Monthly Archives: maj 2010

Jag är en balle av stål

Min Micaela efter att jag, som vanligt, överöst både henne och hennes syster Elena med massor av kramar och pussar:

”Asså… sääärrijöööst mojjan!! Ååååffftaaa!
Du borde tyyyp va me i ”Ballar av stål” asså!!!

Jag: Varför det?

Micaela: ”För du e sjjjjuuuukt störi asså!!”

Well.. det är priset man får betala för att vara mitt barn; att jag närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst kan få det akuta och omedelbara begäret att pussa och och hålla om mina vackra barn – och då måste man göra mig till viljes!

Svårflirtade singlar

Enligt en färsk undersökning som Aftonbladet gjort är vi singlar för att kvinnorna är för kräsna och männen för blyga.
Att vi är för jämställda i Sverige och att männen har sämre självförtroende. 
Det där med killars självförtroende vet jag inte riktigt.. jag har lärt mig att om en man är intresserad av en kvinna, så tar han kontakt. Punkt. 

Vad gäller jämställdhet som att bjuda på middag/bio/fika eller whatever:
Jag vill bli bjuden av killen som jag går på date med. 
Inget annat finns på kartan, såsom att dela på notan eller gud förbjude; att jag skulle betala för oss båda – det finns som sagt inte på min grekiska karta.
När vi är ett etablerat par, ja, då har jag inga som helst problem att betala för min kille – men då ska vi vara ett etablerat par.
 
Och det handlar naturligtvis inte om pengar.
Men jag vill bli uppvaktad, uppmärksammad och uppskattad!
Kom precis på detta ”De 3 uppen”uppfyller en man detta är han ganska intressant (fan, jag är nog ganska kreativ ändå!) 

Är han dessutom ca 1.85 lång – jag måste ju kunna ha mina höga klackar! – mörk, blåögd, världens snällaste, och strålande vacker, ja, då är han väldigt intressant!
Vill han dessutom inte gifta sig och är nöjd med att jag bara kan erbjuda 2 färdiga tonåringar, läs; vill inte få barn med mig – då är vi så gott som hemma!!

Jag är nog ganska ytligt, men för mig har looks betydelse – inte för att jag går omkring och tror att jag är en knock-out, men jag måste tycka att killen jag ska vara med, är snygg och attraktiv. 
Och smaken är som ni alla vet delad som baken. 
Ta tex min första kärlek, I, jag tyckte han världens vackraste man, men mina kompisar tyckte han var skitful. 

Jaja… vi får se hur det går… när jag minst anar det dyker väl Mr Right upp 🙂

”Bellas Besökare” proudly presents…

Finally fredag igen! Det innebär ny gäst hos ”Bellas Besökare”!
Idag träffar vi Nathaliy Anic
Nathaliy – eller Monika som hon hette tidigare – och jag var klasskamrater på Rosengårdsskolan från 1an till 6an. 
Vi var mycket goda vänner och umgicks så gott som dagligen. 

Dessvärre kom vi ifrån varandra, vi har inte haft kontakt på nästan 30 år. Som jag skrev igår så trodde jag att hon var död. 
Tack o lov var hon inte det! 
För några veckor sedan hittade Nathaliy mig på FB och nu har vi  koll på varandra igen 🙂 

Nathaliy ska berätta om sin resa som varit kantad av droger, missbruk och utanförskap – varsågoda vänner, Nathaliy Anic!

”Jag och Daniella gick i samma klass när vi var barn, mitt starkaste minne av Bella var när hon fick höra att jag samlade på Carola bilder, det här var precis efter hon hade vunnit Melodifestivalen med låten Främling. 
Bella riktigt drägglade över bilderna och jag fick till sist slita dem jag ville ha kvar ur handen på henne, hon lyckades säkert snacka till sig några, för redan då var hon envis, snabbtänkt och bra på att formulera sig. 

Jag är en tjej som föddes av alltför omogna föräldrar, vilket för mig innebar att jag flyttade hit och dit i min barndom. 
När jag kom upp i puberteten fick jag svårt att hantera känslosvallningarna denna innebar, dessutom all sorg och ilska över min livssituation som jag kände mig maktlös inför. 

Detta ledde till att jag började experimentera med droger när jag var 13 år, jag gick igenom nästan hela registret av kända droger, när jag hamnade på H som i heroin, där fastnade jag i 12 år innan jag lyckades bli fri från mitt beroende och känslomässiga handikapp. 
Först då (jag hade hunnit bli 32 år) kunde jag lära mig att hantera mina känslor som jag hade försökt döva, kväva, döda. 
Jag har lärt mig idag att det inte går att döda en känsla, fastän jag fortfarande kan tycka att det är skrämmande med känslor kan jag hantera dem mer konstruktivt idag.

19 års missbruk ger konsekvenser på fysiska, psykiska och sociala plan. Jag har kommit lindrigt undan med tanke på att jag har alla mina tänder kvar (dem var jag mest rädd om i missbruket), men jag har fått Hepatit C. 
Jag har kommit fram till att jag ska vara nöjd med att det inte är värre än så. 
Hade jag, som nu bor i Stockholm, bott här när jag missbrukade hade jag kanske haft HIV också, som många missbrukare har här pga att dem inte har tillgång till fria och rena sprutor.

Idag är jag Bitr. Föreståndare för ett HvB hem här i Stockholm. 
Och jag kan se att det blir tuffare och tuffare för de missbrukare som vill ha hjälp att ta sig ur sitt missbruk. 
Socialtjänsten sitter inte längre med de resurser de satt på för 10 eller 20 år sedan. 
Pengar styr även på detta område där de mjuka värdena, det vill säga människorna som är i behov att stöd och hjälpsituationer, borde råda. Man har en budget man måste hålla sig till vilket innebär att många inte får den hjälp dem behöver. 
Är man över 40 år så prioriteras man lägre, är man över 50 år är det knappt tal om att få möjlighet till en behandling för sitt missbruk som bekostas av staten osv. 

Med detta vill jag passa på att tänka på alla mina vänner i Malmö som är kvar i missbruket som har hunnit fylla 40 år och inte har så stora chanser att bli erbjudna en behandling för sitt missbruk och inte har förmågan att själva ta tag i sin situation med hemlöshet och allt vad det innebär att vara missbrukare.

Vid pennan
Nathaliy Anic”

Längtar ni oxå till imorgon?

Inte för att det är slutet på veckan, utan för att ”Bellas Besökare” nummer 2 kommer!! 
Jag har fått så många bra texter att jag vill publicera alla på en gång!!
Flera texter är på väg in och jag kollar hela tiden efter nya potentiella gästbloggare!

Imorgon har jag valt en person som jag kände när jag var liten och som jag inte haft kontakt med på nästan 30 år. 
Tack var Facebook  så har vi kontakt igen – jag blev så oerhört glad över att hon hittade mig på fejjan, jag trodde nämligen hon var död.
Anledningen till det läser ni imorgon…
Det är en sorglig story, men den slutar bra. Tack o lov!
Älskar happy endings!!

Välkomna imorgon!

Lundakarnevalen med Scandvision!

Är så excited att jag inte vet var jag ska börja!!!
Är precis hemkommen efter en fantastisk Lundakarneval-kväll á la Scandvision!
Jag är så glad att jag fick vara med på detta!

Vi samlades kl 16 och åkte i samlad trupp med inhyrd buss till Lund.
På vägen dit var det frågetävling som Christian (Godden) höll i.


Väl framme i Lund fick Anna (Nordström Carlsson) ett extra varmt välkomnande!


Jag & Maria (Triangeln) trodde vi skulle vinna busstävlingen…, men icke.. min fd kollega Lars (Lanker) och en kille till som jag dessvärre inte har namnet på, vann.. Nedan får dom pris av självaste generalen!


Maria & Rikard

Kvällen avslutades med ett spex som var så oerhört bra – ”Den gudomliga komedin”  
Vi skrattade hela tiden! Vilka talanger!!






Spexet ägde rum i detta huset: första gången jag var här, 1988!!!, var när  min kompis Kostas Doc i Thailand tog sin läkarexamen, och några år senare när hans syster och min soulmate Alexia oxå tog examen 🙂 



Wow!!
Scandvision är superbra på att arrangera events!
I måndes var det ”Med passionen som drivkraft”, idag Lundakarnevalen. 

Enligt min åsikt är detta det bästa sättet att skapa framgång och knyta kunderna närmare sig – genom aktiviteter och exklusiva events. 
Naturligtvis räcker det inte med att – jag vill inte säga ”bara”, för det är verkligen inte så bara! – men det räcker inte med att skapa events, man måste även fortsättningsvis vara bäst på det man gör och hela tiden ligga steget före – vilket Scandvision gör!

När mitt & C:s företag byggt upp ett ordentligt kapital ska vi oxå köra igång events. 
Under tiden uppmärksammar vi våra kunder på andra sätt..och vi hoppas på förståelse för att vi inte kan – ännu, vill jag poängtera – göra något större, och vi hoppas på tålamod; för vi kommer att arrangera sådana events framöver – trust me! 🙂

Under tiden: fortsätt tipsa oss
Ni som tipsat oss om affärer som slagit in, ni vet ju att det lönar sig och att vi aldrig glömmer bort dom som hjälpt oss!

Ps – vem sa jag skulle bli Anna Ankas assistent??? Simon eller hur?
Well – ännu en gång hade jag rätt.
Jag har banne mig alltid rätt!

I all ödmjukhet såklart.

ANna Ankas assistent

Remember när programmet började?
Jag skrev ett inlägg, i slutet på mars, att Linnéa eller Simon vinner.
Ikväll får vi veta.
Jag tror det blir Simon…. och då vill påpeka att jag inte sett programmet särskilt många gånger, men magkänslan säger Simon.

Enligt Aftonbladet har assistenten redan slutat – efter 3 månader.
Konstigt – NOT! Ingen normal människa klarar väl av att vara tillgänglig dygnet runt?
Men framförallt; att vara tillgänglig för Ankan???!!

Ikväll får vi se om jag hade rätt!

Is yelling the new spanking?

Dr Phil just nu: is yelling the new spanking? 
Ingen vill skrika, men över 75%  i publiken sa att ibland skriker dom för att få barnet att lyssna.  
Well. Att skrika hjälper föräldern, INTE barnet.
Dessutom, skriker man hela tiden så slutar barnet naturligtvis lyssna.

Det är samma med aga.
Jag hävdar bestämt att den sekunden man som föräldrer slår sitt barn, så är det föräldern det är fel på. Inte barnet.
Barn testar gränserna och det är upp till föräldern att sätta gränser.

Tro nu inte att jag aldrig flippat ut på mina barn – det har jag defintivt… jag aldrig någonsin slagit, men tagit hårt i armen och en gång skrek jag så mycket att om socialen hört mig, hade dom tagit barnen direkt!

Åhhh vilken ångest jag fick nu när jag blev påmind… 
Micaela & Elena var runt 5-6 år, det var morgon och vi hade bråttom till dagis/jobb och just då började barnen hålla på, dom bråkade om en specifik docka och var allmänt störiga.
Jag, som redan var jäkligt stressad, tappade besinningen och flippade ut totalt – som sagt, socialen hade tagit ungarna direkt.
 
Minns att jag åkte till jobbet, där jag bröt ihop totalt, storgrät och led helvetets alla kval; jag var en hemsk mamma och jag var inte klok i huvudet och hur fan kunde jag skrika så???

Mina tjejer har faktiskt varit exemplariska barn, aldrig kastat sig marken, aldrig gapat och skrikit okontrollerat eller varit elaka – tvärtom, mina tjejer var riktiga A-barn, väldigt väluppfostrade (nej, det är inte bara jag som säger det, det kan många av mina vänner oxå intyga!) och över lag BRA barn; så hur kunde jag flippa ut så här bara för att dom var störiga en dag???

Jag stack från jobbet, körde raka vägen till dagis och hämtade barnen.
Vi åkte till affären och köpte massor med glass, godis och en massa annat dom ville ha, och sedan åkte vi hem och tog det lugnt.

Fastän det gått nästan 10 år sedan ovan hände, känner jag fortfarande obehag över att jag tappade kontrollen så fullständigt.
Det enda vi möjligtvis kan skratta lite åt idag, med betoning på liiite, är att min Micaela sa när jag hade skrikit klart:

”Vänta du bara tills du blir gammal. Då ska jag slå dig.”

Ja, just det…. !

Med passionen som drivkraft…

…var ämnet på Scandvisions kundevent ikväll!
Moderator för detta var ”amatörpsykologen” 🙂 Christian Godden som har 1 p i psykologi!, och inbjudna gäster var Björn Ranelid, Patrik Andersson och Alexandra Pascalidou.


Alexandra talade högst av alla, Patrik var ödmjukheten himself och Björn var cool som vanligt.

Alexandra, som jag har lite svårt för…, drog sin vanliga story om hur hon föddes i en tvättstuga, flyttade till Rinkeby, att hon inte fått något gratis, att hon är en oerhört högpresterande flicka och att livet varit väldigt hårt mot henne, osv, osv, osv.
Mycket upprepning.
Ett stort minus var oxå att hon inte visste var hon befann sig ”Var det Scandvision det hette?”, sa hon när hon berättade hur stolt hon var över en av delägarna (Laki/Micke reds anm) för att han startat upp Scandvision.
Missförstå inte – jag tycker om ambition, driv, när man syns och tar plats, men man ska göra det på ett positivt sätt.

En sak dock som hedrar henne var att hon tackade nej till en minister i Grekland som erbjöd henne 5000 euro i månaden i fem år om hon lät dom använda hennes namn i ett EU-projekt. Uppdraget gick alltså ut på att man använde hennes namn – hon fick inte göra något jobb alls, en reklambyrå skulle ta hand om allt.
Hennes väninna från Malmö som var med henne, tyckte hon var dum i huvudet som tackade nej, Alexandra borde ta pengarna och pilla sig i naveln. Men Alexandra tackade nej eftersom hon inte fick påverka, och det hedrar henne verkligen.
Men det säger ju en hel del om väninnan…
Anyway!

Fotbollsspelaren och en av världens bästa mittbackar Patrik ”Bjärred” , Champions League-mästare med Bayern som även spelat i Barca (ultimata tecknet på framgång!!)  tycker jag var en oerhört rar och sympatisk kille. Och så ödmjuk!
Hans fotbollskarriär tog slut 2005 efter att han drabbats av många skador – han ”dog på fältet” och blev utburen på bår.

Patrik som alltid haft mycket höga krav på sig själv, hans drivkrafter var att tänja på gränserna, ha rätt inställning, och att ha någon som tror på en.
Och så hoppas och tror Patrik att Bayern vinner nästa eftersom Barca åkte ut 🙂
Patrik talade även om vad man gör av all passion när karriären tar slut??
Som fotbollsspelare har man onekligen ett bäst-före-datum.

…vilket man inte har som duktig författare Björn Ranelid!
Lika fantastisk som alltid!
Björn lovade att aldrig ändra på sig, han ska fortsätta vara precis som han är – och det är vi mycket glada och tacksamma över – i alla fall jag!
Me love Björn Ranelid! Han är såååå störtcool!! Han fick många rungande applåder för sina uttal, bl a ”Genetiken är odemokratisk”.

Jag fick ett par minuter med honom både före och efter framträdandet, och guess what, Björn lovade att gästblogga här hos mig – coolt va!!
Så efter den 1/6 ska jag ringa honom och give him the details – can´t wait!

Ett fantastiskt bra och fullsatt event, som vanligt när Scandvision ställer till med något.
Mycket bra var att jag var ståndaktig och åt inte av buffén, och ännu bättre att jag fick ett uppdrag med mig hem… *håll tummarna*

So…. be passionate friends – always!

Lite onödigt vetande

Folk har uttryckt en nyfikenhet på/om mig och vill veta ”hur jag verkligen är” – är jag ”alltid så glad?? Och så positiv??” även när jag inte bloggar?
En grov missuppfattning är annars att man tror sig veta allt om mig eftersom jag skriver så pass öppet om mycket. 
Ack så fel man kan ha.
Visst, man vet onekligen en hel del om mig – det förnekar jag inte – men folk_vet_det_jag_låter_dom_veta.

Nej, klart jag inte alltid är på topp. Jag kan vara skitsur, jag kan vara skitförbannad, men för det mesta är jag faktiskt sprudlande glad och väldigt nöjd med mitt liv.
Jag är lycklig – och hur skulle jag inte kunna vara det??? 

– Jag har två döttrar som jag inte ens kan beskriva hur stolt jag är över dom.
– Jag och min familj är friska.  
– Mina föräldrar och mina syskon med respektive och barn är världens bästa. 
– Jag har världens bästa vänner.
– Jag har förmånen att få jobba med det jag brinner för.
– Jag har tak över huvudet.

Dessvärre finns det även sorg i mitt liv, främst pga utomståendes helt vettlösa och totalt sinnessjuka handlingar som vi drabbats, och fortfarande drabbas, av. 
Men det är något som vi försöker att inte fokusera på; med tiden kommer det bli förändringar och det är det vi väntar på och längtar efter, för vi vet att den tiden kommer. Och den har delvis redan kommit.

Och jag är definitivt inte den skadeglada, missunnsamma eller elaka typen, men jag ser fram emot dagen då dessa avskyvärda personerna får sin beskärda och helt välförjänta del av sin egen medicin.
Fast i ärlighetens namn kommer jag nog tycka synd om dom ändå.. eftersom det slaget dom får, kommer vara så hårt att dom inte kommer kunna resa sig igen.
Vid närmare eftertanke så tycker jag redan synd om dom: det kan inte vara lätt att vara så bitter och hjärtlös hela tiden. 
(Jag hade mer än gärna hängt ut dessa avskyvärda personerna men av respekt för andra, låter jag bli. Tills vidare).

Well, kort och gott: what you see is what you get. Jag är samma person alltid, oavsett om jag bloggar eller inte!

Var det svar på din/era frågor? *ler*

Freddy Krueger is back!

           One, two, Freddy´s coming for you.
           Three, four, better lock your door.
           Five, six, grab your crucifix.
           Seven, eight, better stay up late.
           Nine, ten, never sleep again…


Kanske inte alla, men åtminstone ganska många har väl haft mardrömmar om Krueger den förskräcklige? 
Jag vet att jag i alla fall har haft det…!!!  
Tack o lov are those days gone…

…..men jag ska se ändå filmen, för oavsett hur brutal han är, så finns det ändå något som lockar…

Arkiv