Are you still stupid?


Well, det ska högst motvilligt erkännas att, japp, jag har varit stupid. Genom att ta tillbaka ett ex alltså. Det hade förvisso gått sju år sedan vi sist var ihop, men inte mycket hade ändrats hos honom, upptäckte jag tidigt. Så därför blev det inget långvarigt andra omgången heller. Men visst, jag var dum, det är bara att erkänna.
Varför tar man tillbaka någon som uppenbarligen inte är bra för en? Som kanske behandlar en illa? Bedrar en? Misshandlar en fysiskt och/eller psykiskt? Jag vill i sammanhanget tillägga att mitt ex som jag började träffa igen efter sju år, han har aldrig misshandlat mig på något sätt, jag hade ALDRIG varken stannat första gången eller gått tillbaka andra gången om det hade hänt.
Han var världens snällaste och vi hade så kul ihop, kanske tog jag honom tillbaka för att jag trodde att det skulle bli så igen? Och för att han han ändrat på vissa saker hos sig själv som han verkligen behövde jobba på. För jag var inte var kär i honom andra gången. Men dum? Ja, absolut, det var jag. Till mitt försvar så gjorde jag mig av med honom ganska snabbt.

Jag är uppriktigt nyfiken på varför andra gör det, vad är det som gör att man går tillbaka? I synnerhet om man blir bedragen, lurad, kanske slagen, mm, och ändå går man tillbaka, alternativ stannar kvar!?
Var går ens gräns? Hur långt kan partnern gå innan man lämnar på riktigt?

Jag hoppas att jag inte framstår som dömande, det är inte min intention, jag är bara uppriktigt nyfiken på hur man resonerar och vad man säger till sig själv som gör det ok att acceptera att inte bli behandlad med respekt och kärlek. Som gör att man blundar för vissa saker.
Är personen man är förälskad i oerhört ångerfull? Eller bara väldigt manipulerande?
Eller är man själv extremt desperat? Svag? Eller bara jävligt korkad? Dessa frågor måste man ju oxå ställa sig. Och svara ärligt på. Åtminstone till sig själv.
En frisk person lovar inte guld och gröna skogar ena dagen och dumpar en/slår en/bedrar en nästa dag. Man måste ju vara riktigt sjuk för att göra så. Eller oerhört manipulativ.
Och en frisk person tar väl heller inte tillbaka en sådan person gång på gång? Eller rättare sagt, en person med självrespekt och integritet skulle inte tillåta sig att behandlas på detta sättet. Tänker jag.

Sen är jag uppriktigt nyfiken på dom som gifter sig mer än en-två gånger. Och framförallt på dom som gifter sig med någon som varit gift mer än två-tre gånger. Säger inte det något om den personen? Då menar jag inte om man var ung och dum och gifte sig när man var typ 18 och skilde sig efter ett år, eller om man råkat bli änka/änkling – jag menar personer som gifter sig lite hur-som-helst. Hur kan man bara kasta sig in i ett äktenskap? Jag förstår inte det. Och jag förstår det än mindre om det finns barn inblandade.

Nej vissa saker kommer jag aldrig förstå.
Men en sak har jag lärt mig: man lär folk hur dom ska behandla en.

Bara några tankar såhär en torsdag kväll.
Tata folket <3

Vilket väder va!

Alltså vilket väder vi har haft. Helt ofattbart. Så varmt kan jag inte minnas att det varit i Sverige tidigare – och framförallt inte såhär länge! Bara att go with the flow så länge det varar.

Det är oxå Pride denna veckan i Malmö. Regnbågsflaggor överallt och en massa glada färger – härligt 🙂


Utöver min egna politikerdebatt som jag modererade, så var jag på Scandic Triangeln och lyssnade på Camilla Gisslow, vars ena enäggstvillingdotter meddelade vid 4,5 års ålder att hon egentligen är en pojke.
Jag har lyssnat på Camilla tidigare, jag blev lika rörd nu som första gången. Hon har en fantastisk berättarröst och det hon säger är så viktigt. Har man möjlighet att lyssna på henne ska man definitivt göra det.

Nu chilla på stranden igen, tata alla fina människor <3

Slut som artist …

… men en glad sådan, som modererat klart Malmö Prides politikerdebatt – det gick bra, det måste jag nog ändå säga.
Det värmer verkligen i hjärtat när både politikerna och åhörarna kommer fram efteråt och, jag citerar, säger ”Du var riktigt grym! Sjukt påläst! Höll politikerna i schack! Så himla bra du var!



Malmö Prides bild, haha. Nä, jag lät nog ingen svamla. Fast jag var nog ganska snäll ändå. Fast det kanske inte Kristdemokraten tyckte. Som plåster på såren fick han lite extra taltid 🙂

Viktigast av allt var förstås att min uppdragsgivare, Malmö Pride, var nöjda – och det var dom.
Tacksam.
… tacksam oxå för att mitt klockan 8-möte imorgon blev flyttat, puh.

Over and out. Peace <3

Något av det värsta som finns


Något av det värsta jag vet är snåla människor. Jag har skrivit om snåljåpar tidigare, jag klarar på riktigt inte av dom. Får mig att må fysiskt illa.
Sådana som dessutom kanske lovat att dom ska ersätta någon som lagt ut pengar, eller dela på vissa kostnader, och sen skiter i det? Tillochmed skiter i att ersätta en student – som förmodligen inte ens har särskilt mycket. Va!? Vem gör så?
Eller när man lovar att man ska hjälpa någon ekonomiskt och en kvart senare påstår att man inte har råd.
Hur är man funtad? Hur rutten är man?
Framförallt undrar jag om man inte skäms? En normal människa hade skämts ögonen ur sig.. men man kan väl inte vara normal och hålla på så?
Patetiska och pinsamma är vad dom är. Och dom går säkert oxå på toaletten när notan kommer… herregud så pinsamt.

Att inte ha pengar är en sak. Det har jag såklart respekt för det. Men det brukar inte handla om det. Snåljåpar har oftast mer pengar än andra. För att spendera pengar på sig själv brukar inte vara ett problem. Pengarna spenderas absolut inte på snålisarnas barn, nädå, dom spenderas på en själv endast.
Jag undrar igen, hur är man funtad?

… och skäms man inte?

Statsvetarexamen in da house

Min fantastiska Elena är äntligen klar efter tre års slit. Färdig statsvetare. Wow!




Vi är så stolta över henne! Ord kan inte beskriva!
Efter ceremonin på universitetet åkte vi hem där familj och vänner väntade för att fira den nybakade statsvetaren <3


Lugnet före stormen..


Mat och kakor i överflöd. Min bonusdotter Rania gjorde en massa bakverk, muffins, pannacotta, morotskaka, ballerinabollar, chokladrutor, mm. Hela morgonen och dagen stod hon och fixade! Muffinsen var med ”examens-hattar”!
Min mamma gjorde tiramisu, ”otia” (klenäter på svenska), rostbiff, kalkon och bröd och farmor gjorde pastasallad. Just det, min partner in crime Patricia gjorde en jordgubbs-cheesecake! Vi hade så mycket och allt var supergott.

Min fantastiska mamma

Jag höll såklart ett tal som jag inledde med att berätta om dagen då Elena fick beskedet om sina universitetsstudier…

… talet avslutade jag med att berätta att Elena ska fortsätta plugga efter sommaren, denna gången juridik, och för att försäkra sig om att hon aldrig mer ska behöva undra om hon kommer in eller inte, så gick hon och gjorde högskoleprovet och skrev 1,8, alltså ett-komma-åtta, kan ni fatta!, och givetvis underströk jag att döttrarna ärver sin intelligens efter mamman. Tror jag nämnde det ett par gånger för att det skulle sjunka in ordentligt, hahaha.

Som sagt, jag är så oerhört stolt! <3

Boxningen begår snart självmord…

Jag var i Polen förra veckan och kollade på Maria (Lindberg, reds. anm) när hon fightades om en VM-titel. En match som hon orättvist nog förlorade. Hon var den bättre boxaren men det vågade inte domaren ge henne, som dömde till polskans fördel.
Så jäkla orättvist. Läs gärna Kent Hanssons & Stefan Alfelts Mr Ringside ”Boxningens poängsystem ett självmord som hotar sporten”.
Ett utdrag ur texten från ovan länk:
Maria Lindberg var den bättre boxaren i Warszawa men förlorade mot hemmaboxaren och WBC-mästaren Ewa Piatkowska med minsta möjliga marginal, 115–115, 116–114, 116–114. Ett poäng mer till Maria och matchen hade blivit ett majoritetsoavgjort resultat. Vilket naturligtvis är komplett vansinne.”

Ja, det är vansinne. Man tappar ju helt förtroendet. Det går inte att vinna om man är borta-boxare, såvida man inte knockar sitt motstånd eller är totalt överlägsen. Och totalt överlägsen kan man ju inte vara på den nivån.
Maria var naturligtvis besviken, det är ju inte kul att inte få bältet man faktiskt förtjänat. Men hon var ändå vid gott mod.
Maria med ovan nämnda Stefan Alfelt efter matchen

Med sitt team, Tomek, Khoren och Pavel

Noterar ni förresten den fina loggan vid högra bröstet (deras vänster?) Just det, jag var stolt sponsor även denna matchen :=)

Arenan var gigantisk!

.. och här är vi med Favo-Fredric, ni vet han som gjorde dokumentären ”Maria och Skuggan”.

Bara (nej, verkligen inte så bara!) att bita ihop och ta nya tag.
Någon jävla gång ska det väl finnas en domare som vågar döma rätt!

Varför ska det vara så svårt egentligen?


Varför är det så svårt att erkänna när man har gjort fel?
Nu ska ovan bild föreställa en ”rolig” bild, precis som texten; ”varför kan inte alla bara erkänna när dom har fel? Hade jag haft några fel hade jag erkänt dom” – men när man tänker efter är det inte så roligt. Speciellt inte i verkligheten.
Många relationer har avslutats pga att det finns personer som konsekvent vägrar att se sina fel. Än mindre be om ursäkt.
Jag har tex lämnat personer som inte har förmågan att inse när dom har fel. Jag kan inte umgås med folk som saknar självinsikt. Eller med folk som bara ska överösta en och avbryta när man sakligt och i lugn ton försöker förklara något. Folk som bara ska ”attackera” en och vägrar lyssna. Nej, jag är förbi det. Jag vill inte ha det i mitt liv. Tar för mycket energi och tillför mig ingenting.

Är det verkligen ett sådant ”nederlag” att erkänna eventuella fel? På riktigt, alltså? Hur är man funtad? Varför ska det vara så svårt? Det är väl bara att erkänna? Och samtidigt tacka för att man (förhoppningsvis!) lärt sig något nytt? För innerst inne måste man väl vara medveten om att man har fel? Eller skiter man i att man förlorar folk på vägen?

Jag har lärt mina barn sedan dom var små att man måste kunna säga förlåt när man har felat. Det är inte svårare än så.
Och det ska gudarna veta att både jag och mina döttrar har fått säga förlåt till varandra många gånger genom åren när vi agerat fel. Vår relation är viktigare än vår eventuellt sårade ”stolthet”. Jag ser dock inget stolt eller ärofyllt i att inte kunna säga förlåt eller inse när man felat. Vi gör alla fel.
Och det mest mogna är naturligtvis att erkänna det.
Tycker jag.

First we took Berlin …

… and then we went back to Malmö 🙂
Roadtrip med min Micaela och min systerdotter Anna! Vi körde till Berlin där Anna skulle vara med i en brottartävling. Vi hade en härlig resa och jag älskade varenda sekund. Hoppas ungdomarna oxå gjorde det <3


Väl framme i Berlin stannade vi på en bensinstation och när jag satte mig på trottoarkanten kändes det bekant…

Jag satt på exakt samma trottoarkant – vid soptunnan!, för ca 2,5-3 år sedan när jag & tjejerna körde till Grekland – vilket sammanträffande att vi hamnade på samma ställe!

Iallafall, when in Berlin så måste man ju turista lite om man har tid. Vi körde först till hotellet och lämnade våra grejer …


… åt på en lokal italiensk krog …
    
… och sedan körde vi till Alexanderplatz

Just det.. jag köpte oxå en väska.. Väskor är inte min ”grej” (skor och klänningar är däremot), men när jag ser en som jag bara måste ha, så köper jag den. Den här väskan från FREDsBRUDER blev jag förälskad i (tur att den var lite nersatt) till skillnad från Micaela & Anna, som inte alls var imponerade. Nåväl. Jag var som sagt imponerad, så jag köpte den såklart.

Söndagen var det GAMEDAY!
Invägning, check.

.. nedan Anna i blått i sin andra match, som hon oxå vann och gick därmed till final.

.. och nedan Anna i rött, i finalen.


.. som hon förlorade tyvärr. Inte helt rättvist, om jag ska vara ärlig. Hon fick inte minst fyra poäng som hon skulle ha (hon förlorade med två poäng) och hennes tränare var förbannad över det. Men jag har lärt mig att hemmabrottaren vinner alltid när det är jämnt. Samma med boxning. Är det två hyfsat jämna så vinner alltid hemmaatleten.

Med lite distans borde Anna iallafall vara supernöjd. Hon är bara 13 år. Detta var hennes första internationella tävling och hon kom tvåa! Dessutom i en viktklass över sin vanliga. Det är riktigt, riktigt bra. Även om Anna, vinnarskalle som hon är, inte ser poängen med att komma tvåa så kommer hon nog ändå inse att detta är riktigt bra.. Fast jag förstår henne precis, hehe 🙂

Underbar helg med mina tjejer, nu ser jag fram emot en ny vecka som är späckfull med bl a intervjuer, kundbesök och ännu en resa, denna gången till Polen och även denna resan är i sportens tecken: Maria Lindberg boxas i Warsawa!

Har jag sagt lately att jag älskar mitt liv? Well, det gör jag!

#ILOVEMYLIFE <3

Att säga eller inte säga. Det är frågan

url
Ska man alltid säga det man har på hjärtat? Om det är snälla saker, ja! Såsom att någon är snygg, har fin klocka, eller har en fin ny klänning, tex. Tycker man inte det, bör man inte säga något alls.
Men om det är andra saker, som inte handlar om ytliga ting, och där man riskerar att bli rejected.. ska man fortfarande ändå säga det?
Naturligtvis handlar det om kärlek.
Jag fick frågan häromdagen av en väninna som befinner sig i ett dilemma. Hon hade träffat mannen i sitt liv, allting kändes så rätt, livet lekte och allt var frid och fröjd… men av olika anledningar tog det slut. Och hon är förkrossad. Han mår väl inte så bra heller. Hon älskar honom. Alltså verkligen älskar honom, men vågar inte säga det för att hon helt enkelt är rädd för att bli avvisad.
Usch.. jag förstår henne.. Jag har själv haft ett tufft uppbrott, det är längesedan nu, men jag minns hur oerhört svårt det var att mista honom.

Hursom, jag rådde iallafall min väninna att blotta strupen eftersom hon älskar honom så mycket, att hon måste säga precis som hon känner.
Hon ville fundera lite till. Klokt. För det blir faktiskt bättre ju längre tiden går. Det är dom första månaderna som är mest kritiska. Överlever man bara dom så…
Tiden har ju en förmåga att läka alla sår. Man överlever. Det gör man, fastän man inte tror det när man är mitt i skiten. Man tror heller inte att man någonsin kommer kunna skratta igen och känna genuin glädje. Eller träffa någon ny. Men det kommer man. Livet går alltid vidare.

Oavsett vad hon gör, om hon berättar hur hon känner eller inte, så tycker jag att det är så oerhört sorgligt när man vet att man hittat sin själsfrände, och så kan man inte vara tillsammans med honom. Otroligt sorgligt är det.
Men jag tror oxå att what´s meant to be always finds its way… One way or another.. Antingen så sväljer någon sin stolthet eller så kanske man råkar mötas någonstans eller så.. vad vet jag! Om det är menat så händer det.

Om jag lever som jag lär? Detvillsäga, lyder mina egna råd?
Well låt oss prata om det en annan dag.
Nu önskar jag trevlig helg <3

Förbereder politikerdebatten jag ska leda

.. och allra bästa sättet att göra det på, alltså förutom att researcha, läsa på ordentligt och ställa frågor till en massa kloka människor, så förbereder jag mig bäst på löpturen. Running är verkligen my therapy och jag älskar det så mycket!

Vad debatten ska handla om? Hur Malmö kan bli en mer inkluderande och tolerant stad. Det är Malmö Pride som är min uppdragsgivare och alla partier förutom SD är inbjudna.
Jag har fått många frågor kring varför SD inte är inbjudna – och svaret på den frågan är ju att dom står så långt ifrån Prides värdegrund. SD motarbetar och står inte för någonting som Malmö Pride står för.
Men visst, det kanske inte är skäl nog att exkludera dom? Vilken tur att det inte är mitt beslut!

Läs mer på malmopride.com

Nu duscha, tata alla fina <3

Translator