och jag börjar småskratta lite okontrollerat.
Hade någon tänkt ”psykfall” om mig hade dom säkert inte haft fel i den bedömningen.

Jag kände mig som värsta knäppisen – även om jag aldrig skulle tänka så om jag sett någon annan gråta så mycket som jag gjorde.
Konstigt va? Att man tycker att man själv är dum och konstig om man bryter ihop, men att det är ”normalt” och okej att någon annan gör det.

Jag måste säga att Malmö Aviations personal är helt fenomenal.
Alla från kaptenen, till flygvärdinnorna till markpersonalen.
Inte nog med att dom tog hand om mig direkt efteråt och under hela tiden som vi var kvar på marken, jag blev även uppringd samma kväll av en av markpersonalen som funnits där för mig, Yvonne heter hon. Hon sa oxå att hon kommer ringa mig igen om 1-2 veckor. Wow, säger jag bara.

Jag önskar jag visste namnet på alla i besättningen så att jag personligen kunde tacka dom, för dom var verkligen fantastiska!
Vilka människor!! – till skillnad från den äldre herren som satt bredvid mig i planet. Han kunde inte ha missat att jag bröt ihop. Inte för att jag grät högt, det gjorde jag inte, men han måste ha sett att jag grät och var förtvivlad. Han sa inte ett ord till mig, typ något snällt, han frågade inte ens hur det var med mig.
Fy fan säger jag bara.
Och nej, han var inte rädd, han såg ut som en osympatisk och arrogant besserwisser redan när han kom och ville hoppa in där jag satt. Tölp!

Agneta Sjödin var för övrigt på samma plan, hon satt snett bakom mig. Agneta var på väg till en föreläsning hon skulle hålla i Malmö och jag fick veta att hon berättade om birdstriken, men hon utelämnade infon om knäppisen (moi).
Hon var faktiskt väldigt trevlig, vi växlade några ord och hon berömde även piloten för den snygga landningen.

Om jag får tycka till – och detta är absolut inte riktat som någon kritik mot Malmö Aviation, dom är för evigt världsbäst i mina ögon – men om jag skulle få önska något, så skulle det vara att kaptenen aldrig berättade om fågeln i motorn.
Han skulle bara vända tillbaka och landa planet, och väl nere på marken förklara vad som hänt.
Det är vad jag tycker. Och jag tycker det eftersom jag uppenbarligen inte hanterar sanningen just där och då.
Jag förstår såklart att alla förmodligen inte håller med. Vissa vill säkert ha informationen om vad som händer.

Det har nu gått några dagar.
Jag har pratat mycket om det med kompisar, bla med min bästis Anna som är fd kabinchef och som har 10 års erfarenhet av den här typen av krishantering. Och jag har gråtit. Det har verkligen gått upp och ner.
Jag har haft en riktigt hemsk nära-döden-upplevelse och det skojar man inte bort – även om jag emellanåt tycker att ”det var väl inte så farligt”.
Men sen när jag tänker efter, så, joo, det var så farligt; jag trodde jag skulle dö. Och det fanns inte ett skit jag kunde göra åt det. Den känslan var inte rolig..

Naturligtvis spelade säkert flykraschen i Ryssland förra veckan en avgörande roll i hur jag reagerade.
Likaså att ett Ryan Air-plan fick nödlanda häromdagen/veckan och givetvis min dröm att ett Ryan Air-plan störtade.
Jag var inte i balans. Förutsättningarna var alltså inte de bästa för att just jag skulle råka ut för en birdstrike…

Antagligen kommer det dröja innan jag flyger igen.
Men om/när (?) jag väl stiger på ett plan igen, blir det definitivt med Malmö Aviation.

Än en gång, vilken fantastisk personal!

På Malmskillnadsgatan 42 i Stockholm finns den coolaste livsstilsbutiken i kläd- och möbelväg: turQuoise – you don´t wanna miss!
Exempel på personer som handlar här, utöver alla vanliga dödliga, så hänger även bl a Leila Bakar, Blossom Tainton och Anna Lindmarker på TV4 här.
Kolla vad fina saker här finns!

…och så den underbara ägarinnan till butiken Elina!

..här med sin kärlek, tillika min kusin, Marios, i deras hem.

Jag har skrivit om Elina (vi hängde ju ihop i somras i Grekland oxå, sök på Elina om ni vill se fler bilder) och hennes livsstilsbutik tidigare, kolla här, och har du inte varit på turQuoise lovar jag att det garanterat är värt ett besök.
Inte bara för de underbara sakerna och kläderna – nya kollektioner kommer varje månad! -, utan för det fantastiskt trevliga och genuint intresserade bemötandet!
Om jag hade bott i Stockholm hade jag hängt här hela tiden.

Besök! Och kööööp!!!