A first time for everything

Vänner, idag är en dag värd att minnas.
Jag, stenåldersmänniskan (tidvis, iaf), har betalat min allra första privata räkning via internet.
Ja, ni läste rätt.
Det kommer ni göra på nedan rad med:
Utöver min första privata räkning, har jag även betalat min första företagsräkning.

Jag förstår att jag med detta erkännandet orsakat ett allvarligt state of chocktillstånd hos många av er, mina trogna fans, och jag beklagar det.
Ni trodde alldeles säkert att eftersom jag har både Mac, iPhone & iPad så är jag en hi-tech-person av rang. Det är jag alltså inte. Bara en wannabe.
Och, för att ni ska förstå hur icke hi-tech jag är, ska jag nu berätta en liten historia.

—————————————————————————————————————————————————————————–
För många år sedan arbetade jag på ett IT-bemanningsföretag.
En dag hade jag en viktig affär som stod på spel, varpå min dåvarande chef sa i extatisk ton: ”Bella, om du tar den affären ska du få en Palm, en handdator!!”

Jag var måttligt intresserad av en handdator. Andra säljare hade säkert sålt sina föräldrar för handdatorn, men jag var som sagt ringa intresserad.
För att inte säga, inte alls intresserad.
”Ge mig en resa till Paris, så ska jag nog ta den där affären, ska du se”, var mitt svar.

Chefen var chockad! Ville jag inte ha en handdator??
”Det är en h-a-n-d-d-a-t-o-r Bella, för christ sake!! Alla normala människor vill ha en handdator”, nästan skrek chefen!
Ni vet redan vad jag svarade på det va? Just det, jag har aldrig påstått att jag är normal – bara normalbegåvad.

I efterhand slog det mig att han nog redan hade köpt in en handdator och trodde han skulle kunna locka mig med den.
Istället fick han punga ut med ytterligare bonuspengar till mig, eftersom jag naturligtvis kammade hem affären.
I all ödmjukhet, såklart.

Varför jag inte ville ha handdatorn? Om ni lugnar er ska jag besvara frågan:
För att jag vill kunna skriva när jag har möte. Jag vill ha en hederlig filofax som jag kan ta på, bläddra i och skriva i med en riktig penna.

Som en liten parantes kan jag nämna att IT-bemmaningsföretaget jag arbetade på hade ibland (läs; ofta) lite problem (läs; mycket) med vårt systerföretag, som ibland (läs; mer eller mindre hela tiden) ändå tog IT-uppdrag, vilket dom alltså inte fick göra.
Vår VD myntade då regeln om hur vi definierar vad som var IT eller inte: ”Kan Bella göra det, så är det inte IT”
Faktiskt en ganska bra fingervisning.
——————————————————————————————————————————————————————————

Så. Med den storyn in mind, går vi nu vidare till min ”bank-över-nätet-resistans”.

Jag har tidigare varit en mycket stark motståndare till att orden ”räkningar & internet” ska få lov att förekomma i samma mening.
Än mindre ha med varandra att göra på riktigt.
Anledningen är ingen kioskvältare direkt, det är dels för att jag inte är superkunnig tekniskt, om något skulle hända. Vad det nu månde vara.
Och dels för att jag var rädd för hackers o sånt.

Vad var det då som fick bort min rädsla, ovilja och antipati mot ”räkningar & internet” i samma mening?
Min nya bank såklart, Sparbanken Syd!
Jag känner mig så trygg med säkerheten på banken och framförallt med personalen som bara är ett samtal eller mail bort om det skulle vara något.
Dessutom är det sååå mycket enklare att sköta allt detta via sin dator. Varför sa ingen det??? Visst fan, ni är ju några stycken som tjatat er blåa.. det glömde jag, hehe.

Avslutningsvis. Fattar ni hur cool jag är som ens erkänner det här?? Till 1500 pers? (så många är ni nämligen, ca, som läser mig dagligen).

Jag är coolast i stan idag!

Comments are closed.

Arkiv