Men för livet nästan..

För måånga år sedan (1992, tror jag) fick jag en flipp en vacker dag och bestämde mig för att åka till Tunisien – bara sådär! 
Eller ja, inte helt bara ”sådär” – jag hade haft ett jättebråk med dåvarande pojkvännen A, och jag bestämde mig för att helt enkelt bara lämna landet. 
Vi bråkade på en torsdag, på lördagen åkte jag utan att tala om för honom var jag tog vägen. 

Syftet med ”rymningen” var lite för att markera för A att han inte kan styra över mig! Samt för att skrämma honom lite..
Jag visste att han skulle ringa ner mig och komma hem till mig, men jag ville lära honom en läxa och göra mig helt otillgänglig (jag hade ingen mobil på den tiden..). 
Inte heller skulle någon svara på min telefon fastän jag bodde hemma. Jag hade eget nummer och telefonsvarare inne på mitt rum (som mamma & pappa betalade…. jag vet, var jag väldigt bortskämd..)

Mina föräldrar avrådde mig bestämt och dom ville egentligen inte låta mig åka, men jag brukade alltid få som jag ville i unga dar (annat är det nu….), så jag åkte – och höll på att få allvarliga men för livet!

Jag vill inte dra alla män i Tunisien över en borste, absolut inte, men dessa männen som jag såg, deras kvinnosyn skrämde mig… – jag är inte rasist, det jag återger är mina erfarenheter och upplevelser.

Jag gick till stranden de första dagarna.
Varenda dag blev jag stirrad på som om dessa killarna aldrig hade sett en tjej förut. 
Jag tog väldigt illa vid mig av detta eviga stirrandet och flirtandet. 
Som om de klädde av en med blicken, på ett jävligt obehagligt sätt.. fy fan!!
Jag var inte provocerande eller på något sätt utmanande. 
Jag bara låg och läste mina böcker. 

På onsdagen var jag nästan helt nerbruten av allt äckliga stirrande och jag ville bara åka hem. Hem till tryggheten hos mina föräldrar. 
Jag ringde min mamma och bara grät och var förtvivlad!
Hon lovade att dom skulle skicka en flygbiljett direkt. 
Tyvärr hade det redan gått ett plan samma dag tillbaka till Köpenhamn, och nästa plan som det fanns platser på, det var det planet jag skulle hem med i alla fall (på lördagen).
Det var ett hårt slag för mig, att jag kunde inte komma hem tidigare…
Hur skulle jag stå ut där i 3 dagar till?? Jag höll på att bli tokig!!
Böckerna var sedan länge utlästa och utanför dörren ville jag inte gå!
JAG VILLE BARA ÅKA HEM!!!

Ett väldigt obehagligt minne som jag har från veckan i Tunisien, var när det stog ett gäng killar vid stranden och ”tuffingen” i gänget säger högt till mig: 
”I wanna fuck you”
Då är det som om jag går utanför min kropp, ser och hör mig själv säga – med livet som insats!!
”If you were a man then yes, you could have fucked me. 
But you are not a man, so that´s why you will never fuck me”.

Med detta sagt vände jag mig lugnt om och gick. 
Men jag var så jävla rädd! Jag väntade bara på att han skulle springa efter mig och slå ner mig. Tack o lov gjorde han inte det…

Dagarna gick i alla fall och äntligen var det lördag – jag skulle få åka heeeem *kastar konfetti i luften*!!! ÄNTLIGEN!!!
När jag kommer till flygplatsen – I MYCKET GOD TID!! – möts jag av beskedet att planet är försenat 6 hela timmar!! Åh nej!!!
Min lycka fick ett temporärt bakslag.. 
Nåja, dom här jävla sex timmarna gick och snart var jag på planet. 
Äntligen ska jag åka hem!!!

Själva resan tror jag tog ca 3,5-4 timmar och när vi närmar oss Köpenhamn säger piloten att han tyvärr inte har tillstånd att landa, varför uppfattade jag inte, och att det skulle innebära att vi skulle cirkulera ovanför Köpenhamn någon timme. 
Då började gråta. 

Jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma hem!
Jag förbannade Tunisien, jag förbannade flygbolaget, men främst förbannade jag A som gjort mig så arg att jag blev tvingad att resa ifrån min trygga tillvaro!!

Långt om länge så landar vi i alla fall. Det var i mitt i natten.
Jag var i extas!!! Jag var så lättad, så lättad!!

Jag tog mitt bagage och var på väg till Flygbussen (Öresundsbron fanns inte på den tiden), det var Limhamn/Dragör som gällde då. 
Naturligtvis hade sista bussen gått… och jag började gråta igen.. kommer jag NÅGONSIN att få komma hem????

Jag tror jag kom hem klockan 05.30 på söndagmorgonen och jag bara satte mig på golvet i hallen och grät av lättnad – jag trodde aldrig att jag skulle få komma hem igen!!!
Och mamma tröstade och tröstade…

Tiden gick, och jag kom över det traumat med förståndet i behåll…
Jag lärde mig att välja mina destinationer med mer omsorg om jag ska resa iväg själv igen…vilket jag faktiskt aldrig gjort sen dess.

Vad som hände med A? 
Jo, jag hade väl ca 50 meddelanden från honom på telefonsvararen.  I början var hans ton i meddelandena lite arrogant och så, men hans sista 10 meddelanden var allt annat än arroganta – de var direkt vädjande och bedjande!
Mission accomplished! 

Men var det värt det?
VERKLIGEN INTE!!!!!!!!

Have a nice day // Bellove

5 Responses to Men för livet nästan..

  • Tuta says:

    jiises vikket äventyr. TUR du kom hem hel! tufft att slänga ur dej komentaren till tuffingen i gänget! *lyfter på hatten* bra denna A fick sej en läxa. synd du fick betala högt pris för de…

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Det var ett jävligt högt pris..!!

  • Rospiggen says:

    Oh hjälp!! Det där var verkligen en RESA! Jisses människa *svälj*

  • Ammis says:

    Ha ha, det var en upplevelse som heter duga…förstår att du inte åker själv efter det, jag hade aldrig gett mig iväg ensam, man är så utlämnad om det händer nått. Kul berättelse iaf. Ha det gott. kramelikram

  • 🙂 Ibland blir det inte som man vill, usch och fy för äckliga snubbar!

Arkiv