Någon har ματιαξειτ mina skor …

… alltså ”ögat” (menas gett dom det ”onda ögat”) mina skor som jag köpte i Paris förra månaden, som jag älskade så mycket och som jag använt typ tre-fyra gånger.




Måste ha varit ett måndagsexemplar. Känns trist.. speciellt eftersom affären, Minelli, inte återkommit till mig.. mycket dåligt.
EDIT: Minelli har hört av sig, det tog några dagar, men dom har alltså hört av sig och vi kommer förhoppningsvis fram till att dom skickar ett nytt par till mig!

Nåväl, jag har iallafall haft trevligt med mina vänner, här med Sussie när vi och Ingrid var hemma hos Merlyn på smörgåstårta.

Tata folket, take care <3

Att jag aldrig lär mig…

… att lyssna på kroppen!
Maria (Lindberg, reds anm) är i stan och som vanligt springer vi tillsammans varje gång hon är här. Vi skulle egentligen springa i söndags på morgonen men jag orkade helt enkelt inte gå upp tidigt eftersom jag la mig sent på lördagen. Måndagen funkade inte alls för mig då jag var bokad från tidig morgon till sen kväll, så det blev idag, tisdag – fastän jag hade lite ont i ryggen… en smärta som strålade ner mot rumpan.
Fem kilometer sprang vi, och det fick jag ångra bittert efteråt…

Smärtan strålade nu även ner mot baksidan av låren och ryggen gjorde ännu mer ont. Hur fan ska jag lyckas sova inatt?
Voltaren fick bli min kompis..

För övrigt hade vi trevligt hemmakvällshäng med god mat hos mig efter löprundan.

.. och snart är det bedtime, håll tummarna att jag lyckas få liiiite sömn. Har viktiga möten imorgon!
Och så har vi ny löprunda planerad på torsdag… om jag ens kan gå då, vill säga. Usch, vill egentligen inte ens skoja om sånt.. men om jag skriver det, så kommer jag såklart vara bra till på torsdag *hoppas, hoppas*
Håll tummarna folket. Tata!

Sånt här provocerar mig som fan

Igår hade jag ett möte på Espresso House i Limhamn och när mitt möte var slut satt jag kvar en stund.
Några bord längre bort satt en mamma (?) med en liten tjej, flickan kan ha varit i 5-7 årsåldern. Vet inte om det var flickans mamma, men hon satt och pratade i sin mobil hela tiden – minst en kvart! – och den stackars lilla flickan sökte ögonkontakt med  mig samtidigt som hon pillade i sin sallad. Jag tyckte så himla synd om henne.
Och mamman eller vad fan hon var, hon fortsatte snacka i telefonen. Det var inget viktigt samtal och dessutom var det stundtals opassande. Jag hörde allt som sades.
Till slut stod jag inte ut längre utan gick fram och sa till henne. ”Ursäkta att jag lägger mig i, men du kanske ska prata med flickan som sitter här istället. Hon har sökt ögonkontakt med mig hela tiden”.
Då säger hon, typ lite ironiskt: ”Naaaawwww.. men gör inte det nästa gång.” Jag bara, ”Inte göra vad nästa gång, att jag inte ska lägga mig i, menar du? Sorry, det kommer jag visst att göra”.

Helt sjukt.
Hur kan man göra så? Jag undrar om hon ens funderade över mina ord efter att jag hade gått? Tyvärr så betvivlar jag det faktiskt. Jag är mycket tveksam till att hon ens har skänkt en tanke på hur hon agerade mot den lilla tjejen.
Isåfall hade hon väl haft lite skam i kroppen och lagt på direkt. Men icke, hon fortsatte prata (!). Så omtänksam var hon. NOT.
Stackars den lilla flickan.
Undrar vad den andra i telefonen sa? Hon måste ju ha hört när jag sa ifrån. Om hon ens visste att hennes väninna satt med ett barn på ett fik? Om hon visste och ändå fortsatte prata, ja då har hon lika lite vett i huvudet som mamman (om det nu var flickans mamma).
Och nej, det här betyder inte att detta nödvändigtvis är en urkass mamma. Det kan ju ha varit en engångsföreteelse. Hoppas det.
Men det kan ju oxå vara ett mönster.
Hoppas innerligt att jag fick henne att tänka till.
Men som sagt, tveksamt.

I never lose …


… I either win or learn …
Men ibland så förlorar man mot någon som absolut inte är en värdig vinnare. Och den känslan är lite jobbig att ta in. Jag menar, ska man förlora så ska man förlora mot någon som är bättre. Jag har förlorat mot motståndare som inte ens är värdiga att kallas motståndare. Som inte ens spelar i min liga. Kaxigt sagt, jag vet. Men ändå sant. Efter sjutton år i branschen så vet jag vad jag kan och vad jag går för.
Jag har dock fått upprättelse när upphandlaren insett sitt misstag och sedan har affären hamnat där den ska, hos mig.
Jag pratar alltså om affärsrelaterade saker.

Om jag har förlorat i privata sammanhang? Aldrig. Privat finns bara lärdomar. Visst har det funnits en & annan förvirrad och desperat liten pajas som trott att dom kan spela i ligan där man har integritet och värdighet. Där man har respekt för sig själv. Men dessa blev snabbt varse att dom inte hade här uppe bland oss med självaktning att göra. Oxå kaxigt sagt, jag vet. Men återigen, jag vet vem jag är, jag vet vad jag går för, och jag vet definitivt mitt värde. Sagt i all ödmjukhet och inte med näsan i vädret. Däremot med huvudet högt.

Lite kul är det att jag även privat faktiskt fått upprättelse, av två ex tillochmed. Hehe, kändes gött att höra att ”jag har nog gjort mitt livs misstag”… jajamen, det har du! Men det är lugnt – jag tackar dig/er för det – för jag lärde mig oxå något 🙂

.. och så gillar jag nedan lite roliga ord.

Tata folket, kom ihåg att behandla andra som ni själva vill bli behandlade <3

Another intensiv helg läggs till handlingarna snart!

Känns som att jag bara har tuffa veckor lately, men även denna har varit hyfsat intensiv..
Mitt moderatorsuppdrag för Victoria Park är modererat och klart. Det gick bra. Men det finns alltid sånt som kunde bli bättre.. jag är som sagt väldigt kritisk när det gäller mig själv. Men ”lysande” var ordet min uppdragsgivare använde om min insats, och det är mycket bättre än mitt ”bra” 🙂 Sjukt ödmjuk och tacksam är jag för det.

Och som alltid är jag ganska urladdad efter ett moderator/konferencieruppdrag. Först efteråt slappnar jag av, och då kommer tröttheten över mig. Och när jag är som tröttast så har jag ändå en massa annat kul bokat efter jobbet.
Tex var vi ett gäng som överraskade vår väninna Despina som har fyllt 50, vi åkte bl a över till Christiania, första gången jag var där. Det var första gången för oss alla nästan. Första och sista gången för mig iallafall.

Vi strosade runt lite i Köpenhamn och sedan åkte vi hem.

Här med födelsedagsbarnet Despina och min syster Dora.
Tyvärr var jag inte med på middagen som vi oxå hade arrangerat för Despina senare på kvällen, för jag var sedan långt tidigare inbokad på en annan tjejmiddag, hos Nanna.

Mycket god mat och riktigt trevligt sällskap. Älskar sådana tillställningar!
Och ikväll var jag på mingel hos Magdas nya kärlek Staffan, vi hade så trevligt!

För första gången spelade jag julklappsspelet, och nedan paket hade jag siktat in mig på från allra första början – och jag fick det! Men shit så många gånger det togs ifrån mig, hahahha.

… och idag, den 10e december påminner facebook mig om att det var på dagen två år sedan jag åkte till Skottland, till min Micaela som bodde där då … tack o lov är hon hemma igen, men nu har jag mitt andra barn utomlands ..

… så jag påminner mig själv om att det idag är mindre än två veckor kvar tills min Elena äntligen kommer hem från Rom för att fira jul hemma <3 som jag längtar!

… och nu är det dags att ta itu med planeringen för kommande vecka – ja, det blir intensivt… men hey, you know I love it!
Tata alla fina människor där ute, stressa inte ihjäl er inför julen!

Julen gör mig extra blödig…

Nu när julen närmar sig blir jag som vanligt extra blödig. Jag är blödig redan som det är, men julen förvärrar det. Mycket. Riktigt mycket faktiskt. Jag kan gråta för minsta lilla.
Kan knappt kolla på dokumentärer längre och i synnerhet inte Spårlöst eller liknande program där personer letar efter sina familjer. Jag bryter ju nästan ihop varje gång familjer och barn återförenas med sina föräldrar, syskon eller vad det nu är. Det är så heartbreaking <3
Sorgliga filmer går oxå bort.

Jag uppskattar alltid allt jag har, men runt jultider uppskattar jag det ännu mer. Jag är verkligen lyckligt lottad och så sjukt tacksam för allt och alla som finns i mitt liv. Att vi är friska. Att vi älskar varandra. Att vi har allt vi behöver och mer därtill. Vi lever i överflöd, tyvärr. Så många saker vi klarar oss utan. Som vi inte behöver.

Jag blir förtvivlad om jag hör att någon firar jul själv. Ingen ska behöva fira jul ensam – såvida man inte absolut vill. Fast vill man verkligen det? Julen är ju familj, vänner, gemenskap. Iallafall i min värld. Och jag förstår att inte alla delar samma mening.
Annat är det med nyår, iallafall för mig. Jag ville tex vara själv på nyår för några år sedan, men min mamma blev så ledsen att jag till slut ”gick med på” att inte vara själv och gå på en av dom där festerna som jag blev bjuden på (tack o lov så saknade jag inte inbjudningar för det hade gjort mig väldigt ledsen, om jag nu hade velat gå på fest).
Jag ville verkligen bara ligga på soffan hemma och vara chaufför åt mina döttrar. Jag orkade inte klä upp mig och jag var inte på festhumör. Jag är ingen partypingla vanligtvis annars heller… jag uppskattar lugnet hemma, även om jag såklart även kan tycka det är kul att gå på fest då & då. Men inte för mycket dunka-dunka.. och inte om det är kallt ute…
Shit, jag är nog ganska tråkig…i övrigt är jag ett kap, hahahhaa.

Och så tänker jag mycket på vissa människor som inte finns i mitt liv längre, men som har betytt mycket för mig. Människor som jag ändå tycker om och som jag önskar gott.
Jag har oxå intensiva och ibland konstiga drömmar – kan ju vara för att jag tänker på dessa människorna. Försöker dock att inte analysera något, utan jag bara konstaterar att jag drömt det jag nu har drömt, och sen är det inte mer med det.

All I want for christmas is … <3

(…will be my greatest gift, julafton har ju inte varit än…)

Julgran in da house!


Ja, lussebullar med.


Till julmusik a la Carola (efter grov övertalning..) har min Micaela & jag bakat några omgångar lussebullar.
Vi köpte även gran idag.
Nu ska vi titta på film, äta lussekatter och dricka hallon/vanilj-glögg!

… och den här granen kommer gå till historien… varför kan vi dessvärre inte avslöja!

Tata alla fina människor <3

Jag är sååå tillfreds med livet! Men…

Allt är verkligen så himla bra. Med familjen, vänner, jobb, ja allt.
Det finns bara ett enda moln på min himmel…

… och det är att det är så satans kallt!
Jag fryser som fan. Ibland undrar jag om det är normalt? Jag bokstavligen fryser ihjäl så gott som alltid.
Shit alltså… jag är inte skapt för denna årstiden…
Men vadfan, livet leker ju! So what att det är lite kallt…säger jag nu när jag uppkurad i soffan i min onepiece och under två filtar. Sååå mysigt! Och då det ska tilläggas att min dotter går omkring i kortärmad t-shirt…

Tata då, hoppas ni inte fryser lika mycket som jag gör <3

Det här med vänskap

Vad är det som definierar hur nära vänner man är med någon? Är det hur länge man känt varandra? Eller hur ofta man pratar eller ses IRL?
Har det att göra med om man gillar (eller ogillar för den delen), samma saker? Skrattar åt samma saker?

Även om ovan saker kanske underlättar, så är det iallafall i min värld inte nödvändigtvis vad som definierar en nära vän.
En äkta vän för mig är någon som alltid står upp för en. Som tar en i försvar. Som man kan vara rak och ärlig mot. Som man kan lita på och som alltid bara är ett samtal bort.
En nära vän är någon som står på din sida och aldrig slår under bältet. Och som definitivt aldrig skulle kasta saker i ansiktet på en. I synnerhet inte om den personen är i ”underläge”, tex är i dennes hem, bara för att nämna ett exempel.
En vuxen person som mot all förmodan agerar såhär, är ju definitivt inte en nära vän. Eller ens en snäll person.
Det är så lågt att det inte går att beskriva. Och agerar man på detta sättet, så är man ju en väldigt elak person.

Man gör ju olika mycket för varandra. Ibland är det en som tar mer och en som ger mer. Så är det i de flesta vänskapsrelationerna som jag känner till iallafall. Ibland är det den ena som behöver lyftas, andra gånger är det den andra.
En annan egenskap som är väldigt viktig för mig är att man har förmågan att be om ursäkt. Att faktiskt kunna säga ”förlåt” när man har felat. Saknar man den förmågan är man sannolikt inte en av mina vänner.
Fel gör vi alla, frågan är hur man hanterar det. Jag dömer folk utifrån hur dom hanterar sina fel.

Jag är mycket tacksam för de vännerna som jag har i mitt liv. De flesta har jag haft i många år och det är mycket fina människor.
Men då & då upptäcker man att vissa kanske ändå inte är så fina iallafall. Hur tråkigt det än känns, så rensas dom bort. Jag kan inte ha elaka, missunnsamma, och taskiga personer som inte ens kan be om ursäkt, bland mina vänner.

Som tur är så jag lyckligt lottad med en stor bekantskapskrets. Och så har jag några riktigt nära vänner som jag vet skulle göra allt för mig. Och jag för dom såklart. Naturligtvis utan att man slänger det i huvudet på dom… man gör ju inte saker för sina vänner, för att sedan kasta det i ansiktet på dom efteråt. Det är som sagt riktigt lågt. Och när en nära vän gör det, ja då är det riktigt sorgligt. Det bevisar ju att det inte är en äkta vän.

Nåväl, jag är som sagt lyckligt lottad. Så tacksam för allt jag har – och det är verkligen inte lite!

Önskar alla fina en härlig vecka <3

Ytterligare en galen vecka läggs snart till handlingarna

Även denna veckan har varit helt galen. Kundbesök, kandidatintervjuer, kandidatpresentationer, företagsfotografering, förberedelser för ett event som jag ska leda i Nyköping om ett par veckor, och så pitch på en VD-tjänst som jag hoppas mycket på… Jag har hållit mig sysselsatt medandraord!
Som om inte min ”arbetsbörda” (fast ni vet att jag inte klagar, har ju världens bästa jobb) varit nog under dagtid, så har jag haft vänner över på middag hemma fem (!) kvällar denna veckan: måndag (Cecilia & Yvonne), tisdag (Lotta), torsdag (Jeanette), fredag (Evi, Maria, Irena & Maggi) och igår (Jannis, Anna, Peter, Magda, Staffan & Happy). Puh!
På onsdagen var jag bjuden till Magda och idag söndag ska vi äta middag hos morsan. Men jag har så mycket mat över från igår… hur många souvlakia som helst.. som kommer från Restaurang Akropolis. Supergott!

.. och med xoriatiki salata, tiganités patates, tzatziki & melizanosalata a la mamma Toula blev det blev det perfekt.

Vi hade en riktigt rolig kväll med många asgarv, hahaaha, fast de var inte så konstigt med det gänget 🙂

Nu hemma efter en härlig middag hos morsan med resten av familjen. Som vanligt går man aldrig tomhänt hemifrån mina föräldrar. Man får alltid med sig något; allt från mat & frukt till kakor eller tvättade kläder – alltid är det något.
Mina älskade föräldrar. Som jag älskar dom.

Men nu ska jag bara ligga på soffan och kolla på Netflix.
Trevlig söndag folket, tata <3

Translator