Search Results for: livet varit snällt

Har livet varit snällt mot dig?

Läser i senaste numret av Amelia att chefredaktören Ann Fredlund fick ovan fråga från en av sina vänner – Anns svar blev ett snabbt JA!

Jag ställde mig själv frågan, om livet varit snällt mot mig, och jag måste oxå svara snabbt och med ett rungande JA!

Jag har haft en major kris i mitt liv, det var när jag som 20-åring krockade i Grekland, det har jag skrivit om här och här
Fruktansvärt & tragiskt.

Annars har jag nog varit hyfsad förskonad, om man bortser från en & annan hjärtesorg pga avslutade relationer. 
Jag har som alla andra haft perioder då jag varit nere, men jag är av den mycket bestämda uppfattningen att MAN VÄLJER SJÄLV HUR ENS LIV SKA SE UT

Jag har så fantastiskt mycket att vara glad över; först och främst mina barn. I särklass det bästa och viktigaste jag har. 
Min familj, mina vänner, mitt jobb (få se när jag får lön igen… nybliven entreprenör ju  ), men framförallt att vi har HÄLSAN i behåll!

Jag har väldigt svårt för människor som är bittra surkärringar och som framställer sig själva som offer – det har jag förresten skrivit om tidigare och fick mycket positiv feedback. 
Och jag har ännu svårare för dessa bittra surkärringar som alldeles själva försätter sig i omöjliga situationer, men ändå framställer sig (försöker förtvivlat i alla fall…) som oskyldiga offer… Den värsta sorten av dom alla.

Om jag väljer att vara en bitter surkärring, då är jag det. 
Men om jag väljer att vara en glad och tillfreds människa, ja, då kan jag vara det istället och hellre – främst för min egen skull men kanske även för alla andra i min omgivning? 
Tänk tex om man har barn och är en bitter surkärring? 
Hur bra förebild är man för sitt barn då?? 
Eller hur bra förälder är man då? 
Inte särskilt bra, om ni frågar mig.

Jag förstår såklart att livet ibland kan spela oss spratt eller utsätta oss för situationer som vi inte valt själva – det har jag full förståelse och stor respekt för. MEN; hur vi därefter väljer att agera, det är endast vi själva som ansvarar för det. 

Vad tycker ni?

Är du kompis med gamla chefer?

Jag är! Under mina nästan 20 verksamma år inom näringslivet är jag vän med alla mina fd chefer och kollegor.
Med alla, förutom en.
Jag rensade (igen) i källaren och hittade nedan 10 år gamla utskrivna mail.
Den här personen (vill inte kalla honom chef, det är att förolämpa oss som är det), var min VD under en kortare period och jag har aldrig varit med om maken till sämre chef.
Han ringde sju, åtta gånger om dagen (ingen överdrift), var oerhört kontrollerande (det tolererar inte jag när jag levererar över budget och över förväntan!), han förnekade saker han sagt, mm, mm.

Normalt har jag inga problem med att man ringer mig, under förutsättning att jag gillar den som ringer. Hans företrädare tillexempel, honom älskade jag. Och jag tog jobbet som regionchef på detta företaget endast pga den dåvarande VDn. Tyvärr slutade han och in kom alltså detta stolpskott.
Vi krockade nästan direkt. Inte bara jag & han, utan även de andra regioncheferna krockade med honom. Och även dom som inte rapporterade till honom. Jag tror nitton innepersoner (alltså inte uthyrda konsulter) lämnade under hans relativt korta ledning. Nitton stycken! Utan att hans chef gjorde något åt det! Say what! Det var nog det värsta. Jag menar, vi har alla gjort felrekryteringar, men då rättar man för fan till det!

Hursom, det skar sig sjukt mycket mellan oss, främst för att han vägrade inse att vi var skyldiga att ta ansvar för att en av våra – mina – medarbetare hade klantat sig rejält, vilket medförde att vi fick ett skadeståndskrav på oss. Det skadeståndet sa jag att vi skulle betala till kunden. Såklart! Det var ju min medarbetare! Och vi var ju försäkrade mot sånt här, så jag sa alltså ja. Och jag var alltså regionchef med budgetansvar och allt annat ansvar som följde med.
Då sa han nej. Vi skulle inte alls betala tillbaka. Och insinuerade att det rådde misstankar om ekonomiska oklarheter – jag flög i taket! Så jävla förbannad hade jag inte varit på länge! Mitt rykte var – är! – fläckfritt! Vem fan var han, den jävla pajasen som skulle komma och ifrågasätta mig! Och alltså inte bara ifrågasätta, utan hinta om oklarheter!
Jag hade jobbat många år med just den här kunden som var berörd, och jag hade för avsikt att fortsätta jobba med den kunden. Jag tillochmed uppmuntrade kunden att gå rättsligt – jag hade garanterat vittnat till kundens fördel. Vilket jag såklart sa.
Vilken soppa det blev … jag sa iallafall upp mig och blev satt i karantän. Fick lämna ifrån mig telefon, dator, nycklar till kontoret och förbjuden att tala med kunder & medarbetare i tre månader. Sådana amatörer alltså… jag informerade om att det inte fanns någon klausul som förbjöd mig till det. Jag hade inte skrivit på något sådant.
Och alla som arbetade kvar var ju anställda av mig, en av mina assistenter tillexempel (fast hon blev snabbt uppsagd), städpersonal, mm. Och deras lojalitet låg definitivt hos mig. Ville jag ha information så fick jag det lekande lätt..
Ahh… jag hade ju inte ens något motstånd! Det var för enkelt.. Som sagt, amatörer.

Alla mina medarbetare sa upp sig när jag gjorde det. Oxå något jag är sjukt stolt över! Varenda en av dom lämnade – ingen ville vara kvar om inte jag var kvar. Min personal tog istället anställning hos kunden eller gick till annat bemannings/konsultföretag. Kändes mycket bra, måste jag säga. Och kunderna, ja dom kom till mig.
Det fanns tillochmed kunder som sa till min stackars efterträdare att det inte var lönt för henne att besöka dom. Enda anledningen till att dom gjorde affärer med det här företaget, var just pga mig. Om inte jag var där, då köpte dom inte.
Kändes oxå sjukt bra att höra.

Hursom, jag slutade prata med den här så kallade chefen iallafall, och då fick jag nedan mail:

… och så mitt svar till honom och hans chef!

Jag älskar mitt svar. Att jag var så brutalt rak. Och kanske lite patronising, faktiskt. Men jag kunde inte låta bli. Jag tyckte han var så jävla dum i huvudet att hälften kunde vara nog. Och jag var så förbannad över att han ens tänkte tanken att jag skulle ha ”ekonomiska oklarheter” – det gjorde mig rasande. Jag flippade ut helt!
Mitt rykte är fläckfritt. Alla mina kunder vet att jag gör allt, precis allt för att dom ska vara nöjda och att vi ska hitta en överenskommelse som alla parter är nöjda med. Det var och kommer alltid vara så viktigt för mig.

Det slår mig nu att jag undrar om han någonsin tänker på det här? Om han är kapabel att se vilka fundamentala fel han gjorde? Om han lärt sig något?
Jag försökte såklart se min del i det hela. It always takes two to tango, som bekant.
Jag ringde upp min tidigare chef och undrade om jag var svår att leda. Han sa ”Du är den enklaste personen jag nånsin haft att göra med. Du är supertydlig, det går inte att missförstå dig. Om du vill ha hjälp, så ber du om det. Annars måste man låta dig jobba ifred.”
Det gjorde mig så glad – för precis så är jag!

Jaja, det här är inget jag går omkring och tänker på, men jag rensade som sagt och blev påmind.

Vad han gör idag? Ingen aning faktiskt! Jag har av förklarliga skäl inte hållt kontakten..

… och så slår det mig att det faktiskt finns en person till som jag knappast skulle välja att ha kontakt med, varken professionellt och definitivt inte privat. Hon tillhörde inte de allra brightaste personerna jag träffat, om jag ska uttrycka mig snällt.. Nåväl, man lär sig alltid något från alla man träffar!

Det här med utmattningsdepression

Först och främst vill jag understryka att jag är lyckligt ovetandes om hur det är att vara utmattningsdeprimerad. Jag har varit så in-i-helvetes trött, ja!, – men aldrig deprimerad. Och anledningen till att jag varit as-trött är eftersom jag i perioder tagit på mig alldeles för mycket arbete – roligt arbete, ska tilläggas – när jag redan haft alldeles för mycket att göra. Tack o lov har jag numera lärt mig att säga nej, fastän det inte är så enkelt.
Jag hade ett halvår i höstas där jag verkligen tog det extremt lugnt och även om jag åter är igång och jobbar som innan, dvs betydligt mer än 40 timmar i veckan (snarare 50-60h) så vet jag som sagt ändå när jag ska säga nej.

Men jag tänker mycket på folk som drabbas. Vissa får psykoser och försöker flyga på kvastar. Andra bryter ihop och gråter från morgon till kväll. Eller dom som vaknar på morgonen och inte vet var dom ska eller vilka dom är. Gud så hemskt. Verkligen fruktansvärt. Oftast finns svaren i ens barndom, sägs det. Att den är roten till allt. Barndomen och den nuvarande arbetssituationen samt såklart ens privata situation. En kombination av allt.
Jag har några högpresterande personer i min omgivning som har gått in i den så kallade väggen. Jag skulle kunna svära på att några av dessa aldrig någonsin skulle kunna drabbas. Men.. man känner inte folk så väl som man tror. Man kanske inte ens vet en fjärdedel av allt dom bär på. Man vet ju bara det dom berättar.

Flera av mina vänner har länge (alltså i flera år) oroat sig för mig, att jag ska braka ihop en vacker dag eftersom jag jobbar så mycket. Men jag vet inte.. jag tror inte att jag skulle göra det. Jag tror att jag skulle sätta stopp innan det hände.
Är det ens möjligt att gå in i väggen när man faktiskt älskar sitt arbete? Det kanske är en dum fråga, men jag ser inte mitt jobb som en uppoffring – snarare att jag har förmånen att kunna försörja mig på något som jag älskar att göra. Det är ju en förmån! Och jag kan ju oxå säga nej – vilket jag gjort och fortfarande gör om det dyker upp något uppdrag som jag av olika anledningar inte kan/vill ta.
Jag har haft en underbar barndom och har ett fantastiskt rikt liv. Visst har jag oxå gått på ett par ordentliga smällar som verkligen har däckat mig. Jag har inte varit förskonad från sorg. Men det får inte ta över.
Och jag har stor respekt för att man kan råka ut för saker som man inte kan styra över, dödsfall tex, och det är ju en helt annan sak att hantera. Då går väl vilken person som helst in i väggen.
(skrev ett inlägg om något liknade 2009, det och några till hittar du här).
IMG_0297 (1)
Vi har bara ett liv. Jag försöker göra det bästa av det.

Undrar ni oxå vad som hänt?

Jag skrev ju för ett tag sedan, lite sådär försiktigt, att min bok är klar.
Det var i början på september och nu är ni några stycken som hört av sig och undrar var boken blir av.

Det är en väl befogad fråga: den är försenad eftersom jag inte fattade att jag inte får använda andras bilder hursomhelst. Det verkar ju ganska självklart såhär i efterhand. Jag skyller på tillfällig förvirring.
Förlaget rekommenderade starkt att jag antingen skulle få tillåtelse från upphovsmännen till bilderna, eller ta bort dom.
Att hitta upphovsman var lättare sagt än gjort.
En som jag fick tag på var Charlotte T Strömwall, och hon var schysst och lät mig använda en av hennes bilder.
Sen är det par som jag inte fått tag på.
Upphovsmannen till nedan bild tex, hittar jag inte, och jag vill verkligen få ha med denna!

Så om någon kan hjälpa mig hitta den rättmätiga ägaren till bilden blir jag mycket glad!
I oktober räknar jag med att den kommer. Lova att ni köper den då! Då blir jag överlycklig!!

För övrigt går livet sin gilla gång. Jag njuter av mina tjejer när dom är hos mig. Och denna veckan är Elena & Micaela egentligen inte hos mig, men dom kom ändå häromdagen och jag blev så glad!
Snygg tröja min Elena har på sig va? Hehe.

Jag umgås med min familj och mina vänner.
Och så jobbar jag mycket.
Tyvärr gör jag en hel del jobb som jag inte kan ta betalt för.
För ca 1 år sedan fattade jag det mycket svåra beslutet att avsäga mig mina uppdrag som innebar ”samhällstjänst”, bl a mina två mentorsuppdrag (på Procivitas & Malmö Stad) samt mina föreläsningar via Transfer.
Den enda ”samhällstjänsten” jag tänkte göra var mitt styrelsearbete för LdB FC.
Fast jag har inte varit särskilt konsekvent.. föreläsningarna har jag inte klarat av att lägga av med helt.
Som idag tex, då pratade jag rekrytering på NTI-gymnasiet i Malmö, mycket trevligt och jag tror att eleverna tyckte det var intressant. Dom flesta iallafall.
Efteråt fick jag en present – så snällt! Fast jag vet inte huuur snällt det var. Jag menar, ni är ju läskunniga och ser på etiketten vad paketet innehåller.
Dom leder mig i frestelse och mer eller mindre tvingar mig att äta upp chokladen.

Så nu måste jag hetsäta innehållet. För jag gör alltid som jag blir tillsagd.
Men först, träna handbollsflickorna och ta en löprunda – check!
Dock inget check på chokladen. Än.

Bellas Besökare idag; en präst

Fredag igen, och inte vilken fredag som helst: det är skolavslutningsfredag!
Därför tycker jag att det skulle vara passande med en präst! 
Jag mötte Birgitta Strelert på en begravning av ett barn jag nyligen var på.
Lugnt, sansat och mycket värdigt förde hon familjen och alla andra igenom begravningen. Alla grät hjärtskärande, men Birgitta gjorde det inte. Det märktes såklart att hon var berörd av allvaret, men hon grät inte. Jag kände inte ens barnet som begravdes, men jag grät förtvivlat i alla fall.
Jag är mycket fascinerad av detta faktumet – hur klarar präster av att inte gråta, speciellt på begravningar, men även bröllop (av glädje då, såklart). 
Jag gråter alltid på begravningar och bröllop. Alltid. 
Jag frågade Birgitta om hon ”får” gråta – svar på det får vi i hennes krönika!
Varsågoda vänner, Birgitta Strelert!

Idag är jag gästbloggare här hos Daniella.
Vem är då jag?
Jag är sjukhuspräst, en ganska vanlig skild kvinna i mina bästa år…ha,ha! Jag har ju ännu inte fyllt 50…..är bara 46, då är man väl ung, nja kanske inte riktigt….! 

Jag brukar vandra runt på sjukhuset i mina jeans och min svarta skinnjacka! Jag har två barn de ska bli – 10 respektive 17!
Jag är i grunden en väldigt vanlig kvinna och präst (och feminist) men jag har nog aldrig varit den som gått ”main stream” utan snarare tvärtom. 

Jag har ofta gått min egen väg, och därför kan man nog säga att jag ofta ”sticker ut” både innanför och utanför kyrkan.
Jag växte inte upp i någon religiös miljö- men redan efter konfirmationen så började jag att intressera mig för frågor som vad vi vet om Jesus och jag tog reda på hur vi vet det vi vet, och vad vi faktiskt inte alls kan bevisa. 
Detta kom sedan att bli grogrunden för den tro jag senare fick. Att jag skulle läsa till präst när jag slutade gymnasiet trodde jag absolut inte då, ändå började nog mina funderingar åt detta håll ganska snart efter gymnasiet, men jag började inte studera förrän tre år senare och det tog mig 10 år att bli färdig men då arbetade jag ibland ganska mycket inom psykiatrin i Lund, samtidigt som jag studerade.

Jag har varit präst i 13 år och jag älskar verkligen mitt arbete!
Att vara präst och då speciellt sjukhuspräst, som jag är – är oerhört stimulerande, men också krävande ibland. 
Jag får möta så många människor som verkligen berättar om sig själva och lämnar över sina berättelser, sina liv åt mina öron och ögon. Jag är oerhört tacksam för detta. 
Många människor träffar jag en gång och sedan aldrig mer, andra träffar jag kanske väldigt många gånger. 
Vissa får jag följa under lång tid och då får jag kanske vara med och dela deras berg- och dalbanor. 
Som utanförstående känner jag att jag ibland kan tillföra det en familjemedlem inte kan, just därför att jag inte är en del av den process som t ex en svårt sjuk människa och hans eller hennes familj går igenom. 
Ibland lär jag känna hela familjer väldigt väl. 

Daniella frågade mig hur det var att begrava barn, och om jag som präst får gråta vid en begravning.
Först och främst måste jag berätta att jag privat har lätt till både skratt och gråt. 
När mina barn och jag tittar på film så säger de om det är något sorgligt; ”gråter du mamma” för de vet att jag kan gråta åt de mest triviala filmer eller händelser!
I mitt arbete kan jag absolut inte göra så: Att begrava ett barn är nog det svåraste jag har att göra som präst. 
Svårast är det när barnet i fråga kanske är i nästan samma ålder som något av mina egna barn. 
Jag brukar gråta när jag skriver talet. Jag brukar känna att jag inte är ensam när jag skriver dessa tal- Gud är med och ibland känns det som om jag får ord – också från den som är avliden. Jag hade nog aldrig klarat av, att genomföra sådana begravningar om jag inte hade haft min tro. 
Om jag inte känt att – den goda kraften som vi gett namnet Gud, är med mig.
Jag känner också – att i den situationen när många andra nästan ”klappar ihop” så kan ju inte jag göra det. I den stunden (på en begravning) vill jag ingenting annat än: förmedla det hopp och den tro jag själv har, och kanske på så sätt ge de närmast anhöriga del av detta hopp!

Svårast personligen
, är det vid själva avskedet. 
Då har jag haft mitt tal, då kan jag slappna av, och då kan jag känna att det stockar sig inom mig t ex när jag ser andra barn, syskon, föräldrar eller nära vänner eller släktingar som kanske gråter mycket. Men även om jag känner mig väldigt rörd så kan jag i den stunden inte släppa loss alla mina tankar eller känslor. Det får sparas till efteråt när jag är ensam.
I mötet när någon har dött så är det rena, raka – möten. 
Det spelar ingen roll vem du är eller vem du har varit. De flesta människor i en sådan situation är väldigt raka och ärliga. 
Då behövs inga ”spel”. 

När jag arbetar som sjukhuspräst i vardagen, då jag går bland patienter, eller får följa någon i hans eller hennes sjukdomsförlopp, får jag vara – bara jag. 
Jag möter människor – där de är.
Jag möter dem i skratt- när de fått glädjande besked.
Jag möter dem i deras sorg.
Det är en oerhörd gåva att få dela – ett stycke LIV.

”Delad glädje är dubbel glädje och
Delad sorg är hälften sorg”
Detta är ett bevingat uttryck som ofta stämmer ganska väl.

Livet är sällan bara medgång eller motgång, livet innehåller väldigt ofta både och.
När man känner en människa väl, kan man både skämta och skratta mitt i det svåra.
Att arbeta som sjukhuspräst påverkar också mig i mitt privata liv. För när jag ibland kommit hem och kan se exakta spår efter sonen, med kläder överallt och tallrikar framför tv:n tänker jag ibland- stanna upp Birgitta detta är… underbart… hm skrev jag underbart – nåja ja, det är det på sitt vis! 
Men sedan ropar jag snällt (för det mesta) åt sonen att komma ner och plocka undan efter sig. 
Och när jag sedan lägger mig hos min dotter för att lukta på hennes nytvättade hår- då njuter jag!

Vi lever och vi försöker verkligen att njuta av vardagen!
Jag älskar mitt arbete och alla underbara möten jag får där!
Men som präst är jag utbytbar det är jag inte som mamma.
Jag försöker att ta vara på ”det lilla”, och jag försöker att se positivt på det mesta! 
Vi lever, vi älskar varandra. 
Och ALLTID så säger jag till mina barn: Jag älskar dig! 

Så är det att arbeta som sjukhuspräst!
Hoppas du gör likadant; krama om dem du tycker om. 
Hellre en gång för mycket….!

Att älska & göra något av strecket mellan våra siffror

Idag har jag lyssnat på en fantastisk kvinna – Catharina Segerbank! 
Hon är präst, teologie doktor och författare till flera böcker.
Catharina delade med sig av dråpligheter i vardagen, ögonblick av sprudlande glädje och stunder av djupaste smärta. Hon tog oss med på en resa genom hela livet, från dop och konfirmation till bröllop och begravning… Hon talade om glädje, sorg, katastrofer och kriser…
För min del blev det både tårar och skratt under den stunden jag lyssnade till hennes föredrag. GUD (!!) så bra hon var!!

Jag har sagt det innan (kanske inte på bloggen?), men det tål att upprepas igen: TALA OM FÖR DINA NÄRA & KÄRA ATT DOM ÄR VIKTIGA OCH ATT DU ÄLSKAR DOM! 
Jag talar varenda dag om för mina barn att jag älskar dom till vansinne och att dom är det viktigaste för mig. Jag är på gränsen till tjatig. Dom har tom själva sagt: ”Mamma, du måste vara tokig i oss, alltså..!” Japp, det stämmer. 
Jag är fullständigt tokig, galen, hopplöst och ständigt gränslöst förälskad i mina stoltheter – meningen med mitt liv.

Efter föreläsningen var jag hemma hos Neno & Jon (flickorna var på fotbollen).
På vägen dit funderade jag väldigt mycket på vad Catharina Segerbank mer hade sagt, nämligen att vårt liv består av 13 siffror: 6 siffror består av vårt födelsedatum, mitt då är 700726 – de andra 6 siffrorna består av vårt dödsdatum (måtte det dröja länge till!), det blir 12. 
Den 13e siffran är det strecket mellan födelse- och dödsdatumet. Och det är det strecket som vi är skyldiga att fylla med värdefulla saker i livet, förstår ni hur jag menar? Innan jag blir flummig i min förklaring.. 🙂

Hursom, Jon sa en oerhört snäll sak till mig och det träffade mig rakt i hjärtat: Han sa: ”Bella, du är en sådan Drama Queen att världen hade varit en så tråkigare plats om inte du hade funnits här”: 
Jag blev såå jätteglad, det var mycket snällt sagt – och jag har oxå bara positivt att säga om Jon: utöver att han är en fantastisk affärsman så gör han min väninna mycket lycklig! Dessutom har Jon en fantastisk smak! Jag har sett vad han köper till Neno – och jag-är-imponerad!
Och Neno, min sockertopp,
delade min frustration och ilska över ett ”möte” jag hade förra veckan, hon ångade upp sig lika mycket som jag när jag berättade om vad som sades och hur jag reageade – DU ÄR EN SANN VÄN, MIN HALLONMUFFINS!! 🙂

Är lite sentimental och extra känslig efter dagens händelser (& kanske oxå lite pre-menstruell? :-)), så jag vill med detta inlägg berätta för min familj och alla mina vänner hur mycket jag älskar er och hur viktiga ni är för mig – VARENDA EN AV ER!

YOURZ TRULY!

Translator

Arkiv