Dagen då döden kom

Idag har jag utmanat mig själv – BIG time.
Ni som känner mig vet att jag har enorma problem med döden.
Därför var det så gott som osannolikt att jag skulle tacka ja till en seminarieinbjudan från Xenofilia som handlade om just döden och sorg, i samband med att Xenofilia släppte sin nya bok ”Dagen då döden kom”.

Jag blev nyfiken…. 2 personer, Heba Iskandarani & Erik Ståhl, skulle berätta om sina upplevelser i samband med att de förlorat en närstående.
Och Ann-Kristin Lundmark, psykolog/psykoterapeut med över 30 års erfarenhet av krishantering, skulle prata om hur man går vidare.
Lena Friblick ställde frågorna.

Erik, som själv föddes med en ovanlig och medfödd kronisk blodsjukdom som heter Wiskott Aldrish och har tillbringat större delen av sitt liv på sjukhuset i Lund, berättade om när hans kompis, 3åriga Jonathan, som gav honom hopp och glädje gick bort i cancer, att när Erik fick beskedet kände, citerar; ”Man föll fastän man stod kvar”.

Heba berättade om sin 18åriga syster Amal som dog i akut lymfatisk leukemi endast 3 månader efter diagnosen.
Jag grät oavbrutet när Heba berättade om skulden- och till en början även ilskan, hon kände när Amal gick bort.
Hur Heba inte ville varken prata om det, eller att folk skulle beklaga sorgen – för då blev det plötsligt sant, ju!

Anna-Kristin gav tips på hur man som anhörig ska vara; man ska vara mottagare – vara tolerant och lyssna. Inte komma med en massa tröst, goda råd eller berätta om egna erfarenheter. Det hjälper inte.
Att det kan ta 3-5 år att bearbeta sorgen och att de 2 första åren är akut sorg.
Det innebär att man kan känna alla sorters känslor: ilska, skam, skuld, förnekelse, men oxå att man inte känner igen sig själv.
Och det är helt normalt.
Att män och kvinnor sörjer olika. Män går oftare fortare tillbaka till jobbet och ”vardagen”, likaså barn, medan kvinnor  mer tenderar att ”fastna” i sorgen.

Ann-Kristin berättade även hur viktigt det är att ta med barn på begravningar, när frågan kom upp.
Jag är ju väldigt kluven till det… Jag personligen vill skydda mina barn. Jag vill att mina barn ska vara barn så länge det bara går.
Begravningar, tycker jag, tillhör vuxenvärlden och inget som barn bör komma i kontakt med alltför tidigt i livet – helst aldrig!
Det är ingen trevlig tillställning direkt.

Det viktigaste enligt Anna-Kristin för att läka är att PRATA om det, på så sätt kommer man enklare över skuldkänslor, som så många brottas med i samband med att någon anhörig dör.
Många går omkring och mår dåligt helt i onödan pga obearbetad sorg. Vilket kan leda till depression och psykos.

Behöver jag ens nämna att jag grät nästan hela tiden? Shit så jobbigt det var!!
Men nyttigt..tror jag? Vi pratar alldeles för lite om döden i Sverige.
Men varför prata om något så tungt och svårt om man inte måste?? Man är väl ändå aldrig förberedd när det väl händer?
Ja, ni hör, jag är avståndstagande och vill helst inte befatta mig med döden.

”Makriá apo edó” som vi säger i Grekland… det betyder typ ”långt ifrån oss” – döden alltså..

Jag köpte i alla fall boken och ska vid tillfälle läsa den.
Alldeles säkert kommer jag gråta ihjäl mig …

Njut så länge du varar – för att citera vad Erik Ståhl skrev i boken jag köpte.
Och det tänker jag verkligen göra.
Gör du oxå det.

2 Responses to Dagen då döden kom

  • Zan says:

    Ett ämne som man inte MÅSTE prata om men som jag tror är ett MÅSTE ibland…
    DÖDEN = negativt
    LIV= positivt
    men jag, personligen hittar även possitiva saker att säga om döden. Min första erfarenhet var en barndomskompis som gick bort endast 12 år. Sandra var alltid glad, även efter beskedet att hon hade cancer. Kommer fortfarande ihåg när hon sprang runt på skolgården med inget hår på huvudet…fortfarande glad 🙂 Jag blev ”stoppad” av vuxna att gå på begravningen vilket jag i efterhand kan känna bidrog till att sorgarbetet kanske tog längre än vad det hade behövt(men vem vet?!) Jag har alltid skrivit dikter och bara för några år sen hittade jag dikter jag skrivit under den här tiden….”ingen sa varför du tappade allt ditt hår” var en mening som symboliserar att de vuxna ville skona oss från detta med begravningar och döden.
    När jag miste min farfar var jag 19 och att gå från att prata med en person dagligen i telefon till att kamma hans hår när han låg för döden var en väldig omställning. Jag är glad att jag var där när han somnade in men just begravningen var lite av ett ”svart hål”. Och det gick upp för mig när jag skulle sjunga på min kompis sons dop. Rö kyrka – Nej, där har jag aldrig vart….men när jag kom dit en timme innan för att då igenom låten med kantorn gick det sakta men säkert upp för mig när jag gick där på grusgången…här har jag vart, jag känner igen den här platsen…..det var HÄR vi hade min farfars begravning. Konstigt hur jag på någpt sett ”lagt denna dag bakom mig”. Men jag vet att min farfar fortfarande lever med mig dagligen, han ger mig små tecken hela tiden. Han sa t ex alltid att han skulle komma tillbaka som en fågel och flera gånger när jag kört bil har det flygit en fågel precis framför min bil vilket har resulterat i att jag bromsat in. Och kort efter har det vart nära att det hänt nåt.

    Men sen är det ju ens barn och föräldrar….ACCEPTERA?! Aldrig!

    Jag tror till 100 procent på LIV EFTER DÖDEN eller DÖDEN FÖRE LIVET, beror på hur man vill se det. Jag känner t ex ett väldigt starkt band till Wales där jag även bodde en längre tid. Jag är väldigt mottaglig där , och jag tror att i ett av mina liv har jag vart där…….

    HAhhahhahha, nej du nu börjar jag igen! Skriva men jag aldrig runda av!!
    Jag ville väl bara dela med mig lite av vad jag har för erfarenheter ang. ämnet!
    Och det jag ville säga är väl att DÖDEN inte alltid behöver vara något negativt.
    Min vän Mabel som blev 80 år, som lugnt somnade in var allt än negativt. Hon hade levt ett bra liv och ”var klar med allt” som hon uttryckte det. Natten innan hennes begravning vaknade jag på morgonen av att jag gapskrattade …i min dröm satt jag med Mabel och skrattade som vi så många gånger gjorde! Och jag tror att det var hennes sätt att visa mig att hon var lycklig där hon nu befann sig!

    Sen måste vi alltid leva med att det är de BÄSTA som får lämna oss först! Och det är väl det jag tycker är det svåraste i det här att acceptera.

    Carpe diem är ett väldigt bra och kort sammanfattning om vad livet handlar om! 🙂

    Ta han om dig och dina!!!

    Lots of love
    Zan x x x

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      TACK för din kommentar Zan – alltid lika kloka ord 🙂 Kram!

Arkiv