Misery loves company

Jag låg på soffan och pillade mig i naveln (bokstavligen) när jag kände att det liksom ömmade till i magen, och mer specifikt, det smärtade till i mitt snart 13 år gamla kejsarsnittsärr. 
Inte första gången det händer – det har ömmat lite då och då genom åren, men det var första gången jag kände en bula där. 
En ganska stor bula. 
Och bulan både ömmade som fan och gjorde ont som fan…

Försökte få tag på mina läkarkompisar men lyckades inte nå någon av dom (pratade dock med Tomas, som lugnade ner mig rejält!!, men då hade jag hunnit komma hem från akuten), så jag fick ringa till sjukvårdsupplysningen.

Kvinnan jag talade med avrådde starkt från att jag skulle ignorera detta (vilket jag ju annars är bra på….).
Hennes absoluta rekommendation var att jag åkte ut till akuten ikväll och lät i alla fall en sjuksköterska titta på mig.
Det var med största sannolikhet bråck jag hade, enligt kvinnan.

Okej – vad är worst case, frågade jag? 
”Ponera att det är bråck – vad innebär det i klarspråk?”

Hon var vänlig och trevlig och förklarade så gott hon kunde, men jag slutade ta till mig informationen någonstans vid ”… och då kan en bit av tarmen tryckas ut… ” blablabla ”…och då krävs det ett ingrepp..” blablabla.

Jag satte mig i bilen. Redan där började jag gråta.

Kommer ut till akuten, där är någorlunda tomt, jag stegar fram till luckan, hade hunnit samla mig på vägen dit, men så fort sjuksköterskan Daniel log vänligt och frågade vad han kunde göra för mig, brast det för mig och så började jag gråta igen. 
Jag vet, jag är jättelöjlig.

Hursom, jag beskrev situationen, han tog in mig i ett rum och fick känna på bulan. Sjuksköterskan Daniels åsikt var oxå att det med största sannolikhet är ett bråck. 

Daniel lugnade ner mig rejält och försäkrade att det inte var något farligt – vilket jag vet och rent logiskt förstår!, men det är inte det som är mitt problem. 
Mitt problem är att jag överhuvudtaget inte vill behöva göra något ingrepp!
Jag klarar inte av att bli stucken. 
Jag klarar inte av att ha ont. 
Jag klarar inte av att vistas på sjukhus.

Daniel sa i alla fall att jag skulle låta min husläkare ta en titt så att han kan skriva en remiss – ELLER HUR!!!det mina vänner, lär inte hända. 
Skulle jag låta min snygge-hotting-drop-dead-gorgeous-läkare bläddra bland vecken i min mage?? 
I THINK NOT!

Helt plötsligt kom jag att tänka på min förlossningsläkare… han bönade och bad att jag skulle föda normalt…ett så stort ingrepp är alltid förenat med risker och jag var ung och frisk och blabla. 
Men jag vägrade föda normalt. 
Detta lider jag för nu, alltså. Ärrvävnaden har fortfarande inte, efter snart 13 hela år!!!, läkt ordentligt, 
Det är fortfarande försvagat…
Det var ju själve fan!!

Men jag kan svära på att, om jag hade fött normalt hade jag säkert fått bråck mellan benen och inte i kejsarsnittsärret!! 🙂

NU ska jag sova 🙂

12 Responses to Misery loves company

  • Nattis says:

    *klämmer och knådar på snittet för att se om jag också har bråck*

  • pyret says:

    Åh din stackare! Men du.. jag har en väninnan som fått ett bråck opererat och det gick jättebra.. Det gör knappast så ont som du hade efter ditt kejsarsnitt. Det är ju bara en tillfixning!

    Upp med hakan och se till att få det gjort. Den energin du har tycker jag du ska lägga på att få det fixat så fort som möjligt. För ett bråck läker inte av sig själv. Tyvärr så blir det nog bara sämre, även om det kan ta lång tid. Beroende på var det sitter så kan vanlig ansträngning som att bära tunga kassar göra att det försämras och det är ingen bra idé.

    Var nu en duktig flicka och gör det du skulle råda mig till! 🙂

    kramar i massor och oroa dig inte, för det är inget farligt!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack för din fina kommentar… 🙂

  • Infobloggen says:

    då är det inget att oroa sig för

  • Ja, att föda med kejsarsnitt är ingen lättare utväg i slutändan. Har fött både normalt och med kejsarsnitt, och det sistnämda är inte alls så ”glamoröst” som många tror. Tvärtom.

    Oj, hopppas att allt löser sig med bråcket…

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack… det kommer att lösa sig – förhoppningsvis utan att jag behöver gå igenom ett ingrepp…

  • Björn says:

    Men Bella, hur snygg din husläkare än är så är det väl kanske bäst om han får titta på saken? Så du slipper de där ingreppen. Och sen är nog vecken inte så illa som du tror 😉

    Hoppas du mår bättre i alla fall, för det förtjänar du 🙂

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Åhhh favoBjörn! Jag kommer inte att slippa ingreppet bara för att min läkare tittar på det… ingreppet måste göras förr eller senare om jag ska bli av med bråcket.. Och jo, vecken är såååå illa! 🙂 Skämtar.. , nej, det kanske dom inte är, men ändå.. 🙂

  • Anne says:

    det är förmodligen bråck du fått, läs om det på nätet, det är en enkel operation, och du opereras på morgonen och kan gå hem samma dag eller senast dagen efter. Om du nu fått det, så måste du göra något åt det. Ingen idé att se bakåt, du skulle fött normalt eller inte…. man kan faktiskt få bråck utan att ha fött barn normalt eller tagit kejsarsnitt. Min bror fick bråck mitt på magen, min chef har för en månad sedan opererats för ljumskbråck etc etc … det är väldigt vanligt – jag hatar sprutor också, men när man väl är där, brukar det gå bra. Dessutom är nålarna väldigt tunna idag jämfört med hur dom var förr i tiden, det känns faktiskt knappt – ungefär som ett myggbett (jag har också sprutskräck – eller skräck för vad som helst som gör ont!) Tänker på dig!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Jag klarar inte av ingrepp… tänker försöka trycka tillbaka den själv..
      tack för omtanken!

  • alias says:

    Aj aj aj. Jag tar tillbaka min förra kommentar fast den gällde just då …
    Jag hade länge problem med att mitt ärr efter akutsnittet såg ut som en låååång daggmask på magen, men inga knöglor tack och lov …

    *tycker synd om*

Arkiv