Daniella Ibis AB

Jag har blivit utmanad av Eva-Marie: 
Det här är mina svar:

1. Vilket stjärntecken är du? Lejon

2. Hur ofta går du ut på krogen? Väldigt sällan 

3. Hur ofta säger du till någon att du tycker om honom/henne? Fler gånger om dagen till mina barn

4. Hur ofta säger du till dig själv att du är rätt bra trots allt? Inte lika ofta som jag borde…

5. Hur många syskon har du? En storebror och en lillasyster

6. Vad jobbar du med? Just nu som chef på ett IT-konsult företag 

Och så har Eva-Marie ytterligare en ny fråga!

7. Vad önskar du allra mest? Oj.. det kan jag faktiskt inte berätta på bloggen tyvärr.. och det är inget snuskigt eller så, som jag VET att vissa av er trodde, skäms på er!:-)

Idag är det 10 år sedan Billy dog.
Billy var en av mina bästa vänner. Han bodde i Kilkis i Grekland och vi lärde känna varandra när jag var ca 15 år. 
Billy var min första riktiga killkompis. 

 Billy dog i samband med att han var på jakt – som var hans stora passion i livet. Hans hund ville leka med honom och ”hoppade” på honom, hunden kommer åt avtryckaren och ett skott bränner av, som träffar Billy i armhålan. 

På något oförklarligt sätt lyckas Billy ta sig ut på den stora vägen och blir körd till sjukhuset. 
Man fick amputera hans arm – men vem fan brydde sig om det?? Billy levde ju! Det var det enda som hade betydelse!

Dag 10 efter olyckan, när det var åter dags att byta bandage från armen som amputerats, kommer som vanligt läkarna in till honom. 
Billy, på lika gott humör som alltid, sätter sig upp i sängen – och får hjärtstillestånd. Han dog i armarna på läkaren. 
Det gick inte att rädda honom.

Jag hade pratat med Billy dagen innan han dog. Han bad mig boka tid till läkare här hemma i Sverige. Han ville komma hit och prova ut protes. 
Sagt och gjort – jag ringde måndag morgon och bokade tid. 

Måndag förmiddag ringer min väninna Angel från Norrköping och frågar om jag hört om Billy? 
”Klart jag har, sa jag, men läget är under kontroll nu!”
-Nej, Bella – han dog igår.

Jag vägrade tro henne – jag hade ju för fan pratat med honom!!
Så jag ringde hans föräldrar – som var mitt i förberedelserna för begravningen.
Det var alltså sant. Min bästisBilly var död. 

Efter det följde en tid av outhärdlig sorg. 
Jag hade aldrig tidigare förlorat någon som stått mig nära. Jag hade varit lyckligt förskonad från dödsfall. 
Så när Billy gick bort överraskades jag av den intensiva sorgen jag kände, men senare oxå ilskan – hur fan vågade han dö ifrån mig???? 

Jag mådde så dåligt att jag grät nästan hela tiden och sorgen kunde komma över mig varsomhelst och närsomhelst. 
Jag kommer specifikt ihåg att vi var några tjejer hemma hos en kompis, som precis hade flyttat, jag stog i hennes kök och sköljde glas när gråten bara kom över mig. 
Till slut tog min mamma tag i mig (vem annars..) och menade på att jag har två barn som ser mig gråta hela tiden, och visst förstog hon vad Billy betydde för mig, men nu var det dags att gå vidare. 
Detta var ungefär två månader efter att han hade dött. 

I samma veva drömde jag detta: 
Vi, jag & Billy satt på ”Lotó” i baren på ovanvåningen, han var död i min dröm och med båda sina armar. 
Han ”skäller” ut mig för att jag grät och var så ledsen hela tiden. 

”Nu räcker det, Bella! Jag mår bra! Jag mår jättebra! Nu måste du rycka upp dig, du har två barn! Om jag ser dig gråta en gång till kommer jag ner till dig och pryglar dig,” sägen han med glimten i ögat. *ler*
Sedan sa han:
”Jag är med dig överallt. Jag ser dig hela tiden och jag hör dig. 
Var inte ledsen Bella – ta hand om dina barn!
Jag är med dig!”

Efter det var jag ganska lättad. Det var som om en stor börda hade försvunnit. Jag var inte längre helt förkrossad och arg. 
”Bara” oerhört ledsen för att han inte fick leva. 

Och jag tror stenhårt på att Billy vakar över mig & mina barn. 

fick jag idag av Värmländskan! 
Jag blev så oerhört glad – och kan bara säga att vi är väldigt lika när det gäller våra barn… Du är oxå bäst!! TACK!! 🙂

Var på kalas, det var mycket trevligt 🙂
Nedan en bild på mig och X-tina, min blivande koumbara:

Som för övrigt tycker att jag saknar empati – delvis. !!!???Alltså, enligt Xtina, jag saknar inte empati för dom människorna som jag tycker om och står mig nära – men dom jag inte gillar, dom har inte mina sympatier.. – det kan iofs stämma… delvis… jag är ju blödig som fan, även mot folk jag inte gillar.. mest för att jag tycker så synd om dom… jaja.
Skillnaden på empati & sympati?? 

Anyway.
Jag har faktiskt empati och sympati – men mest hos folk som jag tycker om och gillar!

..fyller 50 år!

Jag har sett honom två gånger: första gången 1988 i Göteborg och andra gången 1997 i Köpenhamn.

Ska aldrig glömma entrén, varken första eller andra gången..

Första gången:
Han kom en timme (eller var det två?) försent… 
Helt plötsligt fyllds scenen med rök och allt man såg var två fötter som moonwalkade mot oss samtidigt som man hörde ett tsch-ljud… och helt plötsligt så skingrades röken och framför oss står Michael Jackson i egen hög person!! 

JAG RYSER FORTFARANDE VID BARA TANKEN!!!

Jag stog såklart längts fram och jag var i extas!!! Jag skrek så mycket att jag kunde inte prata på flera dagar efteråt!
Ett tråkigt minne från konserten är att jag orutinerat nog inte hade tagit av mig mitt dopkors…..jag tappade det där….

Andra gången:
Han kom såklart försent den här gången oxå, men denna gången var entrén lite mer, hur ska man säga.., lite mer actionfylld: 
Helt plötsligt stog en rymdfarkost på scenen och sakta-sakta öppnas dörren och i öppningen står Michael i rymdkläder i nedan pose:

Det var förresten på hans födelsedag när han uppträdde i Parken 1997 och helt plötsligt så stegade danska hovet in och sjöng Happy Birthday till en mycket rörd Michael….!

Brings back memories…

…för dom ska ha tjejkväll med en kompis som sover över idag, Johanna! 
Och dom tre ska ha det mysigt och hålla på med ansiktsmasker, måla naglarna, titta på filmer, käka godis & popcorn och sånt.

Jag tror inte att dom vill att jag är med på träffen, som genast blir en tantträff då… jag är ju lite pinsam av mig… 🙂 så jag ska kanske ut en liten sväng med min mycket goda vän Ofelia. 

Det är Glasklart ikväll!
Det är ett av dom få ställen som jag går ut på i Malmö – dels för att musiken är bra och framförallt för att det är städade människor som går dit. 
Sedan gillar jag oxå Bengt, ägaren, jättemycket; en ambitiös och målinriktad person som vet vad folk gillar och vill ha!

Så har ni inte varit där – BESÖK! 
Men om ni inte har VIP-kort måste ni boka bord för mat – och den maten är det verkligen inget fel på…!!

Ciao for now!

Nomineringen lyder:

Underhållande, rakryggad kvinna som ger allt och får massa tillbaka… 

Det är Micke, trädgårdstomten som skickat detta till mig.

TACK – jag är glad och smickrad… och…och… shit, jag har fått prestationsångest!!!!!!!!!!!

/Bella

Jag, syrran och en kompis Anna (ej svägerskan) var och såg Mamma Mia igår – ÅHHH SÅ BRA DEN VAR!! 
Vi försökte få med vår mamma oxå, men hon hade för mycket att göra… hon har ett bröllop att planera ju.. 🙂
Det var en riktigt, riktigt bra film!! Och shit, Meryl Streep Kan Sjunga!
Helt klart ska jag se den igen, och då ska min mamma defintivit följa med, och det ska även mina döttrar!

Jag & mina barn var och såg musicalen i London i höstas – men jag har inget minne av att mamman gifte sig med en av papporna till dottern..?? 
Vidare, det var flickans pappor som ledde henne till kyrkan – inte mamman, som det var i filmen.
Och i musicalen så gifte sig flickan – inte mamman!
Någon som sett musicalen och minns den?? Nu blir jag lite osäker… 🙂

Igår var det Mamma-dag. Jag var hos min mamma flera timmar igår och bara satt och pratade. Inga barn eller andra familjemedlemmar, det var bara mamsen och jag. 
Vi pratade och pratade om allt mellan himmel och jord. Och ännu en gång slår det mig hur oerhört klok hon är. 
Hur modern hon är i sitt tänk – till skillnad från många andra grekiska mammor i hennes ålder, 60+. 
Hur hon  resonerar och argumenterar – och på sitt eget speciella sätt kan få en att se saker och ting från andra håll. Alltid lugn och sansad.
(samma egenskaper som brorsan har – han måste ha ärvt det från mamsingen 🙂

Utöver att min mamma är så oerhört klok, så är hon oxå världens snällaste människa. Hon ställer alltid upp om och när man behöver henne. 
Skulle aldrig falla henne in att säga nej. Vid flera tillfällen har hon avbokat sina egna planer för att hjälpa oss barn om vi har behövt barnpassning, eller något.
Och jag ska överhuvudtaget inte gå in på hur mycket hon hjälpte mig när jag blev mamma: utan henne hade jag aldrig klarat det. 

Här min mamma i min trädgård och plockar äpplen!

Och  jag kommer med största sannolikhet att behöva hennes hjälp ännu mer nu, med tanke på att jag har snart tonåringar i huset… och vad mitt förra inlägg handlade om…
Förhoppningsvis tar barnen in det jag säger… 
Vi pratar mycket om värderingar. Hur viktigt det är att de växer upp med de rätta värderingarna – att dom förstår att vissa saker gör man inte helt enkelt. Att de verkligen kan skilja på rätt fel. 
Att dom står för vad dom gör. Att dom aldrig ska gömma sig.

Jag förstår såklart oxå att mina tjejer kommer att göra felaktiga val i livet, annars lär man sig inte något – men det får inte vara fel som inte går att rätta till. 
Givetvis beror det oxå på när/om i livet man begår sina fel: om man är 17 eller 41! 
Ju yngre någon är, desto större överseende får man ju som vuxen ha. Men ju äldre man är – desto mer förståelse finns det för att vissa människor helt saknar grundvärderingar.

Vissa övertramp som människor gör: ja, dom går helt enkelt inte att rätta till.

Men inte tänka på det nu, det blir alldeles säkert bra…

Idag handlar det om ungdomar som har sex…
12-13-14åringar som inte bara är sexuellt aktiva, men har även fått barn – vid 13 års ålder!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej. Om mina barn gör något sådant så kommer jag för första gången i deras liv att banka skiten ur dom! Dom hade fått så mycket stryk att dom aldrig mer hade ens tänkt på sex – EVER AGAIN!!

Barnen saknar omdöme, dom kan inte förutse konsekvenserna då deras tonårshjärnor inte är utvecklade tillräckligt och framförallt är dom BARN!!
Och barn har inte sex!!!

Gud hjälpe mig, men jag åker i fängelse om mina tjejer skulle göra något så oerhört korkat…!
Vi hade en ”diskussion” för flera år sedan, se den här.
Det var väl kul då, men just nu är det inte lika kul..

Men ärligt talat; jag blir mörkrädd när jag hör vad vissa personer säger i programmet (i USA, ska vi inte glömma)
”Vaddå, jag kan ju inte låsa in henne”
”Jag kan inte övervaka varenda steg hon tar”

JO, DET KAN MAN VISST!
Jag hade vakat som en hök. Jag hade inte lämnat mitt barn ur sikte. Kosta vad det kosta vill.

Men mina tjejer är förnuftiga och kan skilja på rätt och fel.
Och allt det man säger till dom, det går förhoppningsvis in…
Jo, det gör det. Det går in.
Dom förstår precis allt man säger. 
För att dom är förståndiga.
För att dom är förnufitga.

Är ni övertygade? Jag är i alla fall!

Jag är uppriktigt rörd och glad över att det verkar vara så många som har svårt att tro att folk kan tycka illa om mig. Tack!

Folk som känner mig, alltså verkligen känner mig, och som är mina riktiga vänner, vissa sedan barnsben, andra från tonåren och sedermera som vuxen; dom vet precis vem jag är och vad jag går för. Dom vet alltid var dom har mig.

Sedan har vi dom här lite mer ytliga ”vännerna”, dom som jag aldrig skulle anförtro mig åt eller diskutera seriösa saker med, dom har egentligen inte en aning om vem jag är innerst inne – men det är fortfarande ”what you see is what you get”.
Med det menar jag att jag förställer inte mig. Jag skiter i vem du är eller vilken position du har i livet. För mig är du en människa som alla andra och du behandlas med samma respekt som du ger mig.

Men. 
Om du gör mig medvetet illa. Om du behandar mig orättvist. Och om du framförallt får mig att känna mig lurad – då blir jag galen. 
Då kommer jag att vara brutalt ärlig och inte smidig för fem öre när jag låter dig veta vad jag tycker och tänker om dig.

Jag vet att det inte är bra att känna så. 
Hat & bitterhet förbrukar så mycket energi. För min del brukar jag må bättre efter att jag har fått kräkas av mig – sedan är det glömt!
Men det kanske inte är glömt för personen som fått ta emot spyan – men det skiter jag i – i alla fall till en början… för sedan är jag så blödig och mesig att jag tenderar att tycka synd om personen istället… (och vissa av dom här personerna är det uppriktigt synd om – dels för att dom fått ta emot min ärlighet men mest för att de inte är kapabla att ta sig ur sin egen situation).

En annan sak som faktikst är bra med mig, är att jag är inte ett dugg långsikt – jag glömmer och förlåter relativt fort (till skillnad från Neno, bli ALDRIG ovän med henne för guds skull!!!). Givetvis beroende på allvarlighetsgraden i det man har gjort mot mig.

Så. 
Varför tycker då vissa illa om mig? För att dom är avundsjuka på min person och den jag är? Kanske. Jag vet inte. Jag är som folk är mest, varken mer eller mindre, så där finns det inte så mycket att vara avundsjuk på.

Eller är det för att dom fått en dos av min ärlighet? Med största sannolikhet: ja!
Eller så är det, för att citera min favo-Björn; 
den som inte gillar mig lider säkert av något allvarligt och medfött kromosofel!

Puss for now!

”HA! Rätt åt henne”, tänker säkert dom som inte gillar mig. 
För det finns faktiskt folk som inte gillar mig (hur osannolikt det än låter, hahha), det är inte bara som jag säger. 
Men det roliga är att jag vet att dom som inte gillar mig ändå är här på min blogg och kollar – dom kan liksom inte låta bli! Hejhej, förresten!! 
Jaja. Men nu skiter jag i dom.

Jag har stukat mina stackars fingrar på handbollsträningen idag.. 🙁

Och det gör jävligt ont… Vilken otrolig tur att jag klippte ner mina naglar precis innan träningen..jag vill överhuvudtaget inte ens tänka på hur det hade gått om jag haft kvar mina långa naglar när jag skulle ta emot en passning och fick bollen mitt på fingrarna. AJ!!!
Jag måste bli bra fort – nästa helg är det VeteranEM och jag måste vara fit for fight!!

Flera av mina vänner undrar hur jag kan spela handboll när min smärttröskel är så låg?? Handboll är ju en tuff fysisk sport!

Ja, det är en bra fråga! 
Det ÄR tufft och jag har nog aldrig gått av planen utan ett & annat blåmärke eller några stukade fingrar – i bästa fall!
Jag är heller inte särskilt stark av mig – däremot brukade jag vara väldigt snabb och smidig – notera att jag skrev brukade; men sen jag gick upp 10 kilo är jag varken snabb eller smidig längre, suck…

Jag har spelat handboll sedan jag var 10 år – nu är jag 38. Alltså har jag spelat i 28 år. Men säg 25 år, det har ju kommit lite skador och en graviditet där emellan oxå. 

En period på 80-talet (1986 och 1989) spelade jag i Grekland – nej, inte som proffs (även om jag gärna vill att andra ska tro det…hahha), men jag bodde där och spelade först för ett lag i Thessaloniki som hette VAO, tror jag, och sedan för Kilkis GAS. 

Fram tills jag fick barn spelade jag aktivt, därefter spelade jag i Korpen!

Vet ni, nu måste jag lägga mig…jag har skitont i fingrarna och det är alltid värst dom första dagarna – jag har under alla mina år som spelare stukat (även krossat en gång) mina fingrar X antal gånger – och jag blir lika förvånad varje gång över hur ont det faktiskt gör..

Tyck gärna synd om mig, ni som faktiskt tycker om mig, och ni som inte gillar mig, ja, ni kan dra något gammalt över er!

Godnatt!