Svar till Helen – ang grekisk vs svensk uppfostran

Fick en kommentar från ”Helen” (som glömde tala om vilken Helen det är,.. det är inte Bullsan, är det du Helen O?) angående mitt inlägg som handlade om grekisk vs svensk uppfostran.

Så här skrev Helen i sin kommentar:

”Läste det här inlägget för länge sedan.
Ditt inlägg har verkligen fått mig att fundera mkt på vad det egentligen handlar om.
Mina barn har aldrig tilltalat mig med ett ovärdigt språk och jag vet verkligen inte inte hur jag skulle reagera.
JAg hade nog fått vaninnesutbrott skulle jag tro.
Däremot har jag märkt att några av mina vänners döttrar har sagt de hemskaste sakerna en mamma kan få höra.
Till min fasa märker jag att dom inte gör mkt när det händer.
Det gör mig faktiskt ledsen. Jag menar att om man tillåter ett sådant språk så accepterar man att barnen trampar på ens värdighet.
Men lika viktigt är det att också som förälder accepterar barnens värdighet. Men var går gränsen för personlig integritet och barnuppfostan? Vad tycker du?” 


Jag svarade:

”Det kan vara, men behöver inte vara, en så svår och tuff gränsdragning.
Är det bara tydligt att det är den vuxna som är föräldern och att den minderåriga är barnet, så tror jag en stor del av gränsdragningen redan där är avklarad.
Givetvis beror det oxå på hur gammalt barnet är – det är stor skillnad på 12 år och 16 år, tex.
Jag tror på att man ska respektera sitt barn i alla lägen och absolut inte kränka barnet.
Men då är frågan (som är ganska het i ledardebatter just nu), ”vad är en kränkning?”.
Det kan ju bara den kränkta svara på.
Jag har tex fått höra att jag varit för slapphänt med mina barn – för min del handlade det endast om jag inte ville kränka och tillrättavisa flickorna framför andra, eftersom jag vet att det skulle kränka dom.
Men givetvis sa jag ifrån om dom gjorde fel.
För uppfostra våra barn, det måste vi alltid göra var vi än är. Men att kränka dom – det finns inte på kartan.
Det går att uppfostra utan att kränka – det finns massor med olika sätt att säga saker på.

Jag tror på sunt förnuft! Men vad är då sunt förnuft? Det har väl ”alla”?
Jag har i alla fall aldrig träffat någon som sagt ”nej, jag har inget sunt förnuft”

En mogen förälder VET när hon har kränkt sitt barn alternativt VET när hon uppfostrar sitt barn. Det är vad jag tror.
Men helt klart är detta inte en superlätt fråga – men för att gå tillbaka till meningen jag inledde med:
Är det bara tydligt att den vuxna är föräldern och den minderåriga är barnet, så tror jag en stor del av gränsdragningen/balansgången redan där är avklarad.” 

Det ÄR svårt med barnuppfostran.
Man vet aldrig om man gör rätt.
Jag tror heller inte att det handlar om att vara svensk, grek, tysk eller amerikan.
Det är inte en kulturfråga; det är en fråga om god uppfostran, gränssättning och regler!
Jag tror att barn som har blivit uppfostrade med regler, tenderar mindre att be sina föräldrar dra åt helvete eller kalla dom fula saker.
Jag kan givetvis ha fel – men det är i alla fall vad jag tror! 

Mest av allt tror jag på villkorslös & gränslös kärlek, massor med beröm & uppmuntran, konsekvenser för sitt agerande, och att välja sina fighter – det går inte att ta alla fighter och man måste låta barnet få vinna ibland.
Vad säger ni?

Jag är ingen utbildad pedagog eller proffs på ämnet…men jag vågar påstå att jag har sunt förnuft!

//Bellove, mamma till tvillingar 12 år.

15 Responses to Svar till Helen – ang grekisk vs svensk uppfostran

  • Frogprincess says:

    Det r nog tufft att uppfostra barn i dagens samhälle… Jag har inga så jag vet inte…

  • jävligt bra inlägg, svårt det där med uppfostran…

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Japp,det är svårt med uppfostran.. förhoppningsvis gör man rätt!

  • Vashten says:

    hej ….ti kanis??? hoppas allt är väk med dig och att du haft en underbar helg….kramiz

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Poli kala! 🙂 Du? *ler*

  • Kryddan says:

    God morgon Bella 🙂
    Ha en bra dag 😉

  • Syren says:

    God morgon! En intressant diskussion. Du har rätt i det du skriver.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Jag tror och hoppas att jag gör rätt i min uppfostran vad gäller barnen i alla fall…

  • Kryddan says:

    *fniss* man ska aldrig låta dom vinna man ska spöa dom i fia, kort, löpning ja i allt så dom lär sig 🙂 *fniss*

  • Föneböna says:

    gokväll kära du!
    de där är en intressant diskussion!
    jag håller med dej i de du skriver.
    sov så gott!
    god natt!

  • Helen O says:

    Det var jag som ställde frågan, du gissade rätt.

    Jag håller med dig och det är just det som är min tanke. Kärlek och beröm ger utrymme för uppfostran ur ett moraliskt perspektiv.
    Jag har också kallats för en slapphänt mamma och jag som du väljer mina fighter. Väljer när och i vilket läge dessa ska tas.
    Jag väljer bort att ”dra ner byxorna” på barnen. Jag väljer att ta fihter när processen är mogen och mitt budskap kan landa.
    Har märkt att tiden för landadet av budskapen tenderar att bli svårare att hitta ju äldre dom blir. Har idag två pojkar 14 och 16 år. Dom går igenom massor och det ska man ta hänsyn till såklart. Men för det så kräver jag respekt som deras mamma. Jag ger dom respekt och då får jag det tillbaka. Visst betraktas jag som en sträng mamma som inte låter dom göra allt dom vill, när dom vill och hur mkt dom vill. Det är inte ok!
    Jag låter mina barn vinna till en liten del ibland- men då är det nog mera en kompromiss än att vinna en kamp. Jag ger lite och dom ger lite så vi kan mötas på halva vägen. Har dom goda argument så ger jag med mig.Jag svarar inte längre NEJ bara för att jag ska- däremot är dom uppfostrade med att jag i många lägen sagt nej pga att jag anser att vissa saker är ”mammasaker” att bestämma. Inga varför frågor i världen får mig att vika i min åsikt. Svaret blir: Nej, detta är en mammaregel- thats it!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Och det måste oxå finnas – mammaregler!
      Jag är övertygad om att du är en kanonmorsa (jag känner ju dig!:-), och att vi i mångt och mycket är ganska lika på många plan.
      SJälvklart ska man ta hänsyn till och respektera sina barn; men det får aldrig råda några tvivel om vem som är den vuxna och vem som är den minderåriga! Kram!

Arkiv