Monthly Archives: december 2008

Vet ni vad jultomte heter på grekiska?

Idag mina vänner är det JUL enligt den grekiska kalendern!
Det är idag vi firar, jultomten kommer idag, höll jag på att säga, men nej, det gör han inte, den grekiska jultomten kommer på nyårsafton
Jultomte på grekiska heter Agios Vasilis. 

Vi och min familj ska alldeles strax åka till min soulmate Alexia och där blir det oxå mat i överflöd….

ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL & GRATTIS TILL ALLA CHRISTINOR (som har namnsdag idag!)

Nedan ser ni en bild på vad jag vem jag önskar mig i julklapp… (snäääällla Gud!!! Jag ska vara snäll och be varje dag, just let me have him….!!!)

Kram Bellove

VIKTIGT INLÄGG SOM BERÖR

Vänner. Nedan inlägg är oerhört viktigt.
Som jag sa igår, det är inte jag som är författaren, gästbloggaren är min mycket goda vän Tomas, som jag har skrivit om vid flera olika tillfällen, och som bad mig publicera detta brevet i min blogg.
Jag sa självklart ja eftersom nedan är ett ämne som verkligen berör och som jag själv skrivit om vid flera tillfällen.
Min, och säkerligen Tomas familjs förhoppning är att de föräldrar som agerar som nedan, en gång för alla tar sitt förnuft till fånga (om det finns något förnuft) och börjar sätta barnets behov före sitt eget. 

Låt mig bara konstatera utan att gå in på några detaljer, att jag och min familj förstår exakt vad Tomas och hans familj går igenom.

Läs gärna inlägget om och om och om igen. 
Det kan inte nog understrykas hur viktigt nedan är.
Länka gärna hit, it´s for a good cause.
Jag hoppas att ni som agerar enligt nedan får er en ordentlig tankeställare, såhär innan Kalle Anka och julfirandet med familjen.


Pga anledningar som inte Tomas kunde styra över eller förutse, blev han ombedd att be mig ta bort hans brev.
Vilket jag självklart gör – det var som sagt hans inlägg. 

Men jag vill ändå kort berätta, ni som inte hunnit läsa det, och detta är mina ord, inte Tomas, att jag förkastar och föraktar föräldrar som utesluter den andra föräldern och dennes familj ur barnets liv. 
Det är lågt, det är ruttet och helt fel.

Som jag sagt i ett annat inlägg:
Våra barn kommer att ställa oss till svars för val och handlingar som vi gör – låt oss se till att vi har jävligt torrt på fötterna när den dagen väl kommer – för den dagen kommer… det ska vi vara alldeles övertygade om..

Om någon eventuellt länkat hit – stort tack, men det behövdes inte.. let me know vilka ni är så att jag kan tacka er!
Tack Babiantuttar för länkningen, det var väldigt snällt av dig!

Kram Bellove

Dan före dan & Tomas

Lugn & stilla kväll med mina tjejer…mysigt…
Kanske kommer Tomas förbi senare. Magnus är bortrest.

På tal om Tomas – imorgon har han bett om att få gästblogga hos mig och det han kommer att skriva om är ett mycket viktigt ämne som så många som möjligt bör engagera sig i och man bör läsa inlägget om och om igen. 
Man får även väldigt gärna länka hit så att så många människor som möjligt ser inlägget. 

Nedan en bild på Tomas!

Nu ska jag tillbaka till mina dockor. 
Hoppas ni alla får en underbar kväll! 🙂

Sviniga föräldrar?

Jag har länge funderat över föräldrar som inte tar sitt ansvar över barnen.. hur tänker dom?
Jag talar inte bara om att inte umgås med sina barn, jag talar även om att inte ta ekonomiskt ansvar. 
Eller mänskligt ansvar. Eller känslomässigt ansvar. 

Att finnas där för sina barn och inte bara ränna efter den nya partnern. Att man visar – verkligen visar!!, sina barn att den nya partnern absolut inte är mer värdefull än barnen.
Men hur ska barnen tolka det när partnern får ta allt större plats, både tidsmässigt och bokstavligt, och föräldern knappt kan umgås ensam med sina barn?? 

Hur patetiskt är det när föräldern låter den nya partnern styra och ställa – och nu kommer vi till det värsta: att föräldern även låter den nya partnern härja fritt över barnen, skälla på dom, bossa runt dom, snacka skit om barnens andra förälder mm, och hör & häpna: när barnen väl samlar mod och vänder sig till sin förälder:
JA, DÅ TAR FANSKAPET PARTNERNS PARTI!! VA??? 

Hur klarar dessa föräldrar av att se sig i spegeln??
Sover dessa föräldrarna gott om natten???

Och varför är det så vanligt att männen (för det är oftast männen) har en ny brud en kvart efter separationen från frun? (Oftast oxå innan själva separationen är ett faktum, faktiskt…).

Vad är det som gör att männen är så rädda eller osäkra på sig själva att dom inte vågar leva ensamma ett tag?
Varför måste man till varje pris ha någon?
Varför VILL man till varje pris ha någon??

Jag tror att vi varenda dag måste tänka på vad vi gör och hur vi agerar mot våra barn. 
Barnen växer upp och en vacker dag kommer dom att ställa oss till svars för olika val vi gjort. 

Och då är det bäst att ha jäkligt torrt på fötterna… 

Någon som har erfarenheter och vill dela med sig?

Bita i det sura äpplet..

Fick stränga order från min soulmate Alexia som ringde nyss, hon talade om att jag måste_följa_upp_mitt_bråck. 
Jag har inte ens talat om för Alexia att jag har bråck, men min mamma ringde och berättade för henne (snällt va?).

Alexia känner mig bäst av alla mina vänner.
Hon känner såklart även till historiken, att jag har känt av mitt kejsarsnittsärr genom åren. 
Alexia vet oxå hur rädd jag är för allt sånt här…och hon vet även att jag inte hade tänkt följa upp det, därav att hon ringde… (min mamma känner mig oxå väldigt väl, därav att hon ringde Alexia, som min mamma fö betraktar som sin egen dotter).

Så imorgon kl 09 ska jag på det där som har med Telefonsamtal #2 att göra, därefter åker jag till Alexia för undersökning…

Alexia har redan beskrivit hur själva ingreppet går till, att det inte är farligt eller stort ingrepp och att man fäster ett nät (!!) som förstärker ”väggen” mellan ärret och vad-det-nu-hette. 

STOP!
Jag vill inte veta mer – vem var det som sa att rädsla är baserat på okunskap??? I helvete heller! 
Jag blir räddare ju mer jag får veta!!

Dessvärre kan inte Alexia göra ingreppet på mig, men jag hoppas att hon är med mig när jag gör det…
Shit, blev alldeles skakig nu…

Måste tänka på något annat…

Misery loves company

Jag låg på soffan och pillade mig i naveln (bokstavligen) när jag kände att det liksom ömmade till i magen, och mer specifikt, det smärtade till i mitt snart 13 år gamla kejsarsnittsärr. 
Inte första gången det händer – det har ömmat lite då och då genom åren, men det var första gången jag kände en bula där. 
En ganska stor bula. 
Och bulan både ömmade som fan och gjorde ont som fan…

Försökte få tag på mina läkarkompisar men lyckades inte nå någon av dom (pratade dock med Tomas, som lugnade ner mig rejält!!, men då hade jag hunnit komma hem från akuten), så jag fick ringa till sjukvårdsupplysningen.

Kvinnan jag talade med avrådde starkt från att jag skulle ignorera detta (vilket jag ju annars är bra på….).
Hennes absoluta rekommendation var att jag åkte ut till akuten ikväll och lät i alla fall en sjuksköterska titta på mig.
Det var med största sannolikhet bråck jag hade, enligt kvinnan.

Okej – vad är worst case, frågade jag? 
”Ponera att det är bråck – vad innebär det i klarspråk?”

Hon var vänlig och trevlig och förklarade så gott hon kunde, men jag slutade ta till mig informationen någonstans vid ”… och då kan en bit av tarmen tryckas ut… ” blablabla ”…och då krävs det ett ingrepp..” blablabla.

Jag satte mig i bilen. Redan där började jag gråta.

Kommer ut till akuten, där är någorlunda tomt, jag stegar fram till luckan, hade hunnit samla mig på vägen dit, men så fort sjuksköterskan Daniel log vänligt och frågade vad han kunde göra för mig, brast det för mig och så började jag gråta igen. 
Jag vet, jag är jättelöjlig.

Hursom, jag beskrev situationen, han tog in mig i ett rum och fick känna på bulan. Sjuksköterskan Daniels åsikt var oxå att det med största sannolikhet är ett bråck. 

Daniel lugnade ner mig rejält och försäkrade att det inte var något farligt – vilket jag vet och rent logiskt förstår!, men det är inte det som är mitt problem. 
Mitt problem är att jag överhuvudtaget inte vill behöva göra något ingrepp!
Jag klarar inte av att bli stucken. 
Jag klarar inte av att ha ont. 
Jag klarar inte av att vistas på sjukhus.

Daniel sa i alla fall att jag skulle låta min husläkare ta en titt så att han kan skriva en remiss – ELLER HUR!!!det mina vänner, lär inte hända. 
Skulle jag låta min snygge-hotting-drop-dead-gorgeous-läkare bläddra bland vecken i min mage?? 
I THINK NOT!

Helt plötsligt kom jag att tänka på min förlossningsläkare… han bönade och bad att jag skulle föda normalt…ett så stort ingrepp är alltid förenat med risker och jag var ung och frisk och blabla. 
Men jag vägrade föda normalt. 
Detta lider jag för nu, alltså. Ärrvävnaden har fortfarande inte, efter snart 13 hela år!!!, läkt ordentligt, 
Det är fortfarande försvagat…
Det var ju själve fan!!

Men jag kan svära på att, om jag hade fött normalt hade jag säkert fått bråck mellan benen och inte i kejsarsnittsärret!! 🙂

NU ska jag sova 🙂

NYTT TELEFONSAMTAL!!

Vänner, jag är hur frisk som helst igen – skit i mitt förra inlägg!!!
Jag bubblar, jag är strålande glad, LIVET LEKER!!

Jag har för en liten stund sedan fått ett nytt Telefonsamtal, och i vanlig ordning vill/kan jag inte berätta något om det än… 

Den här gången finns det ingen hidden agenda, jag vet vad som gäller – går det så går det  – och om det inte går, så är jag bara så otroligt smickrad, glad och tacksam av att jag fått frågan!!

Nu ska jag hämta mina dockor!!

CIAO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Traditionella julbaket

Som vanligt är vi ett gäng tjejer som bakar inför julen. 
Det är en mycket trevlig tradition som vi har haft i flera år, och denna gången var vi hos min svägerska Anna, som är nykomling.

Nykomling var även söta lilla Dixon 🙂

Jag är ju då arbetsledaren (självutnämnd, tror jag bestämt att de andra tjejerna vill att jag lägger till… ) och det blev jag iom att jag för ca 5 år sedan, fick min första chefstjänst i arbetslivet – men idag är i princip alla tjejerna i chefsbefattningar, och dom betackar sig mina ledaruppgifter: men jag vill ju ha två uppgifter i julbaket:
1: leda och fördela arbetet – vem gör vad?
2: vara den som smakar av allt – godkänt eller icke godkänt?

    

I år låg jag dock på soffan större delen av kvällen (alla andra år oxå, om ni frågar dom andra tjejerna), jag har ju faktiskt halsfluss!, men jag gjorde faktiskt en sak, och det var att röra om choklad!!
Bildbeviset på det har vi här!

Vi gjorde bla Mozartkulor, Rocky Road (?), cornflakesgodis, praliner och chokladkola. 
Chokladkolan lyckas vi med bara vartannat år och år i blev den supergod men alldeles för hård..

Anna gör pralinerna

Kolla in tomtepralinen!!

Nedan är en maskin som smälter choklad till rätt temperatur – det finns väl en sådan i varenda hem???????????????

Syrran delar upp godiset i påsar!

Som vanligt hade vi jättekul och som vanligt blev det ganska sent…
01.15 bröt vi upp…

Nu ska jag sova, imorgon klockan 12 är det fika med mina barn – guuuud som jag ser fram emot det – och jag ser ännu mer fram emot måndag, för då kommer tjejerna till mig igen! HURRA!

Godnatt!

Halsfluss…

Vet ni hur sjuk jag har varit på en skala från 1-10?
5000!!!
Jag har knappt sovit alls, haft feberfrossa och frusit så mycket att jag hackat tänder – trots att jag hade på mig två långärmade tröjor varav en var en riktigt tjock polotröja, samt tjockt täcke över mig. 
Ont i huvudet, halsen, nacken och hela kroppen. 
Och när jag ligger och fryser som mest, och har som mest ont i kroppen – ja, då känner jag att jag måste kräka – klockan 01 på natten! 
Så det blev till att boka tid hos doktorn – vår läkare Ulf är en riktig hotting så honom ville jag inte gå till när jag ser ut så här:

Men det var bara att bita i det sura äpplet, gå till doktorn och försöka se någorlunda glad ut.. 🙂

Tack & lov hade jag halsfluss – jag var, vad sjuksköterksorna kallade det, ”dunder-positiv”, efter att +:t på strep A-dosan kom fram direkt. 
Jag säger ”tack & lov” för att om jag ”bara” haft ett virus hade jag aldrig kunnat ta penicillin, och därmed inte kunnat bli frisk lika fort. 
Min stackars svåger Tony är precis som jag, feber, ont i kroppen, kräks, men han har ett virus och ingen bakterie..

Idag, efter 1½ dag med penicillin känner jag mig betydligt friskare och klarare i huvudet. 
Jag har såklart sovit hos mina föräldrar – det finns inget annat ställe som är som mammas. 
Mamma har tagit hand om mig och likt alla grekiska mammor har hon tjatat om att jag måste äta och dricka ordentligt, annars blir jag inte frisk. 
Sen, såklart, och detta kan jag nästan svära på, är obligatiskt för samtliga grekiska mammor; man får sig en utskällning för att man ÄR sjuk – om man hade klätt sig ordentligt och inte sprungit ute halvnaken så hade man aldrig blivit sjuk

Nu ska jag duscha – har ett viktigt möte kl 14 som jag måste gå på!

Och stort tack för alla era omtänksamma kommentarer!!
Bellove

Det där Telefonsamtalet & Rapidus

Det har nu gått två veckor sedan det där Telefonsamtalet, och idag är det dags att berätta vad det handlade om.

Följande har hänt: 
en journalist från vår största tidningsdrake i södra Sverige hade fått ett tips om mig, att jag var oerhört framgångsrik, och denna journalisten ville göra ett reportage om mig och min person.

Jag blev naturligtvis oerhört smickrad!
Journalisten lade upp det som om att det var fantastiskt att jag, som är kvinna, ensamstående tvåbarnsmamma, uppvuxen på Rosengård, barn till invandrade föräldrar och dessutom utan akademisk examen; hur fantastiskt det var att jag har kommit så långt i min karriär och har den ställningen som jag har idag!

Kunde jag träffa henne redan nästa dag??
Självklart kunde jag det!
 

Herregud, jag var så stolt och glad att jag höll på att spricka!!!
Journalisten kommer som överenskommet dagen därpå, jag blir intervjuad under ca 1½ timme, jag blir oxå fotograferad.

Journalisten ville publicera reportaget redan nästa dag.
Det sa jag nej till. 
Av den enkla anledningen att jag, men framförallt vår informationsavdelning måste först godkänna texten.

Och det var här någonstans ”problemen” började dyka upp.
Helt plötsligt var texten alldeles för ”tunn”.. TUNN?? Vi satt i 1½ timme där jag öppnade mig och talade om min karriär och varför jag trodde att det hade gått så bra för mig, och journalisten tyckte att materialet var för tunt??? Jag svarade på alla frågor. 
Jag får inte ihop det riktigt… om jag hade varit journalist hade jag gott & väl kunnat fylla i alla fall ett par sidor med all den informationen jag gav.

Journalisten ville ha, utöver storyn om mig, även få företagsinformation som inte är officiell. 
Journalisten vet mycket väl om att jag inte får lämna ut det. 
Vi är ett börsnoterat företag och vi måste vara mycket försiktiga med vilken information vi går ut med.

Jag mailade journalisten förra veckan och undrade lite försiktigt om reportaget blir av eller inte?
Svaret var att dom avvaktar lite… jag tolkade det som att om jag inte lämnar ut mer information, så blir reportaget inte av.

Nu är frågan: varför ringde journalisten överhuvudtaget????
Var det verkligen för att jag är så intressant att läsa om??
Några elaka tungor kanske säger att jag inte är tillräckligt intressant som person – och det vill jag tyldigt klargöra att jag inte håller med om. Jag är väldigt intressant som person (i all ödmjukhet).
Jag vet att jag blir imponerad när jag träffar folk med liknande bakgrund som min – och dessa människorna är ännu mer intressanta än vad jag är, för dom pratar i de flesta fallen inte ens svenska!
Dom förtjänar verkligen all cred dom kan få!!

Eller trodde journalisten att jag var en orutinerad rookie som som glatt skulle dela med mig av icke officiell företagsinformation??

Oavsett vilket syftet var, så blev jag både ledsen och irriterad; 
ledsen för att jag först blev uppriktigt glad och smickrad, och 
irriterad för att jag upplever det som att journalisten förolämpade min intelligens.
Det behöver såklart inte alls vara så. Men..

Jag har talat om denna händelsen med någon som är grymt rutinerad och som har mångårig erfarenhet av mediabranschen, han gav sitt svar på vad han trodde hade hänt i mitt fall.

På tal om andra rutinerade personer inom mediabranschen: jag var på Rapidus”Efter-jobbet-möte” idag, ämnet handlade om ”Nu skrämmer vi bort finanskrisen!”
Dessvärre kan jag inte återge vad som sades: jag lämnade stället efter bara en timme. 
Jag mådde jättedåligt under hela tiden som jag var där och kunde inte tillgodogöra mig intervjun som Thomas Frostberg gjorde med entreprenörerna.
Jag är dock övertygad om att Thomas briljerade som vanligt men jag var som sagt inte på topp…
Jag hade ju ont i halsen, öronen och huvudet innan idag, remember?
Well, nu har jag även ont i magen och nacken..
Not that fun… In fact, NOT fun at all….

Tänk på mig, sänd friska tankar och håll er friska!
Puss!

Arkiv