Undergräva någons auktoritet

Igår var jag lite olydig.
Så här var det: hela gårdagen spenderades hemma hos superbrorsan Jannis & bedårande svägerskan Anna.
Dom passade syrran Doras barn, Anna & Dimitris då Dora & Tony var på bröllop.
Eftersom jag ville träffa mina syskonbarn så åkte jag alltså hem till Jannis & Anna för att umgås med barnen.
Vi hade en mysig dag. Först spelade vi fotboll, brorsan har en tomt på 5000 kvm så det fanns gott om plats ..


Efter fotbollen lekte barnen i kusinens rum i väntan på tills maten blev klar

Och det var efter maten som jag blev olydig…
Efter maten skulle barnen få godis. Sagt och gjort, Anna & Dimitris fick vars en stor mugg med godis.

..och jag & stora Anna satt på soffan och åt godis från en skål.
När lilla Anna ätit upp sitt godis kom hon till oss. Hon gjorde ingen move att ta godis från vår skål, men hon tittade bedjande och lite längtande.
My heart broke i den stunden och jag ville såklart ge henne godis. Problemet var bara att stora Anna hade sagt nej.
Jag ville verkligen inte gå emot stora Annas beslut, men my heart broke som sagt, för lilla Anna skötte sig exemplariskt. Hon gapade inte och skrek efter godis, utan hon var så fin och lugn.
Dessutom är jag väldigt svag för henne..

Så när stora Anna går iväg för att göra popcorn så smugglar jag till Anna en godisbit – som lilla Anna först säger nej till med orden: ”Det är inte tillåtet, jag får inte”.
Då broke mitt hjärta om möjligt ännu mer!, och jag säger ”Du får för mig”.
Kardinalfel, jag vet.
Jag såg på lilla Anna att hon så gärna ville ha godisbiten och jag tyckte så synd om henne att jag på allvar nästan började gråta.
Jag sa igen att hon får äta för mig och då åt hon godisbiten, men inte så stora Anna såg det.
Vi viskade och stora Anna ”såg” inte vad som pågick – iaf ville jag få lilla Anna tro att stora Anna inte såg.
För självklart förstod stora Anna vad som hände.

Även om min svägerska inte var sur, så bad jag ändå om ursäkt.
Jag vet själv hur jag känt de gångerna mina föräldrar totalt undergrävt min auktoritet – och dom gjorde det inte snyggt och tyst som jag, utan mina föräldrar gjorde det högt och tydligt, typ ”fick ni inte det av mamma, flickor??? Herregud alltså!”, samtidigt som föräldrarna blängde åt mitt håll med en blick som sa ”är du inte klok!!”, typ.

Nu 10 år senare, tänker jag: so what??! Vad gorde det för 10 år sedan om barnen fick en godisbit extra när de faktiskt uppfört sig?
Inte särskilt mycket, kan jag konstatera.
Och nej, jag är inte för att barn ska äta massor med godis hela tiden, det behöver dom inte. Men om andra äter och godiset står framme, då är det direkt omänskligt att inte låta barnen äta mer.

Här är jag med Annorna i familjen i alla fall… och ja, jag vet att jag gjorde fel… men jag kunde helt enkelt inte låta bli..
Och jag är ganska säker på att det inte kommer ha någon som helst betydelse om 10 år  from now. Eller 5 år. Eller ens 1 år.
Så därför, låt oss inte vara så stränga!
Mer godis åt barnen 🙂

Comments are closed.

Arkiv