Monthly Archives: april 2011

Promiskuösa svenskor?

Provocerande rubrik. Jag vet.
Och självklart menar jag inte att alla svenskor är promiskuösa. Det förstår ni alldeles säkert.
Det finns garanterat lika många grekinnor, norskor, afrikanskor och japanskor som är precis lika promiskuösa, och kanske tillochmed mer än svenskorna.

Vadan detta inlägget då?
Jo, svenska ”Anna” var på Samos, hon säger att hon våldtogs, hon anmälde det – och blev anmäld tillbaka för ärekränkning.

En läsare JD, blev oerhört upprörd över det här varpå han skrev ett brev till grekiska ambassaden och tyckte att ”Grekland borde skämmas”.
Den grekiska handelsattachén Vassilios Bakalis svarade tillbaka att ”Tvärtom” och så lade han till ”min vän”, ”det är du som borde skämmas över svenska kvinnors uppträdande”.
JD blev chockad och sa, ”handelsattachén sågar i princip halva Sveriges befolkning vid fotknölarna!”
Men, vänta lite…. JD sågade ju precis HELA Greklands befolkning vid fotknölarna.
Varför var det okej för JD att göra det?
Kolla denna länken för hela artikeln i Expressen.

Hur man än vrider och vänder på det så kan vi inte komma ifrån att svenska kvinnor de facto har sedan många år tillbaka, mycket dåligt rykte utomlands, just för att de super som fan och ligger runt med allt & alla.
Och för tydlighetens skull så vill jag säga att nej, naturligtvis gäller det inte alla svenska kvinnor, inte heller anser jag att kvinnan får skylla sig själv om hon blir våldtagen för att hon är full och/eller utmanande klädd.
Absolut inte.

Jag är övertygad om att en hel del våldtäkter sker. Men jag är  precis lika övertygad om att det finns kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna.
Om ”Anna” blivit våldtagen är det fruktansvärt att hon inte blir trodd och tom blir stämd tillbaka – då är det för jävligt.
Men det är lika för jävligt om det inte är sant.

En vän till mig på Facebook råder folk att inte låta sina döttrar åka till Grekland på semester.
Jag håller faktiskt med honom; jag tycker inte man ska låta sina döttrar – eller söner!, åka någonstans på semester – inte bara till Grekland! – innan de är riktigt mogna och pålitliga.
Framförallt bör man inte låta dom åka till Bulgarien där det tillochmed gjordes ett reportage om hur svenska ungdomar åkte dit för att ”knulla & supa så mycket som möjligt”, detta skrev jag om för ca 1 1/2 år sedan, det inlägget + kommentarerna kan man läsa här.

Jag hoppas att det löser sig för ”Anna” och så hoppas jag att fler föräldrar pratar med sina barn om sex och kärlek, att det är det finaste som finns mellan två vuxna människor som älskar varandra.
Att våra barn verkligen förstår att deras kropp är det viktigaste dom har – att vemsomhelst kan inte ha tillgång till den.

Och ja, jag tror att om man sleep around urskillningslöst, så mår man nog inte särskilt bra.
Men det är bara vad jag tror. Och jag säger absolut inte att jag har rätt.

Vad tror alla andra?

Lek med din bokstav!

En kul liten lek med bokstaven som ens namn börjar på.
Jag har ju några namn att välja mellan, men vi håller oss till de officiella, alltså Bella, som jag kallas & Daniella, som jag heter.
Och ja, återigen Daniella Ibis & Bella Kallaris är samma person.
Kallaris hette jag innan jag gifte mig, nu är jag förvisso skild sedan nästan 7 år tillbaka, men behåller Ibis eftersom mina barn heter det.
Den dagen mina barn inte heter Ibis längre, ja, då finns det ingen anledning för mig att heta det heller.
Så vet ni det.

Nu till leken!
Först med bokstaven B:

Jag heter: Bella
Jag är: Bäst (det var det första som crossed my mind.. )
Jag är inte: Berusad (inte just nu i alla fall…. )
Jag har: Bollkänsla
Jag har inte: Bestämt
Jag kan: Bevisa
Jag kan inte: Balansera
Jag vill: Bada
Jag vill inte: Bråka
Jag sjunger: Baby Goodbye
Jag äter: Banan
Jag dricker: Banansmoothie
Jag älskar: Barnen
Jag avskyr: Blodkorv
Jag är rädd för: Banditer

Och nu med bokstaven D:

Jag heter: Daniella
Jag är: Dramatisk
Jag är inte: Dum
Jag har: Driv
Jag har inte: Dyslexi
Jag kan: Dominera
Jag kan inte: Dyka
Jag vill: Dansa
Jag vill inte: Dividera
Jag sjunger: Dangerous
Jag äter: Dadlar
Jag dricker: Daniels. Jack Daniels
Jag älskar: Döttrarna
Jag avskyr: Dårar
Jag är rädd för: Demoner

Detta var alltså för er som inte hade något bättre för er denna soliga fredagseftermiddagen.
Tata och trevlig dag på er alla. Eller ja, nästan alla i alla fall.
Fast nej, jag ändrade mig precis; trevlig dag önskar jag faktiskt till alla.
Varför? Jo, det är en solig och fantastisk fredageftermiddag, jag har fått två underbara beskedet inom loppet att 12 timmar, mitt liv leker , jag är lycklig!!!, så ja, jag är storsint nog och kan kosta på mig att önska ALLA en trevlig dag.
Och helg!
Och liv!
…. fast nu ska vi inte get carried away… !

Nästintill naken väderpresentatör

Ännu ett tvärt kast hos Bara Bella mina vänner.
Från att i förra inlägget skrivit om döden, ska vi raskt bege oss till Aftonbladet och den grekiska utvikningsmodellen Petroula Kostidou.
Petroula presenterar vädret i en grekisk kanal som heter Star TV, iförd en svart genomskinlig negligé.
Endast.
Jag tycker inte Petroula är särskilt snygg faktiskt. Däremot har hon en snygg kropp.
Men oavsett om hon är snygg eller inte, eller vad folk tycker så drar hon tittare!
Och det är väl det som räknas.

Jag har tidigare skrivit om en annan tv-hallåa, jag var osäker på om det var Star TV eller Skai, men nu är jag ganska säker på att det är Star, som iförd farligt djupa urringningar förmedlar nyheter.
Till skillnad från Petroula är nyhets-tv-hallåan riktigt snygg! Den som är nyfiken kan kolla det inlägget här.

Jaja, jag ska inte vara någon moralkärring.
O kathénas me ta goústa tou.. (betyder typ; var & en har sin egen smak)

Tata folks – oavsett vilka gousta ni har!

Dagen då döden kom

Idag har jag utmanat mig själv – BIG time.
Ni som känner mig vet att jag har enorma problem med döden.
Därför var det så gott som osannolikt att jag skulle tacka ja till en seminarieinbjudan från Xenofilia som handlade om just döden och sorg, i samband med att Xenofilia släppte sin nya bok ”Dagen då döden kom”.

Jag blev nyfiken…. 2 personer, Heba Iskandarani & Erik Ståhl, skulle berätta om sina upplevelser i samband med att de förlorat en närstående.
Och Ann-Kristin Lundmark, psykolog/psykoterapeut med över 30 års erfarenhet av krishantering, skulle prata om hur man går vidare.
Lena Friblick ställde frågorna.

Erik, som själv föddes med en ovanlig och medfödd kronisk blodsjukdom som heter Wiskott Aldrish och har tillbringat större delen av sitt liv på sjukhuset i Lund, berättade om när hans kompis, 3åriga Jonathan, som gav honom hopp och glädje gick bort i cancer, att när Erik fick beskedet kände, citerar; ”Man föll fastän man stod kvar”.

Heba berättade om sin 18åriga syster Amal som dog i akut lymfatisk leukemi endast 3 månader efter diagnosen.
Jag grät oavbrutet när Heba berättade om skulden- och till en början även ilskan, hon kände när Amal gick bort.
Hur Heba inte ville varken prata om det, eller att folk skulle beklaga sorgen – för då blev det plötsligt sant, ju!

Anna-Kristin gav tips på hur man som anhörig ska vara; man ska vara mottagare – vara tolerant och lyssna. Inte komma med en massa tröst, goda råd eller berätta om egna erfarenheter. Det hjälper inte.
Att det kan ta 3-5 år att bearbeta sorgen och att de 2 första åren är akut sorg.
Det innebär att man kan känna alla sorters känslor: ilska, skam, skuld, förnekelse, men oxå att man inte känner igen sig själv.
Och det är helt normalt.
Att män och kvinnor sörjer olika. Män går oftare fortare tillbaka till jobbet och ”vardagen”, likaså barn, medan kvinnor  mer tenderar att ”fastna” i sorgen.

Ann-Kristin berättade även hur viktigt det är att ta med barn på begravningar, när frågan kom upp.
Jag är ju väldigt kluven till det… Jag personligen vill skydda mina barn. Jag vill att mina barn ska vara barn så länge det bara går.
Begravningar, tycker jag, tillhör vuxenvärlden och inget som barn bör komma i kontakt med alltför tidigt i livet – helst aldrig!
Det är ingen trevlig tillställning direkt.

Det viktigaste enligt Anna-Kristin för att läka är att PRATA om det, på så sätt kommer man enklare över skuldkänslor, som så många brottas med i samband med att någon anhörig dör.
Många går omkring och mår dåligt helt i onödan pga obearbetad sorg. Vilket kan leda till depression och psykos.

Behöver jag ens nämna att jag grät nästan hela tiden? Shit så jobbigt det var!!
Men nyttigt..tror jag? Vi pratar alldeles för lite om döden i Sverige.
Men varför prata om något så tungt och svårt om man inte måste?? Man är väl ändå aldrig förberedd när det väl händer?
Ja, ni hör, jag är avståndstagande och vill helst inte befatta mig med döden.

”Makriá apo edó” som vi säger i Grekland… det betyder typ ”långt ifrån oss” – döden alltså..

Jag köpte i alla fall boken och ska vid tillfälle läsa den.
Alldeles säkert kommer jag gråta ihjäl mig …

Njut så länge du varar – för att citera vad Erik Ståhl skrev i boken jag köpte.
Och det tänker jag verkligen göra.
Gör du oxå det.

Vilken vecka!

Jämna veckor innebär att jag är mycket selektiv med aktiviteter på kvällstid.
Detta eftersom mina barn är hos mig.
Fast denna veckan har jag varit på 3 saker..
Det började med onsdagen, jag var på en vin- och matlagningsprovningskväll som arrangerades av bl a Anders Brynje på Southlaw, Sven-Åke Espmarker från Sparbanken Syd och Dennis Axnér på Delo, som på nedan bild steker köttet. Med oväntat bra resultat, hehe!


Mycket trevlig kväll! Vid 23.30 lyckades jag slita mig från det glada sällskapet.

På torsdagen var det Scandvisions tjejkväll, denna gången med Alexandra Charles som gästföreläsare.

Så cool kvinna! Har aldrig lyssnat på henne tidigare, det var intressant att höra om 1,6 och 2,6 miljonersklubben. Om ni inte är medlemmar: gå genast med, det kostar bara 200 spänn för ett helt år!
Det blev inte lika sent på Scandvision – jag var hemma vid 20tiden, för dagen därpå var det dags för champagnefrukost på Johan P

Här jag & Catinca med våra iPhones – jag vill oxå ha glitterskal! Ju mer bling-bling, desto bättre!

..och på fredagkvällen var jag bjuden på HiQs vårfest!
Mycket kul det med, och skitkul att igen få lyssna på Robin Paulsson.
Killen är så rolig!!

Här blev det dock inte heller sent – jag var hemma vid 20.30 eftersom jag verkligen ville hem till tjejerna.
Saknat dom sjukt mycket denna veckan och haft så dåligt samvete…

På lördagen hade mina barn planerat pyjamasparty med basketkompisarna, så dom var inte hemma.
Jag spenderade dagen och kvällen med Jeanetteefter att jag hade powerwalkat 33 minuter (Igår blev det en pw på 1 timme. Det ni!).


Vi satt på Espresso House i Västra Hamnen och skvallrade, skrattade högt och bara njöt allmänt i flera timmar. Folk som satt bredvid oss fick höra ett & annat..  hmmm. Kul hade vi i alla fall!

Och idag har min soulmate Alexia planerat en överraskning för tjejerna – vi ska åka till Köpemhamn … men jag kan inte berätta riktigt än vad vi ska göra där, omifallatt tjejerna får för sig att gå in på min blogg.
Jag berättar senare ikväll eller imorgon, så kom tillbaka.

Tata så länge soldyrkare!

My sister went to Italy…

… and all I got was this cool cap! (och ingen lousy T-shirt! – mina döttrar fick varsin T-shirt, som absolut inte var lousy!)

Ciao Bella! 🙂
Att jag kallas för Bella är inte lika kul när jag är i Italien… nu låter det som om jag är  där varje vecka typ, och det är jag ju inte.
Jag har bara varit i Italien några gånger. Oftast på genomresa faktiskt.
Men jag har varit i Rom och hälsat min en av mina bästisar Monika, det var för ca 4 år sedan och jag var där en vecka.
Det var kul – men inte när hon ropade på mig, så jag bad henne kalla mig Dani när jag var där.
Vill liksom inte att folk ska få uppfattningen att jag är en sån som går omkring och tror att jag är snyggast i världen samt beordrar alla att kalla mig för ”snygging”.
Här kommer i alla fall lite bilder. Jo, jag rökte på den tiden.. men det är snart 3 år sedan jag tog förnuftet till fånga och slutade.

Naturligtvis besökte vi Colosseum. Det går inte att åka till Rom och inte besöka Colosseum (ja, min väska är en äkta Balenciaga om någon undrade. Jag skojar inte, den är äkta. Gucci-skärpet däremot, dess äkthet kan starkt ifrågasättas).



Lika självklart som det är att besöka Colosseum, lika självklart var det att bege sig till Fontana di Trevi

…och göra misstaget att kasta in en peng där.. Se så glad jag ser ut på bilden nedan!
Om jag visste att det skulle innebära att jag skulle vara singel i 4 år – and still counting! – hade jag nog inte kastat i det jävla myntet.

Jaja. Gjort är gjort.

Vi åkte även till havet och badade.

Det var alles.
Ha nu en fortsatt trevlig dag.

För övrigt är det numera min syster som är den ”rika mostern”. Inte jag.

Arrivederci!

Hört talas om G-sprutan??

Tvära kast hos Bara Bella mina vänner!
Idag ska vi prata om G-sprutan som jag för första gången hörde talas om på ett plastikoperationsprogram på TV.
G-sprutan innebär alltså att  man får en collagen-injektion i slidan som gör att G-området utvidgas (?) och därmed (?) gör att man får  intensivare orgasmer.
Den här sprutan kostar 1800 dollar och varar i 4 månader.
Okej.
Alltså, ärligt talat. Ärligt talat!!
Folk har lost it. På riktigt.
Vad mer ska man få höra innan öronen trillar av?
Finns det ingen hjärncellsspruta?? Den kan folk injicera i huvudet istället.

Nej, jag har absolut inget emot plastikoperationer o sånt. Men vi kan väl hålla oss inom rimlighetens gränser??
G-sprutan, tycker jag, hör inte hemma inom rimlighetens gränser.

Jag kan förstå folk som vill bättra på sin kropp, även om jag själv aldrig skulle kunna tänka mig göra det (för jag är faktiskt redan perfekt).
Anyway, jag brukar skämtsamt säga att om jag inte hade varit så feg, hade jag renoverat hela mig. Och det är väl ganska så nära sanningen man kan komma.

Jag
är feg, men oxå sjukt rädd för smärta och allt vad ingrepp heter.
Tänk om något går fel? Vi vet att alla ingrepp är förenade med risker, stora som små.
Och jag är inte beredd att ta någon risk i det avseendet.  Antagligen för att det inte är tillräckligt viktigt för mig – måtte det aldrig bli det heller – för då kommer ytterligare ett problem in; det kostar väldigt mycket pengar…
Jag kan inte försvara att jag ska ta ett lån för att fixa tuttarna, ögonlocken, näsan eller vad det nu månde vara.
Det är inte ett legitimt skäl för att låna pengar. Tycker jag.
Men det är bara vad jag tycker!

… och pray to God att jag inte vaknar en vacker dag och får för mig att jag ska plastikoperera mig..
Det kan isåfall bli en jäääkligt dyr historia…!

Ett inlägg som jag inte vill läsa…

… i alla fall om jag arbetar på MIO Möbler i Malmö eller Löddeköpinge, än mindre om jag äger stället.
Det är inte jag som skrivit inlägget, det är Petra (samma Petra som lånade ut kryckor till mina döttrar), men jag har liknande erfarenheter av MIO i Malmö för flera år sedan, säkert 10 år sedan.
Nu minns jag knappt vad jag köpte. Däremot minns jag tydligt att jag tyckte servicen och bemötandet var oacceptabelt så jag bestämde mig helt enkelt för att aldrig handla där igen.
Och det har jag inte gjort – och, det ska väldigt mycket till för att jag ska reagera så.

När jag då såg Petras statusuppdatering på Facebook, där hon varnar andra för MIO i Löddeköpinge, så tänkte jag, ”shit, håller dom fortfarande på och är så kassa och icke-serviceminded??”, varpå jag erbjöd Petra att gästblogga här, om hon ville.
Det ville hon och nedan har ni hennes inlägg.
Tilläggas bör att Petra sa till den här säljaren i Malmö att hon tänkte sprida det här till alla sina vänner och varna dom för att handla på MIO, men det bekom inte ens säljaren, han ryckte lite på axlarna och tyckte ”gör du det”.
OFATTBART!!

Hej Alla!
Blivit inbjuden av Bella som gästbloggare, vilken ära :-)!
Jag vill prata om MIO-möbler, inte så kul kanske men jag känner att jag vill varna er andra så ni slipper drabbas på samma sätt som vi och kanske väljer en annan möbelkedja…

Hur känner ni inför MIO-möbler? Trodde ni som jag att det var ett bra möbelvaruhus med bra kvalitet och service? Jag är ledsen att göra er besvikna, så är det INTE!
I slutet av december travade jag och min sambo, glada och förväntansfulla in på Mio-möbler i Löddeköpinge för vi hade bestämt oss för att köpa vår nya soffa där efter att ha kikat runt ”överallt” utan att hitta någon vi gillade.

Vi fick veta att, förutom den vi tittat på tidigare, hade dom en sprillans ny modell inne som skulle säljas billigare under mellandagarna och att vi troligen kunde få vår soffa redan då! Vi föll pladask för den!
Underbart! Vi skulle ju ha gäster på nyårsafton och en ny stor soffa hade suttit perfekt!

Soffan vi hade valt var svängd som ett U och vi ville egentligen ha soffan svängd på motsatt håll, men fick då veta att det inte gick att få. Vi bestämde oss för att köpa den ändå, så stor skillnad var det inte.
I mellandagarna fick vi veta att leveransen skjutits fram till vecka 07…
Vi såg även vår soffa i tidningen, annonsen dom pratade om när vi köpte soffan, och vi blev inte LITE förvånade när det visade sig att man kunde få den både höger och vänstersvängd!!
Ringde till Mio och ifrågasatte varför dom sa att det inte fanns när vi frågade och fick veta att Löddebutiken inte fick in den andra svängningen. Om vi ville ha den på det motsatt håll fick vi kontakta någon annan Miobutik.
Dom själva kunde inte undersöka var det fanns…
Ringde till Malmö och fick snabbt hjälp att beställa en soffa svängd på ”rätt” håll och leverans vecka 09.
Två veckors extra väntan kunde det ju vara värt, när vi ändå skulle vänta så länge.

Under vecka 7, när jag själv ringde för att få bekräftat leveransen, fick vi veta att den skulle komma på utsatt tid och helgen innan vecka 9 sålde vi således soffan vi hade.
När vecka 9 kom fick vi veta att vi skulle få soffan senast vecka 12.
Ja det va bara att bära in dotterns 2-sits soffa från Ikea till vardagsrummet till hennes stora sorg – och vår med såklart.
Nu började tiden där vi antingen trängdes i soffan eller låg på kuddar o filtar på golvet, oftast valde dottern att stanna på sitt rum och se TV från sin säng.
Under vecka 10 ringde jag för att kolla läget och fick veta att dom beklagade alltihop och att vi skulle få 1000:- avdrag på priset som plåster på såren.
Nåja… sittsår fick vi ju inte i alla fall, så bekväma var inte våra tillfälliga vardagsrumsmöbler..

Vecka 12 kom, och soffan väntades hem på torsdagen eller fredagen.
När jag ringde Mio berättade dom att ”Dom där sofforna kommer från Estland och är på väg med lastbil, men dom ska vara här i slutet på nästa vecka”, dvs vecka 13.
Nu började jag tappa tålamodet ordentligt och säljaren som jag köpte soffan av från början hade semester.
I torsdags, vecka 13 dvs drygt 4 veckor efter utlovad leverans, fick vi så äntligen vår soffa!

På fredagförmiddagen kontaktade jag säljaren för att vi ville ha mer kompensation för de sista veckorna vi väntat och han lovade återkomma när han tittat på ärendet.
Fredag, lördag, söndag och måndag gick utan att han hörde av sig igen…
I helgen upptäckte vi att tyget dragits så det bildas en ficka på baksidan av ena soffdelen… Jo, det syns eftersom den sidan står ut mot en passage!
Sökte säljaren igen idag och fick veta att vi fått kompensation tillräckligt enligt deras ”regler” för förseningen, men han skulle be någon kontakta mig för att besiktiga tyget.
Och där är vi nu…

I samband med att vi köpte soffan köpte vi också ett stort ekbord med 6 stolar på Mio i Lödde.
När det kom hemlevererat var skivan sprucken och ett ben gick inte att sätta på på en av stolarna.
De defekta sakerna byttes ut några dagar senare, men utan ersättning.

Visst kan man ha otur, men om man tror att man handlar på ett kvalitetsföretag när man handlar på MIO-möbler så har man fel!
Allt detta kan inte vara ”bara” otur, och framförallt är det inte ”otur” att deras personal är värdelös och inte har en susning om vad kundservice innebär.

Så, vad är era erfarenheter?
Bella nämnde nåt om att jag inte är den enda som tycker Mio möbler är ett skämt…
(det är Malmöbutiken som har strulat mest… Bord och stolar köptes i Lödde och en soffa beställdes därifrån.
Den soffan vi fick beställdes ifrån Malmöbutiken och det är dom som har strulat mest faktiskt…
)

Kram till er alla från Petra – som vanligtvis är en ”glad skit” ;-)!

Ja, vad ska man säga – vad är era erfarenheter?
I sammanhanget kan det nämnas att en av Petras vänner på fejan lyfte fram ILVA som tydligen är riktigt bra i jämförelse: kompisen hade köpt en soffa på ILVA som fick lite småskador i samband med leveransen, kompisen fick då välja mellan att få tillbaka 20% alternativt att de fixade en ny soffa inom 7 dagar.
Men det bästa med ILVA i denna storyn är att ILVA ringde upp efter någon vecka och kollade att kunden var nöjd.
DET, mina vänner, precis det är vad servicemindness handlar om.

Jag har skrivit om det tidigare och jag säger det igen: se till att kunden är nöjd och glad. Kunden har nämligen alltid rätt. Även när den inte har det.
Så därför, böj dig baklänges, kasta konfetti, hjula, eller slå kullerbyttor i luften – do whatever it takes!
Det kan annars få oanade konsekvenser…

Eloge till Collectum!

Jag skrev i mitt förra inlägg, se nedan, att Collectum gärna fick vara lite mjukare när de talar om döden.
Idag fick jag en kommentar från deras informationschef (som man oxå kan se i  nedan inlägg):

”Att prata om döden är inte lätt. Här är vi helt eniga med dig.
Det knepiga är att döden väcker en mängd olika känslor, det ser vi i brev och mejlsvar vi fått under årens lopp.
Därför har vi lite då och då provat olika formuleringar, men vi har ännu inte hittat någon som inte väcker några reaktioner alls.
Jenny Jeppsson (informationschef Collectum)”

Jag blev mycket positivt överraskad av Jennys kommentar!
Först och främst för att jag faktiskt inte skrev det till Collectum eller ens förväntade mig ett svar från Collectum!
Inte heller var syftet att racka ner på Collectum – absolut inte.
Jag tänkte bara i min enfald, skriva ett inlägg med förhoppningen om att vara lite rolig.

Ni som känner mig och som följt min blogg vet att jag gärna skriver lite skämtsamt, speciellt när det handlar om saker som skrämmer mig och är lite allvarliga.
Döden är en sådan sak.
Vidare vet ni som följer min blogg att OM jag verkligen hade velat racka ner på någon, Collectum i detta fallet, så hade det varit övertydligt.
Jag vill för ordningens skull vara supertydlig och säga att jag under inga omständigheter vill racka ner på Collectum. Jag vet knappt vad dom gör, höll jag på att säga… vet bara att det kommer brev från dom lite då och då.. 🙂

Varför en eloge då? Jo, för att dom har koll! Och att de agerade! Det är det inte alla som gör. Bara att gratulera Collectum!
Företagen förstår mer och mer att sociala medier har en enorm genomslagskraft. Och jag har ju en del läsare (nej, jag försöker inte vara mallig, jag är bara sjukt stolt över att så många vill följa mig!).

Och mitt nästa inlägg, kan jag avslöja redan nu, kommer verkligen handla om att racka ner på någon. Stay tuned.
Det är inte jag som kommer skriva inlägget, det kommer en gästbloggare göra, men jag håller helt och hållet med Petra, som gästbloggaren heter, för jag har liknande erfarenheter.
Som sagt; stay tuned.

Brutala Collectum!


Jag hängde upp mig på ”När du avlider”
Kom igen. Vi vet alla att vi ska dö någon gång, men är Collectum verkligen tvungna att skriva ut det så övertydligt?
Jag är förvisso den tydligaste människan alive, och jag vill att man är lika tydlig tillbaka mot mig – men när gäller just döden är jag inte lika säker på om jag vill ha den där tydligheten…

Kunde Collectum inte vara lite mjukare? Typ, ”När du, om jättemånga år from now, det är såå avlägset att vi knappt behöver diskutera det, men när du väl avlider, så blablabla…”
Något sånt kunde man väl ha skrivit istället?
Det finns ju gott om plats i rutan!
Så Collectum, ett litet tips, var lite mjukare när ni uttalar er om döden nästa gång.
Tack.

Arkiv