10 år sedan.

Idag är det 10 år sedan Billy dog.
Billy var en av mina bästa vänner. Han bodde i Kilkis i Grekland och vi lärde känna varandra när jag var ca 15 år. 
Billy var min första riktiga killkompis. 

 Billy dog i samband med att han var på jakt – som var hans stora passion i livet. Hans hund ville leka med honom och ”hoppade” på honom, hunden kommer åt avtryckaren och ett skott bränner av, som träffar Billy i armhålan. 

På något oförklarligt sätt lyckas Billy ta sig ut på den stora vägen och blir körd till sjukhuset. 
Man fick amputera hans arm – men vem fan brydde sig om det?? Billy levde ju! Det var det enda som hade betydelse!

Dag 10 efter olyckan, när det var åter dags att byta bandage från armen som amputerats, kommer som vanligt läkarna in till honom. 
Billy, på lika gott humör som alltid, sätter sig upp i sängen – och får hjärtstillestånd. Han dog i armarna på läkaren. 
Det gick inte att rädda honom.

Jag hade pratat med Billy dagen innan han dog. Han bad mig boka tid till läkare här hemma i Sverige. Han ville komma hit och prova ut protes. 
Sagt och gjort – jag ringde måndag morgon och bokade tid. 

Måndag förmiddag ringer min väninna Angel från Norrköping och frågar om jag hört om Billy? 
”Klart jag har, sa jag, men läget är under kontroll nu!”
-Nej, Bella – han dog igår.

Jag vägrade tro henne – jag hade ju för fan pratat med honom!!
Så jag ringde hans föräldrar – som var mitt i förberedelserna för begravningen.
Det var alltså sant. Min bästisBilly var död. 

Efter det följde en tid av outhärdlig sorg. 
Jag hade aldrig tidigare förlorat någon som stått mig nära. Jag hade varit lyckligt förskonad från dödsfall. 
Så när Billy gick bort överraskades jag av den intensiva sorgen jag kände, men senare oxå ilskan – hur fan vågade han dö ifrån mig???? 

Jag mådde så dåligt att jag grät nästan hela tiden och sorgen kunde komma över mig varsomhelst och närsomhelst. 
Jag kommer specifikt ihåg att vi var några tjejer hemma hos en kompis, som precis hade flyttat, jag stog i hennes kök och sköljde glas när gråten bara kom över mig. 
Till slut tog min mamma tag i mig (vem annars..) och menade på att jag har två barn som ser mig gråta hela tiden, och visst förstog hon vad Billy betydde för mig, men nu var det dags att gå vidare. 
Detta var ungefär två månader efter att han hade dött. 

I samma veva drömde jag detta: 
Vi, jag & Billy satt på ”Lotó” i baren på ovanvåningen, han var död i min dröm och med båda sina armar. 
Han ”skäller” ut mig för att jag grät och var så ledsen hela tiden. 

”Nu räcker det, Bella! Jag mår bra! Jag mår jättebra! Nu måste du rycka upp dig, du har två barn! Om jag ser dig gråta en gång till kommer jag ner till dig och pryglar dig,” sägen han med glimten i ögat. *ler*
Sedan sa han:
”Jag är med dig överallt. Jag ser dig hela tiden och jag hör dig. 
Var inte ledsen Bella – ta hand om dina barn!
Jag är med dig!”

Efter det var jag ganska lättad. Det var som om en stor börda hade försvunnit. Jag var inte längre helt förkrossad och arg. 
”Bara” oerhört ledsen för att han inte fick leva. 

Och jag tror stenhårt på att Billy vakar över mig & mina barn. 

19 Responses to 10 år sedan.

  • Tuta says:

    gu så hemskt! ung människa som möter en sån olycka! vackert att han hade sån optisism ända in i de sista! sånt är att lyfta hatten till! klart han är med dej och ditt liv tills dagen ni möts igen. =)

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack…, han gick bort alldeles för tidigt..han var bara 30 år när han dog.. så hemskt!

  • Fy min Alex drömde jag oxå om!!!! vad sjukt!!! Jag drömde att jag räddade honom ur olika situationer där han skulle dö, tills han sa det i drömmen: släpp mig Irini…Fick såna rysningar när jag läste detta HERREGUD!

  • Rospiggen says:

    Men så tragiskt och fruktansvärt sorgligt :/ Ni trodde ju så klart att han skulle klara sig och så gör han inte det. Usch, så hemskt men han vakar säkert över dig och barnen, det är jag övertygad om.

  • Jennie says:

    Nej gud vad hemskt! Stackars dig… men hoppas du kommer ha en bra dag annars.
    Kram, J

  • Eva-Marie says:

    Vilken oerhört tragisk historia men du ger ett kärlekfullt porträtt av din vän. Han vet nog hur mycket han betydde för dig!
    Jag har en liten utmaning till dig. KRAM

  • Bokgalningen says:

    Det tror jag också och det är en tröstande tanke! Kram

  • Markattan says:

    Jag ryser…..

  • Ammis says:

    Det tror jag med,Kram.

  • Förresten, GRATTIS till Guldbloggen! 🙂 Var fick du den och av vem? Har nog missat detta totalt, tror jag!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      TACK! 🙂 Fick den av MIcke Trädgårdstomten!

  • Go morron vännen! Usch vad ledsamt men jag är helt övertygad om att han finns med dig. Det är inte ovanligt att dom döda kommer till oss i drömmarna, då är vi i det tillståndet att dom kan nå oss på ett bra sätt. Kram!

  • History says:

    Hej igen!
    Beklagar det som har hänt din vän!

    Och tack för din kommentar och jag kommer att följa din blogg, nu ligger du i min blogglista.

    Hare

  • pyret says:

    Efter mitt nyss inskrivna deppinlägg kikade jag in hos dig. Och okej.. en böld i häcken och en eventuellt avbokad bröllopsresa är väl inget i jämförelse med din vän och hans vänner och familj.

    Jag tycker ändå att jag har ganska mycket otur, men din vän hade mer otur känner jag nu. Jag har inte haft en vän som dött. Det måste kännas jättekonstigt. Min styvpappa dog när jag gick i sjunde klass och eftersom jag aldrig fick se honom efter att han dött, så drömde jag ofta att han kom tillbaka, när min mamma skaffat en ny man och det enda det gick ut på var att se till att de inte såg varandra. Jag kan drömma det än idag, men inte alls ofta.

    Kanske ska du göra en minnestatuering? Såg på Miami Ink idag. Många öden som finns memorerade på människors kroppar…

    helgkram
    /e

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Har länge tänkt på tatuering.. men inte gjort det. Dels för att det aldrig går bort, men framförallt för smärtan.. !

  • Visst är det jobbigt att man nästan blir förbannad på personen som ”lämnat” en i stället för att vara ledsen. Man känner ju att varför lämnade han/hon mig här själv med all smärta? Tycker nästan synd om sig själv som måste genomlida all sorg. Men man har rätt att känna så…all sorgearbete är bra på sitt sätt för själen. Och det blir ju lättare med tiden fast man inte tror det då. Men va skönt med känslan att han vakar över er….vilket jag tror att det kan va så.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Jag är övertygad om att det är så! 🙂

Arkiv