What a day…

Upp tidigt efter en i princip sömnlös natt. Jobbat järnet hela dagen. Skyndade för att möta upp med mina barn som skulle extra-knäcka som värdinnor idag.
På vägen dit vurpar jag med cykeln. Ordentligt.
Här är det paus för den som vill lägga upp ett gapflabb- ja, det är helt ok att skratta, jag hade skrattat om jag sett er ramla av cykeln.
Tacksam dock för att det finns vänliga och omtänksamma människor, dom som såg mig ramla stannade och frågade hur det gick.
Jo det gick väl bra om man bortser från skrapsåret på knät och den brutna nageln. Som för övrigt gör jävligt ont.
Och så får jag väl vara glad över att min byxa inte gick sönder.

Stressa hem för att få iväg barnen till träningen, och just då ringer min bästis Anna som en räddande ängel och undrade var jag är, hade jag tid att ses?
Jaaaa, min vän, det har jag!
Så Anna kom – och på vägen hit plockade hon upp mina döttrar och skjutsade hem dom – finaste!!
Det är dock helt och hållet Annas fel att jag hetsåt chokladkaka (fråga inte hur den hamnade här, för long story att berätta).
Eller ja, kanske inte bara Annas fel. Jag har PMS, det bidrog säkert till hetsätningen idag.
Här är vi på väg till the point of no return….

..här har vi parkerat oss på min soffa, still på väg till pointen of no return….

…och här passerade vi pointen. Men det får ni inget bildbevis på, för vi gick omedelbart upp vars 3 kilo.

Dagen började bra. Blev skitkass vid ett tillfälle, men sen på kvällen blev det bra igen.
Har ni funderat över hur livet kan spela en oväntade spratt ibland? (ja, annars hade det väl inte varit spratt om man förväntat sig det?).
Man gör något som någon annan får skulden för. Även om man tar fullt ansvar för sin handling, så får någon annan ändå skulden.
Det, mina vänner, är det värsta som kan hända mig – speciellt om jag tycker om personen som får bära ansvaret.
Ursäkta om jag är lite flummig.
Just nu längtar jag ganska intensivt efter måndagen. För då kommer äntligen mina föräldrar hem från Grekland (igen).
Denna gången var dom där en månad. Nu stannar dom hemma fram till april-maj nästa år, hoppas vi!

 

2 Responses to What a day…

Arkiv