Barnmisshandel & en sorglig historia

Läser på Aftonbladet om barn som misshandlas av sina föräldrar. 
Får direkt äckelkänslor och grottmänniskan inom mig vill bara se dessa rötägg torteras & plågas resten av sina meningslösa liv. 

Det finns inget värre än när vuxna ger sig på försvarslösa barn. 
Jag blir arg, ledsen, förtvivlad och så jäkla förbannad när jag läser om barn som misshandlas eller far illa. 
Föräldrar som skadar sina barn önskar jag ett liv i pest, pina, våndor, smärta och evigt lidande. 

Vi som alltid sätter våra barn i främsta rummet och som aldrig skulle drömma om att skada dom, vi måste vara uppmärksamma på vår omgivning – jag tror dessvärre att det är fler barn än vad vi kan föreställa oss som far illa, tyvärr.
Inte alltid nödvändigtvis genom fysisk eller psykisk misshandel, men kanske genom att föräldrarna av olika anledningar fattar felaktiga beslut å barnets vägnar. 

Beslut som är helt uppåt väggarna, beslut som barnet varken förstår eller ens får vara med om att fatta. 
Beslut som kan få mycket allvarliga konsekvenser i framtiden. 

Ett exempel på detta är en god vän till mig, som vi kan kalla X, vars mamma saboterade och hindrade umgänget mellan barnet och pappan när föräldrarna gick skilda vägar. 

Mamman tog barnet och lämnade landet. 
Pappan försökte förtivlat upprätthålla kontakten, men förgäves.
Alla samtal han försökte ringa och alla brev han skrev, kom aldrig fram till X – mamman slängde breven och la på luren när pappa ringde.
På den tiden fanns inte mail och mobiltelefoner. 

Flera år senare, min vän var vuxen vid det laget, återupptogs kontakten med pappan och hela sanningen uppdagades. 
Inget av det mamman hade sagt var sant. 
Mamman hade ljugit om allt. 
Min vän var förtvivlad – och bröt med mamman direkt. 

X har alltså ingen relation eller kontakt med sin mamma idag. 
Inte heller med de släktingar och vänner som visste vad mamman höll på med – de har ju möjliggjort att X inte fick träffa sin pappa och undanhållit sanningen.

Under min väns uppväxt har saknaden av pappan varit central, och min vän har klandrat sig själv för att pappan inte funnits där – ”pappa ville väl inte ha mig”, tänkte X, som reagerade precis som alla normala barn gör: genom att klandra sig själv och ta på sig skulden.  

Som tur är har det ändå gått mycket bra i livet för min vän. 
X har världens godaste hjärta, är oerhört framgångsrik, är numera själv förälder och skulle ALDRIG utsätta sitt barn för vad X själv fick genomlida. 

Det enda som jag kan tycka är tråkigt, det är att kontakten och relationen med mamman och de släktingar och vänner som vetat om vad som pågått, är bruten. 

Men X bryr sig inte om det. 
Eller som X själv säger, helt utan bitterhet: 

”Det är ingen större förlust! Jag väljer bort elaka människor som inte tillför mening och positivitet i mitt liv. 
Jag valde inte min mamma när jag föddes, men jag väljer nu att selektera bort henne ur mitt liv, eftersom hon medvetet skadat mig genom att inte låta mig och pappa ha en relation”.
 

Klokt sagt!

Jag undrar hur mamman känner sig idag? 
Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om hennes välmående – det skiter jag högaktningsfullt i, hon mår som hon förtjänar! – men jag undrar om hon inser vad hon faktiskt ställt till med?

Och om det varit värt det???

Värt att inte ha kontakt med varken barn eller barnbarn, nu när hon börjar närma sig ålderns höst..?

Men det borde hon tänkt på innan..

Bye for now! // Bellove
 

18 Responses to Barnmisshandel & en sorglig historia

  • Eska says:

    Tack för dina svar, men övergrepp speciellt av sexuell art kommer oftast inte från det blå, utan är en följd av att förövare själva varit utsatta, det finns det många offer/förövare som kan vittna om. Dom har helt enkelt tidigt i livet lärt sig att det är så man får göra. Och är det inom familjer så kan det lätt hållas hemligt, mycket pga skammen kring att utelämna sina föräldrar eller andra i familjen. Därför är det mer än bara personlig vilja som krävs för att bryta en förövarkedja, t ex att man har tur med psykpersonal och andra medmänniskor som kan stötta en. Långtifrån alla har det…

    Jag har ofta märkt att människor som vill tortera förövare till döds ställs mot väggen när man frågar om dom skulle känna detsamma om det vore deras barn som var förövare. Därför anser jag att det är en godtycklighet och dubbelmoral kring denna råa känsla.

    Får jag utmana dig som är en karriärsugen människa, med en hypotetisk fråga? Om du hade ett drömjobb, ditt livs drömjobb, och på något sätt fick reda på att ägaren till företaget, som även är en god vän till dig, hade utsatt sina barn för någon form av övergrepp. Skulle du anmäla polisanmäla personen (kanske först torterat personen själv) och ge upp ditt jobb?

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Eska, tack själv för dina kommentarer! Jag har läst att många förövare själva varit utsatta för sexuella övergrepp. Jag kan hålla med dig i att det krävs rätt resurser och medmänniskor runt omkring för att bryta kedjan. Men, jag hävdar fortfarande att man som enskild individ har ett eget VAL. Man har alltid ett val.
      Man väljer hur man ska leva.
      Man väljer att göra andra illa – eller att inte göra andra illa.
      Det är min absoluta övertygelse. Därmed inte sagt att man inte får lov att hata och vara bitter; klart man får! Men inte för länge, för det äter bara upp en själv. För vem tjänar på att du är bitter och hatisk? Ja, inte är det du själv i alla fall!

      Och som svar på din fråga: JA! Jag hade polisanmält min chef/kollega och gett upp mitt jobb om jag hade fått veta att han/hon förgripit sig på sina barn. Utan att blinka hade jag gjort det. Jag är väldigt konsekvent i mitt sätt.

      Nu känner inte jag dig Eska, men om du är/har varit utsatt för vidriga övergrepp, så måste du söka hjälp, samt se till att förövarna får sitt straff!

  • Eska says:

    Nej så enkelt är det inte, för många svåra diagnoser som skapas ur föräldrars övergrepp ger inte offret den möjligheten som du framställer det. Framförallt så kan detta bli en varaktig skada så länge föräldrarna förnekande framgångsrikt går vidare i livet och aldrig tvingas ta ansvar för det dom gjort.

    Du vet, sådana här övergrepp skapar inte bara bitterhet utan kan också vara invalidiserande, dvs något som inte går att bota. Som ett fysiskt handikapp, fast känslomässigt. Så när du säger att det bara är slapphet och avundsjuka som förhindrar en att glädjas åt andras framgångar osv, så får jag nog inse att du inte är så insatt i de diagnoser som kan skapas vid övergrepp.

    Fel är det definitivt, och du uttryckte dig betydligt mer hårdare i inlägget att du ville se dessa rötägg torteras & plågas resten av sina meningslösa liv. Är du så konsekvent att det även skulle gälla om det var någon nära bekant till dig? (en klassisk svår frågeställning)

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Eska, som jag sa i min förra kommentar: jag tror inte att det är enkelt – absolut inte. Det jag säger är att man har ett VAL. Vill man behandla någon annan som man själv blivit behandlad?? Någon som är helt oskyldig? Den som blivit utsatt VET ju hur hemskt det är – varför då välja att utsätta någon annan för samma sak? Att dessa föräldrar framgångsrikt och förnekande går vidare i livet är fruktansvärt. Helt klart ska dom ställas till svars för vad dom gjort.
      Men ännu en gång: min högst personliga åsikt är att man själv gör sina val.
      Och ja, jag är så konsekvent att det gäller även för bekanta till mig.
      Jag kan inte ha sypmatier för folk som skadar andra, och framförallt barn.

  • Eska says:

    För att koppla detta inlägget till det som handlar om ditt hat mot jantetänkande…

    Vad säger du om att det finns anledningar till att man inte kan glädjas åt andras framgångar, t ex för att man är så skadad pga olika övergrepp från sina föräldrar att den möjligheten är förstörd?

    Beklagar du bara det, eller är det bara att kavla upp ärmarna?

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Eska, tack för din kommentar. Jag tycker det är fruktansvärt om någon blivit utsatt för övergrepp. Det är tragiskt och förkastligt och jag tycker det är FEL.
      Men. Jag anser att vi alla har ett val. Vi VÄLJER att tänka att möjligheten att glädjas med andra är förstörd. Vi VÄLJER att vara bittra. Vi VÄLJER att vara hatiska.
      Men vi kan oxå VÄLJA att förlikas med det som hänt oss, vi kan välja att lägga bitterheten åt sidan och försöka göra det bästa av vår tillvaro.
      Nu är jag ingen psykolog och jag förstår att man kan utsättas för svåra trauman i livet som kan sätta djupa spår. Och det är helt okej att sörja, att bli arg och att vara ledsen – MEN: att inte fastna där för evigt.
      Jag tror att det är vi själva som avgör hur vi ska må. Om vi väljer att vara bittra; ja, då är vi det. Men om vi väljer att gå vidare med huvudet högt och göra det bästa av tillvaron; då gör vi det istället.
      Vet inte om detta var svar nog för dig?

  • wargaflicka says:

    bra inlägg!

  • Veiken says:

    Jag håller fullständigt med dig! Jag har jobbat med barn i många år och jag blir fullständigt vansinnig när någon på något sätt kränker ett barn. Jag har av och till skrivit inlägg om våld och barnkränkningar. Det finaste vi har, tänk om alla kunde fatta! Ha nu en fin fredag!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack för din kommentar! Ja, tänk om alla kunde förstå vad ett barn innebär!! Hoppas du får en härlig fredag!

  • Sill-Britt says:

    Jag blir galen när jag läser om sådant. Skulle jag inte ha barn hade jag köpt en bazooka och börjat utrota folk som skadar barn!
    Nu får man gå den mildare vägen, tex hålla ögonen öppna och ingripa om man ser/hör något osv. Peppa mina barn så de kan peppa sina vänner, tala om vart man kan vända sig osv.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Håller med! jag blir oxå skogstokig!!

  • Frogprincess says:

    Jag har precis läst klart ”Pojken som kallades DET” och den var fruktansvärd…

  • Erika says:

    jag utmanar dig i min blogg 🙂

  • Rospiggen says:

    Du har sååå rätt!! Det är därför jag engagerar mig i ämnet så som jag gör.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Let me know när du skriver om detta; jag kommer att länka till alla som skriver om barn som far illa!

Translator

Arkiv