Nytt personbästa!

Idag sprang jag 12 km! Första gången jag springer så långt!

Det var inte planen när jag gav mig ut ikväll. Jag tänkte springa 5-7 kilometer, men när jag väl var igång så kändes det som om jag flög fram, så jag bestämde mig för att springa 10km. När jag kom upp i 10km ville jag fortfarande inte sluta. Så jag sprang 11. Men inte då heller ville jag sluta, så jag sprang 12. Jag var egentligen inte ens särskilt trött vid 12km heller, det är sant!, men jag slutade ändå. Jag hade faktiskt kunnat fortsätta säkert flera kilometer till, men valde som sagt att stanna. Shit, 12km. Jag kan ju!
Sjukt glad är jag iallafall!

Ännu gladare är jag för att Maria (Lindberg, reds anm) var i stan och höll en föreläsning för Migrationsverket. Som vanligt gjorde hon succé. Big time. Maria är så jäkla grym!
Alla borde faktiskt få förmånen att lyssna på hennes resa. Marias föreläsning är applicerbar på alla företag som har mål, visioner och ambitioner, definitivt för alla idrottare, men även för helt ”vanliga” människor som vill något med sina liv. Alla över 12 år kan med andra ord ha behållning av hennes föreläsning ”Uthållighet i Världsklass” – som hon håller på tre (!) språk; svenska, engelska och numera även på tyska.


.. dessutom har hon en jäkligt snygg logga på byxorna på ovan bild, hehe.
Eller hur 🙂
Tata alla fina människor, trevlig fredag önskas!

För stor åldersskillnad, finns det några regler egentligen?

Jag pratar om åldersskillnader mellan kärlekspar, som går both ways. Alltså  oavsett vem som är den alldeles ”för unga/för gamla” i relationen.
Vill börja med att tala om att jag har vänner, både kvinnor och män, som lever med betydligt yngre/äldre partners. Och dom är väldigt lyckliga. Trots att en & annan tex fått avstå barn. Det hade jag förvisso aldrig gått med på, varken att avstå från att få barn, om jag nu inte hade haft det, eller att vara med någon som är betydligt yngre.

Vad är då betydligt yngre? Är det någon som är 5-7-10 år yngre? Eller 15-20 år yngre? Ingen aning. Vet bara att jag personligen har svårt att förstå hur man kan vara ihop med någon som är närmare ens barn i åldern, än sig själv.
Vad har man gemensamt? Och om det skiljer en sisådär 20-25 år, så inbillar jag mig att båda parterna dessutom ser betydligt äldre/yngre ut än vad man är – eller?
Sorry om jag låter dömande. Det är inte min mening. Jag säger inte heller att det nödvändigtvis måste vara fel.
Men jag skulle absolut inte klara av det. Jag skulle aldrig kunna vara ihop med någon som är närmare mina barn i åldern. Och i all ödmjukhet så har jag fått attention från betydligt yngre killar, men det är för mig omöjligt att känna annat än moderskänslor, typ.

Och även om det egentligen inte skulle ha betydelse, så hade iallafall jag undrat vad folk skulle säga? Och inte vilket folk som helst; jag tänker på min familj. Mina barn! Hade dom kanske skämts över mig? Förmodligen…
Nu ska man kanske inte tänka så, på hur andra kommer ta det, för det är ointressant för många, men jag är inte som andra..det har ni förstått för länge sedan 🙂

Och ja, jag vet, åldern är bara en siffra. Visst är det så. Men det finns högre siffror, och det finns lägre siffror..

Vart-fjarde-par-jamnarigt-citat

Och som sagt, sorry om jag låter dömande.. det är inte min mening isåfall.
Tata folket!

I´m too old for this shit…

… alltså att hålla igång fredag OCH lördag, med bara ca fem timmars sömn per natt.
I fredags hade jag middagsgäster hemma och igår var jag på fest (jag däckade förvisso på soffan i lördags runt 14-tiden.). Och idag var familjen på middag hos föräldrarna, Fars dag ju.

På festen i lördags serverade min kompis en riktigt god middag, indiskt. Älskar det!

.. och på festen var även Linda – jag och Linda var kollegor på Kellys för hundra år sedan! Jag var chef i Malmö och hon chef i Göteborg och vi kom jäkligt bra överens. Jag gillade Linda så mycket. Vi har inte setts sedan dess, alltså runt 2006-2007 någonstans. Shit. Så kul att träffa henne efter så många år.
It´s a small world mina vänner… it´s_a_small_world

… och oavsett hur trött jag är, en löprunda hinner jag alltid med. Denna gången blev det en sjua. Härlig runda till havet och tillbaka.

Nu planera kommande vecka – och den är intensiv…

Tata alla fina människor <3

Har precis ALLA varit i London över höstlovet?

.. och jag den enda som inte varit där på hur länge som helst?
Många av mina vänner och flera av mina kollegor har varit i London över lovet. Men när ytterligare en av mina kollegor berättade att även hon varit i London över höstlovet, då kändes det som ett tecken. Jag måste åka dit. Helt enkelt.

De tre senaste gångerna jag åkt till England har jag åkt till Birmingham, eftersom det är där en av mina bästa vänner numera bor. Tots. Hon bodde i London tidigare så då var det dit jag åkte när jag hälsade på henne.
Jag har iofs fler vänner i London som jag visst kan hälsa på, men det har bara inte blivit av.
Skottland (Glasgow & Edinburgh)  har jag oxå varit i ett par gånger, min ena dotter bodde där för några år sedan.

Nedan första gången jag var i London, året var antingen 1990 eller 1991. 
Vi var iallafall i 20års-åldern..

här är vi i London igen, denna gången i 30års-åldern.

Tots har såklart varit i Sverige och hälsat på mig oxå flera gånger, vi har alltså även setts i 40års-åldern.

Faktum är att jag snart ska till Birmingham igen, men inte heller denna gången kommer det finnas tid att besöka London.
Jag får helt enkelt boka en resa till dit! Svårare än så är det ju inte.
London is calling, folket! Nu är bara frågan vem jag ska åka dit med… hehe <3

Mina barn kanske? Dom tycker ju ändå att jag är den bästa mamman 🙂
(men det är bara för att mina barn är de bästa barnen!) <3
Återstår att se. Medandraord, to be continued so stay tuned!

Tacksam

Vet att jag tjatar, men jag är så lyckligt lottad.
Jag har världens bästa föräldrar. Jag är så tacksam att dom är friska and still going strong <3

Vi ses flera gånger i veckan och pratar nästan varje dag, men ibland känns det ändå för lite (!).
Idag efter jobbet tog jag en härlig löprunda och efter det åkte jag hem till mina föräldrar. Ni förstår, min mamma ringer nästan varje dag och meddelar vad hon har tillagat. Idag gjorde hon γιουβαρλάκια och linssoppa. Båda klara favoriter hos mig.
Nedan mammas γιουβαρλάκια. Köttbullssoppa. Så sjukt gott.

Så himla omtänksamt. Och så snällt! Mina föräldrar tänker alltid på alla andra och sätter aldrig sig själva i främsta rummet. Sådana människor förtjänar allt gott och bara det bästa.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: vi kan aldrig make it up for them. Inte för att dom förväntar sig det, verkligen inte. Men man vill ju ge tillbaka!

Nedan jag på kontoret häromdagen. Inte nog med att jag har världens bästa föräldrar, jag har ju världens bästa jobb med!

.. och världens bästa barn, och syskon, och syskonbarn, och ingift familj, och vänner! You name it och jag har det.
Jag har världens bästa liv! Shit så tacksam och ödmjuk jag är.

Time to go, annars kommer jag börja flumma, hahaha. Tata, folket! <3

Det här med lojalitet


Jag är en mycket lojal person. Mot min familj, vänner och självklart i mitt arbete.
Och jag vill gärna att min familj, vänner och affärskollegor oxå är lojala mot mig. Jag förväntar mig faktiskt att mina närmaste tar mitt parti vid en konflikt, tex. Precis som jag skulle ta mina närmastes parti. Där är jag ganska principfast; jag vill att mina vänner tar avstånd, markerar fördömer, och gärna visar sin tydliga avsky. Precis som jag hade gjort.
Det handlar om pålitlighet. Jag vill kunna lita på att mina nära tar parti för mig.

Självklart skulle jag aldrig be någon välja mig vid en eventuell konflikt. Men jag skulle definitivt dra mig undan från de som inte ”väljer” mig. Dom personerna som är okej med att någon på något sätt skadat mig, ja, dom kan inte vara mina vänner. Det är inte svårare än så. Det innebär inte att jag slutar prata med dessa personerna, men det innebär att vi helt enkelt inte längre umgås, och givetvis så upphör även min lojalitet mot dessa.
Sen beror det självklart på vad som hänt och vem som gjort vad. Och vilken relation folk har till varandra.
.. fast lika självklart är det att om det är mina riktiga vänner, så tar dom mitt parti. Utan diskussion. Är man inte riktig vän, ja, då är det inte säkert att man tar mitt parti. Man tar nödvändigtvis inte den andras parti heller – men man fördömer förhoppningsvis beteendet. Fast det är inget jag räknar med. Folk är så himla fega och ”neutrala”. Och det är okej, man behöver inte välja, som sagt. Men jag väljer iallafall att inte behålla dessa som vänner. Vill inte ha någon eller några i min direkta närhet, vars lojalitet inte ligger hos mig.

Stay loyal people, and have a nice week <3

#Runningismytherapy & memories <3

It really is! En hashtag jag ofta använder på min instagram.
Nedan bild togs idag när jag & Ebba sprang sjuan i Bokskogen igen (vi sprang i lördags med och så ska vi tillbaka till helgen igen).


Älskar bokskogen! Så härligt att springa där. Man känner verkligen att man lever efter en runda med alla backar i tid och otid, pust.
Efter denna synnerligen härliga löprunda åkte jag & Ebba hem till mig och åt linssoppa, oliver och valnötsbröd. Så himla gott, i all sin enkelhet.

Senare på kvällen hittade jag några gamla foton och såg detta på mig från sommaren 1987, jag är 17 år och vi var antingen i Kalithea, Halkidiki eller Asprovalta.

Jag tror iallafall att jag är 17 på bilden eftersom jag har på mig mitt kors (tror att det är mitt kors iallafall?), och det blev jag av med när jag var på Michael Jacksons konsert juni 1988 i Göteborg.. sommaren 1988 var jag alltså 18 år så bilden kan inte vara tagen då.
Hade biljett till båda föreställningarna men gick bara på den ena, minns jag.

… och fråga inte varför jag hade på mig smycken överhuvudtaget när jag skulle på konsert… jag har inget bra svar.. men shit vilken konsert! Kan vara den absolut bästa jag någonsin varit på. Så när jag såg Michael Jackson för andra gången nästan tio år senare, 1997 i Köpenhamn, hade jag inga smycken alls på mig. Tur att man lär sig, hahaha.

På tal om MJ… två av mina favolåtar..

https://www.youtube.com/watch?v=X27PPFPDvNY

.. precis såhär, som i ovan sista video, öppnade han Köpenhamn-touren, han landade med en rymdfarkost på scenen. Går inte att beskriva upplevelsen. Man måste ha upplevt det själv. Precis som öppningen 1988 i Göteborg. Shit vilka minnen! Jag ryser av välbehag!

Sa jag två av mina favolåtar, förresten? Well, jag älskar alla hans låtar, omöjligt att välja två.

Håll till godo! MJ forever <3

Millimeterrättvisa

Går det att ha/uppnå det? Jag tror inte det. Däremot tror jag på att ge det som behövs at that given time. Nedan bild illustrerar det så väl:

Här får verkligen var och en det som den behöver.

Men när det gäller ens barn och pengar. Ska man ge exakt lika mycket? Det går ju inte. Men det som går, det ska man göra. Tycker jag.
Mina båda barn har bott utomlands och studerat, det ena barnet betalade vi (jag & deras pappa) för, men för det andra barnet gjorde vi inte likadant.
Jag har verkligen tänkt mycket på det, hur orättvist det faktiskt var. Det rörde sig ändå om ganska mycket pengar. Så jag gav helt enkelt det barnet motsvarande summa som jag hade gett syrran. Det var det enda rätta.
Tilläggas ska att barnet som vi inte betalade för när hon bodde utomlands, inte har klagat en enda gång. Inte en enda gång har hon sagt att vi har gjort fel mot henne eller att hon känner sig orättvist behandlad. Inte_en_enda_gång. Sånt gör ju att man ännu mer vill göra rätt för sig – alltså att jag ska göra rätt för mig. Deras pappa kan jag inte uttala mig om, han får göra som han vill. Men för mig är det viktigt att mina barn känner att jag inte särbehandlar dom.

Jag vet att jag inte har någon ”skyldighet” att försörja mina barn, dom är vuxna, dom studerar på universitetet, dom tjänar egna pengar!, men vadfan, man ger väl sina barn pengar ändå? Om man kan? Jag betalar alltid alla mina döttrars resor. I somras behövde dom en stor summa pengar till sin bil, jag betalade hela den summan. Jag fulltankar deras bil då och då, det kostar inte under tusenlappen. Och vet ni, jag är stolt över att dom aldrig behöver betala en spänn när dom är med mig. Såsom mina föräldrar aldrig låter mig betala när jag är med dom. Det tillåter heller inte min bror eller svåger. Fast min bror och svåger tillåter heller aldrig min pappa betala när vi alla är med – grekiska stolta män, hahha 🙂
Jag skulle aldrig sätta mina behov före mina tjejers. Mina föräldrar gör fortfarande det (!), sätter oss och framförallt sina barnbarn, i främsta rummet. Senast idag ringde min mamma och frågade om dom skulle köpa en bakmaskin som jag hade sett och som jag ville ha. Jag sa bestämt nej, dels för att jag inte var helt säker på att jag ville ha den, men främst för att jag inte vill att mina föräldrar ska köpa den.
Nej, jag har inte mycket till övers för dom som sätter sina egna behov före sina barns.. inte heller för dom som lägger sina pengar på hög och snålar ihjäl sig, när dom istället kanske kan hjälpa någon annan – eller varför inte unna sig själv något. Herregud.. vad ska man handla för alla pengarna när man är död??

Whatever. Livet är inte rättvist tyvärr, och man får helt enkelt göra det bästa av det. Viktigast är väl att inte vara bitter när orättvisan slår till.. kom ihåg, bitter är något man väljer att vara.

Idag fyller för övrigt min fantastiska systerdotter Anna, #BrottarAnna, 14 år.


Anna, som ofta får höra av sin mamma, min underbara syster, att ”Nä, livet är inte rättvist”, hahaha.
Nej, livet är inte rättvist, i synnerhet inte när man är tonåring 🙂

Tata alla fina, rättvisa och icke-bittra människor <3

Mitt valnötsbröd, hur gott alltså!


Ovan recept har jag använt de gångerna jag gör valnötsbröd. Håll till godo.

(jag behöver för övrigt en ny köksmaskin… den jag har är inte optimal..).

Det blir så himla gott! Och det är inte alls svårt att göra. Tvärtom!
(och nej, dom är inte brända, jag ”förbättrade” bara bilden och då blev det så).

… speciellt gott är det när brödet kommer direkt ut från ugnen.. mmm.. så varmt att smöret och osten smälter. Sjukt gott! Sjuuuukt gott!
Som sagt, håll till godo. Ni har receptet på första bilden.

Tata fina folket <3

OXI!

Idag är det Greklands nationaldag. En av två, den andra nationaldagen är den 25e mars.
Idag var alltså dagen då grekerna sa NEJ till Italiens Mussolini och fascismen.

Mussolini ställde ultimatum den 28 oktober 1940 att Grekland skulle kapitulera och tillåta de italienska trupperna att gå in på grekiskt territorium. Ultimatumet möttes av ett endaste ord: ”óchi”. Nej.
Samma morgon marscherade de italienska trupperna in över gränsen och därmed blev Grekland en del av andra världskriget. Man led oerhörda förluster men grekerna sålde aldrig sin själ.
Jag blir onekligen stolt. Sjukt stolt. Vilken historia vi har <3

Translator

Arkiv