Monthly Archives: juni 2010

KISS PÅ MALMÖ STADION!!!!

Min superbror Jannis, bedårande svägerska Anna, gamla klasskompisen Fredrik, undertecknad samt 21.996 personer till var och såg KISS på Malmö Stadion idag – vilken show!!
AnnaJannis-KISS-500x375

Hela stadion vibrerade, det gjorde för övrigt hela kroppen oxå när jag kom in i The Inner Circle (tack Gud för mina connections ibland!!)
Dom spelade alla mina favoritlåter, förutom Heaven´s on Fire! Hur kunde dom INTE spela den!???







SKITBRA!! Så jäkla bra dom var!
Myckert fireworks, mycket smällande, mycket spottande, dregglande och tunga av Gene Simmons och väldigt mycket Paul Stanley…som jag finner oerhört sexig och attraktiv.
Så väldigt feminin i sina rörelser emellanåt, men vem bryr sig – Paul Stanley kommer undan med det…
Jag vet…! Jag är inte ett dugg konsekvent när det gäller män… men Paul är såå hot…det kan ni inte förneka!!
Jag kastades 25-30 år tillbaka i tiden.. vilka minnen..
KISS var Jannis, min brors, idoler. Det var även Metallica, AC/DC – som min bror såg i Stockholm förra veckan – Whitesnake och allt vad dom heter.
Jag blev påmind om vår barndom och hur fantastisk den var..
Min pappa ringde mitt under konserten, jag skrek att vi var på KISS, varpå min pappa säger:
”Var det dom, i vrikólakés??!!”

Vrikolakas på grekiska betyder typ vampyr 🙂
Varsågoda vänner, min absoluta favoritsång med KISS:

Förklaringen till Greklands förlust

Som de flesta kanske noterat, så förlorade Grekland mot Sydkorea igår.
Anledningen till det tänkte jag avslöja för er nu.
Märkte ni att Antonis Nikopolidis saknades?? För er som mot all förmodan inte vet vem det är – skäms, förresten!, det tillhör allmänbildningen att veta vem Nikopolidis är!! – så är det målvakten i det grekiska landslaget.
Eller rättare sagt; var målvakten i fotbollslandslaget.

Anledningen till att han inte längre är det, är för att Otto Rehagel (förbundskaptenen, reds anm) tvingade honom att välja mellan kärleken och fotbollen.
Och som ni alla säkert förstått, så kunde inte ”Antonakis” slita sig från mig – well, can you blame him liksom???
Otto trodde att om han ställde ultimatum så skulle fotbollen vinna. Men tji fick han.
Vår kärlek är stark. Solid. Kraftfull. Unik.
Många har försökt att skilja oss åt – ingen har lyckats.
Vi älskar varandra djupt och innerligt och det kan ingen ändra på.
Inte ens fotbollsVM.

Ps, ovan bild på både Antonakis & Georgakis var när de båda herrarna slogs om mig.
Well, liite smickrad är jag faktiskt, men om ni andra visste hur svartsjuk och possessive George är, hade ni blivit förvånade… och det är anledningen till att jag lämnade George, kolla inlägget här.

Mellan mig och Antonis är det inte alls som det var med George – vi har en förståelse och kärlek för varandra som går beyond vanliga människors förstånd.
Och just för att det inte ska uppstå några slitningar i förhållandet tyckte jag det var bäst att jag låste in Antonakis i källaren, försåg fönsterna med galler och sköter all kommunikation med omvärlden.
Ja, jag svarar för honom – jag VET att vår kärlek går före fotbollen, därför blev jag tvungen att, med våld förvisso…, ta mobilen och meddela Otto att Antonis skiter i fotbollen!

Oops, gotta go! Min älskade kallar, han vill nog berätta hur mycket han avgudar mig..
Ahhh, är han inte underbar!! ♥

MJ-uppvisning, bland annat.

Eller ja, kanske inte MJ himself, men flera MJ-kopior som hade MJ-dansuppvisning för sina föräldrar – så duktiga!
Yessica, deras danslärare, är i särklass en av dom bästa dansarna i Sverige, och till hösten ska dom fortsätta dansa för henne – coolt!


Och här är jag med mina tjejer efter skolavslutningen igår. 
Vi har som tradition att alltid äta lunch ihop, och denna gången åkte vi till Nova Lund. 
Jag köpte en klänning från Esprit, fin va?


Saknar redan mina stoltheter…dom ska vara hos sin pappa några veckor nu…men sen får jag ha dom mååånga veckor i Grekland :))

..och här är min syster Dora med sin lilla Dimitris..


..och här lilla Anna:


Min syster i sin brudklänning –  klänningen sitter fortfarande perfekt, efter 7 år och 2 graviditeter senare


Nu ska jag snart göra mig redo för att göra Lilla Torg osäkert… (dööö-osäkert, eller hur – jag vet… förlåt att jag förtvivlat försöker göra mig coolare än vad jag är, men pliis, låt mig hållas, ok?)

För ni har tagit stude-e-nteén..

…fy fan vad ni är bra! 🙂
I tisdes var det Linneas student, idag var det dags för min adept Caroline….

….och min granne Philip att ta studenten. 
Båda gick ut med toppbetyg!
På nedan bild Philip med Anna (ovan nämnda Linneas mamma) och Kitty, Philips mamma.


Lycka till ungdomar – shit vad gammal jag kände mig nu; vaddå ungdomar?? Jag är oxå ungdom … väl … elller???!!

Anyway, lycka till studenterna och ATTACKERA LIVET – som Anna B säger 🙂

Bellas Besökare idag; en präst

Fredag igen, och inte vilken fredag som helst: det är skolavslutningsfredag!
Därför tycker jag att det skulle vara passande med en präst! 
Jag mötte Birgitta Strelert på en begravning av ett barn jag nyligen var på.
Lugnt, sansat och mycket värdigt förde hon familjen och alla andra igenom begravningen. Alla grät hjärtskärande, men Birgitta gjorde det inte. Det märktes såklart att hon var berörd av allvaret, men hon grät inte. Jag kände inte ens barnet som begravdes, men jag grät förtvivlat i alla fall.
Jag är mycket fascinerad av detta faktumet – hur klarar präster av att inte gråta, speciellt på begravningar, men även bröllop (av glädje då, såklart). 
Jag gråter alltid på begravningar och bröllop. Alltid. 
Jag frågade Birgitta om hon ”får” gråta – svar på det får vi i hennes krönika!
Varsågoda vänner, Birgitta Strelert!

Idag är jag gästbloggare här hos Daniella.
Vem är då jag?
Jag är sjukhuspräst, en ganska vanlig skild kvinna i mina bästa år…ha,ha! Jag har ju ännu inte fyllt 50…..är bara 46, då är man väl ung, nja kanske inte riktigt….! 

Jag brukar vandra runt på sjukhuset i mina jeans och min svarta skinnjacka! Jag har två barn de ska bli – 10 respektive 17!
Jag är i grunden en väldigt vanlig kvinna och präst (och feminist) men jag har nog aldrig varit den som gått ”main stream” utan snarare tvärtom. 

Jag har ofta gått min egen väg, och därför kan man nog säga att jag ofta ”sticker ut” både innanför och utanför kyrkan.
Jag växte inte upp i någon religiös miljö- men redan efter konfirmationen så började jag att intressera mig för frågor som vad vi vet om Jesus och jag tog reda på hur vi vet det vi vet, och vad vi faktiskt inte alls kan bevisa. 
Detta kom sedan att bli grogrunden för den tro jag senare fick. Att jag skulle läsa till präst när jag slutade gymnasiet trodde jag absolut inte då, ändå började nog mina funderingar åt detta håll ganska snart efter gymnasiet, men jag började inte studera förrän tre år senare och det tog mig 10 år att bli färdig men då arbetade jag ibland ganska mycket inom psykiatrin i Lund, samtidigt som jag studerade.

Jag har varit präst i 13 år och jag älskar verkligen mitt arbete!
Att vara präst och då speciellt sjukhuspräst, som jag är – är oerhört stimulerande, men också krävande ibland. 
Jag får möta så många människor som verkligen berättar om sig själva och lämnar över sina berättelser, sina liv åt mina öron och ögon. Jag är oerhört tacksam för detta. 
Många människor träffar jag en gång och sedan aldrig mer, andra träffar jag kanske väldigt många gånger. 
Vissa får jag följa under lång tid och då får jag kanske vara med och dela deras berg- och dalbanor. 
Som utanförstående känner jag att jag ibland kan tillföra det en familjemedlem inte kan, just därför att jag inte är en del av den process som t ex en svårt sjuk människa och hans eller hennes familj går igenom. 
Ibland lär jag känna hela familjer väldigt väl. 

Daniella frågade mig hur det var att begrava barn, och om jag som präst får gråta vid en begravning.
Först och främst måste jag berätta att jag privat har lätt till både skratt och gråt. 
När mina barn och jag tittar på film så säger de om det är något sorgligt; ”gråter du mamma” för de vet att jag kan gråta åt de mest triviala filmer eller händelser!
I mitt arbete kan jag absolut inte göra så: Att begrava ett barn är nog det svåraste jag har att göra som präst. 
Svårast är det när barnet i fråga kanske är i nästan samma ålder som något av mina egna barn. 
Jag brukar gråta när jag skriver talet. Jag brukar känna att jag inte är ensam när jag skriver dessa tal- Gud är med och ibland känns det som om jag får ord – också från den som är avliden. Jag hade nog aldrig klarat av, att genomföra sådana begravningar om jag inte hade haft min tro. 
Om jag inte känt att – den goda kraften som vi gett namnet Gud, är med mig.
Jag känner också – att i den situationen när många andra nästan ”klappar ihop” så kan ju inte jag göra det. I den stunden (på en begravning) vill jag ingenting annat än: förmedla det hopp och den tro jag själv har, och kanske på så sätt ge de närmast anhöriga del av detta hopp!

Svårast personligen
, är det vid själva avskedet. 
Då har jag haft mitt tal, då kan jag slappna av, och då kan jag känna att det stockar sig inom mig t ex när jag ser andra barn, syskon, föräldrar eller nära vänner eller släktingar som kanske gråter mycket. Men även om jag känner mig väldigt rörd så kan jag i den stunden inte släppa loss alla mina tankar eller känslor. Det får sparas till efteråt när jag är ensam.
I mötet när någon har dött så är det rena, raka – möten. 
Det spelar ingen roll vem du är eller vem du har varit. De flesta människor i en sådan situation är väldigt raka och ärliga. 
Då behövs inga ”spel”. 

När jag arbetar som sjukhuspräst i vardagen, då jag går bland patienter, eller får följa någon i hans eller hennes sjukdomsförlopp, får jag vara – bara jag. 
Jag möter människor – där de är.
Jag möter dem i skratt- när de fått glädjande besked.
Jag möter dem i deras sorg.
Det är en oerhörd gåva att få dela – ett stycke LIV.

”Delad glädje är dubbel glädje och
Delad sorg är hälften sorg”
Detta är ett bevingat uttryck som ofta stämmer ganska väl.

Livet är sällan bara medgång eller motgång, livet innehåller väldigt ofta både och.
När man känner en människa väl, kan man både skämta och skratta mitt i det svåra.
Att arbeta som sjukhuspräst påverkar också mig i mitt privata liv. För när jag ibland kommit hem och kan se exakta spår efter sonen, med kläder överallt och tallrikar framför tv:n tänker jag ibland- stanna upp Birgitta detta är… underbart… hm skrev jag underbart – nåja ja, det är det på sitt vis! 
Men sedan ropar jag snällt (för det mesta) åt sonen att komma ner och plocka undan efter sig. 
Och när jag sedan lägger mig hos min dotter för att lukta på hennes nytvättade hår- då njuter jag!

Vi lever och vi försöker verkligen att njuta av vardagen!
Jag älskar mitt arbete och alla underbara möten jag får där!
Men som präst är jag utbytbar det är jag inte som mamma.
Jag försöker att ta vara på ”det lilla”, och jag försöker att se positivt på det mesta! 
Vi lever, vi älskar varandra. 
Och ALLTID så säger jag till mina barn: Jag älskar dig! 

Så är det att arbeta som sjukhuspräst!
Hoppas du gör likadant; krama om dem du tycker om. 
Hellre en gång för mycket….!

Min adept Caroline tar studenten!

Imorgon är det dags för min adept Caroline att ta studenten! 
Så fort 1 år har gått… Min uppgift som Carolines mentor under det gångna året gick ut på att jag skulle guida, stötta, entusiasmera och inspirera henne – och det hoppas jag att jag har gjort. 

Caroline fick i uppdrag av skolan (ProCivitas) att skriva om hur vårt mentor/adeptförhållande fungerat, och  Caroline skrev så oerhört fina saker om mig som jag fick tillåtelse att visa!

”Jag fick förra våren äran att ha Daniella Ibis. 
Daniella är en person som verkligen passar mig, hon är precis så som jag tycker att en mentor ska vara. 
Hon är snäll, omtänksam, ambitiös och brinner för det hon gör. 
Jag fastnade direkt för henne och har lärt mig mycket under vår tid som vi har samarbetat. 
Sen så har vi ibland åkt ur spåret, men tycker ändå att vi har kommit fram till bra saker och framför allt uppfyllt det som jag skulle göra. 

Daniella och jag hade en bättre kontakt innan hon startade eget företag, men vi har fortfarande kontakt och träffas med jämna mellanrum. 
Det är självklart att man har mycket att göra när man är egen företagre och inte hinner lika mycket, tycker dock hon har skött sig utmärkt ändå. 

Daniellas och mina möten har gett mig mycket lärdom av hur jag ska tänka och agera i olika situationer. 
Det kan vara allt från vardagliga situationer, till arbete och skola. 
Hon har fått mig att förstå mig själv och jag har lärt mig att lyssna mer på mig själv och vad jag vill. 
Man kan väl säga att hon har hjälpt mig att utvecklas och bli en bättre person med mig själv, än vad jag var innan. 
Jag kanske inte vet exakt vad jag vill bli men jag har mina mål och gör så gott jag kan för att följa dem.
 
Daniella skulle jag absolut rekommendera i framtiden och jag hoppas själv att jag kommer att hålla kontakten med henne. 
Hon är bra att prata med om man inte vet vad man tycker, för hon fungerar bra som ett bollplank och tillslut så har man allt framför sig och hon gör att man lättare kan se vad som är bra och dåligt för en. 

Daniella är en mentor som är så kallad enkel, hon är inte komplicerad utan håller saker enkla, vilket jag tycker är bra. 
Jag vill inte ha en mentor, som man känner att man knappt kan prata med för att hon/han är för fin i kanten. 

Daniella är perfekt som en mentor och jag ångrar absolut inte att jag ingick i mentorsprogrammet.
Mvh Caroline”

Tack för jättefina ord Caroline!
Det har varit väldigt lärorikt och inspirerande för mig med!
Du har varit en exemplarisk adept; alltid i tid, vänlig, trevlig och med huvudet på skaft!
Jag betvivlar inte för en sekund att det inte kommer gå bra för dig; det kommer gå fantastiskt bra för dig!!
Lycka till Caroline!!!

Nästa termin har jag en ny adept, hon heter Ebony Anderberg och jag ser så fram emot att få lära känna henne bättre och förhoppningsvis få bidra till utvecklingen av hennes enorma potential för bl a affärer!

Ciao for now!

Avslöjandet!

”Ny säljansvarig på Rapidus
Daniella Kallaris Ibis börjar som säljansvarig och marknadskonsult på Rapidus efter sommaren.
Hon driver sedan ett år tillbaka rekryteringsföretaget Like Consulting, en verksamhet som hon fortsätter parallellt med uppdraget för Rapidus.
Daniella Kallaris Ibis har tidigare jobbat på Poolia, Sigma och Elan IT.
Hon efterträder AnnaKarin Nilsson, som lämnar sitt uppdrag på Rapidus efter nästan sju år som ansvarig för försäljningen.”

Detta var alltså nyheten som först Rapidus skulle komma ut med; att jag har ett konsultuppdrag på just Rapidus som sälj- och marknadsansvarig!
Så vansinnigt kul att få göra detta!
Det är nu några veckor sedan jag fick frågan av Jan (Wifstrand) om jag kunde tänka mig att se över försäljningen och kort gott, konsulta för Rapidus?
Kunde jag tänka mig??? Ehhh… JA, det_kunde_jag!
Sälj är vad jag brinner för och Rapidus är ett företag som jag helhjärtat ställer mig bakom.
Och ni som känner mig vet att jag aldrig hade gått in i en organisation om jag inte trott på eller tyckt om företaget!

Rapidus är en nyhetssajt som täcker vad som händer i Öresundsregionen och jag personligen har varit med i nätverket – för det är vad Rapidus är för mig; ett nätverk med exklusiva medlemmar – i flera år.

Utöver nyheterna, så har Rapidus ca 15 events per år: man får som medlem då ta del av frukostmöten & efterjobbetmöten med alltid intressanta gäster, samt Innovationsbaren och Rapidus födelsedagskalas – på alla dessa tillställningar samlas alltid gräddan av Malmös näringsliv.
Man har alltså som medlem tillgång till södra Sveriges absolut bästa nätverk!

Så ni som inte är redan är med; kontakta mig *blink blink* and I´ll fix… 😉
NU KÖR VI!!!!

Brev från Sydvsenskan

Ett trevligt brev från Sydsvenskan låg i brevlådan förra veckan; det stog ”Grattis, snart fyller du år och då vill vi skriva om dig”


Men gud så trevligt!
Om jag blir kontaktad för intervju så publiceras en text om mig dagarna innan eller samma dag jag fyller år. 
Jag fyller år på en måndag, vilket inte är världens mest häftigaste veckodag kanske, så förhoppningsvis publiceras jag på söndagen. 
Dvs, om jag blir kontaktad för intervju.  

Därför, håll tummarna att det inte finns någon intressantare person än mig som fyller jämt den 26e juli! 🙂

Bella Baksmälla

Well, inte på riktigt, men det rimmade! 🙂
Jag har känt mig bakfull hela dagen idag, trots att jag inte drack en droppe igår på årets inflyttningsfest!
Här är jag på väg till festen.
Utöver att vi hade köpt olivträd och presentkort på Bauhaus, så tog jag med lite rabarber från min trädgård. Folk brukar uppskatta det!
Jag uppskattade dock inte att jag råkade smutsa ner min klänning när jag plockade rabarber!!

Anyaway – kolla in puddingen i dörren…. ! Och då syftar jag såklart på Cina, vad trodde ni???


Här sitter jag i godan ro..



Efty visade prov på utsökt smak; hon hade nämligen likadan klänning som jag. Fast hon hade inte rabarberfläckar på sin…


Idag har vi bara tagit det lugnt; brunch hos min kära bror Jannis & hans bedårande fru Anna, fika hos soulmate Alexia och sedan middag hos bästis Hadiza.
Man kan ha det sämre!

Ps, min brors favoritleksak 🙂 Well, han har 5000 kvm tomt, då klipper man inte gräset med en vanlig gräsklippare….


Jag & Anna 🙂

Och så kom min goda och snälla vänner Neno & Jon förbi, Jon klippte upp mitt cykellås eftersom jag tappat nyckeln…
Nu behöver jag bara någon som sätter tillbaka Elenas kedja på cykeln…
Anyone?

Mord pga förmodad graviditet

En 16årig pojke dödade sin flickvän för att hon inte ville göra abort.
Pojken ville under inga omständigheter bli pappa, flickan ville inte göra abort, pojken dödade henne – och så visar det sig att flickan inte ens var gravid. Vilken tragedi. 
En ung flicka är död och en pojkes liv är mer eller mindre förstört.
Helt i onödan. Verkligen tragiskt. 

Det här med ofrivilliga pappor är nog ett större problem än vad vi vet och tror.
Det är så många killar som blir pappor mot sin vilja. 
Det är så många pappor som inte får träffa sina barn

Det är så många pappor som inte vill träffa sina barn. 
   
Remember killen som dödade sina barns mamma för att han inte fick träffa barnen? 
Remember killen som tvingade sin flickvän att ta tabletter som orsakade henne missfall (flickan i fråga kontaktade mig efter mitt inlägg, hennes kommentarer finns publicerade). 
Tragedier som inte alls hade behövt äga rum.

Jag tror faktiskt – och jag hoppas innerligt jag har fel! – att våldet kommer öka kraftigt mot kvinnor som håller på såhär. 
Man måste någonstans förstå att det kan brista för en kille som inte vill bli pappa, eller för en pappa som inte får träffa det som betyder mest för honom i livet – och att det oftast sker med samhället som hjälp.. tro fan att pappan flippar ut…

Jag förkastar givetvis att man använder våld, men än en gång måste rättsväsendet förstå att det brister för killarna, både för dom som inte vill bli pappor, men även för dom som blir det mot sin vilja och sen inte får träffa sitt barn.

Man tycker ju att rättsväsendet borde reagera och kraftigt ifrågasätta kvinnan varenda gång det kommer in ett sådant ärende; hur lämplig kan den här kvinnan vara som mamma om hon till varje pris vill undvika umgänge med en ”normal” pappa med ordnade förhållanden och inget missbruk eller våld-record – som dessutom alldeles själv valt den här mannen som pappa till sitt barn?
Måste inte rätten begripa att det enda dom har framför sig är en bitter kvinna som inte sätter sitt barn i främsta rummet??
Den biologiska mamman är inte alltid bäst för sitt barn. Långt ifrån.

Jag vet inte hur man ska få stopp på detta – jag vet bara att det måste upphöra. 
En sak som är jäkligt säker är att män måste sluta vara så naiva och tro på kvinnan när hon säger att hon skyddar sig – speciellt om kvinnan är äldre.
Och givetvis att använda kondom, den skyddar inte bara mot oönskade graviditeter, den skyddar även mot eventuella könssjukdomar, vilket man kanske kan anta att kvinnor som ligger runt för att bli gravida, möjligtvis kan ha (här talar jag inte om par som levt i en relation).

Är man inte två om beslutet att skaffa barn, så blir det i 9 av 10 fall fel – och den som betalar det högsta priset är givetvis det stackars oskyldiga barnet.

Jag tror att om inte rättsväsendet skärper till sig ordentligt och sätter ner foten när umgängestvister kommer upp, så kommer våldet mot dessa kvinnor att öka. 
Jag tror oxå att fler ofrivilliga pappor kommer ta till våld för att slippa bli pappor, precis som den här 16åriga pojken gjorde.
Det är så tragiskt och så onödigt att den stackars flickan fick sätta livet till.

Det måste till en markant förändring i vårt rättssystem, och helst innan fler kvinnor hinner sätta livet till

Så därför; tänk efter jävligt noga vem ni skaffar barn med….man är för evigt sammanlänkad med den personen resten av livet..

Arkiv