Hur många lever egentligen ett låtsasliv på sociala medier?


Jag vet iallafall några som målar upp värsta ”lyckliga-paret”-scenariot men är i själva verket djupt olyckliga. Hur tragiskt är inte det? Folk vet ju hur det ligger till – eftersom man själv vitt och brett talat om för alla som vill lyssna hur korkad/manipulativ/sjuk mm, ens respektive är… Herregud.
Tragiskt är det också för att man dels överhuvudtaget målar upp den superlyckliga bilden, men framförallt för att man stannar kvar i det destruktiva förhållandet. Vad säger det om en själv, som stannar kvar hos en person som är allt det där? Är man kanske själv lika korkad, manipulativ eller sjuk? Ja, förmodligen. Såvida man inte är desperat eller har otroligt låg självkänsla, så måste man ju vara det. Annars finns det väl ingen rimlig förklaring, tänker jag.
Snälla Gud, låt mig aldrig bli så desperat att jag skulle tillåta någon att behandla mig illa och utan respekt. Och snälla Gud, ge dessa människor som tillåter det, kraft och styrka att lämna destruktiva relationer.
Och det gäller inte bara par-relationer utan alla relationer som inte är av godo.

Tack o lov är jag en mycket lyckligt lottad person och naturligtvis har jag oxå dippar och motgångar som alla andra, men jag skulle aldrig i mitt liv lägga upp något på tex Facebook som på allvar är ett problem för mig. Det beror såklart på vad det är, men jag vill inte skylta med min olycka eller om jag någon gång är ledsen över något. Det är privat och det håller jag för mig själv. Dock, när det har gått en tid kanske jag skriver om det, men då är det inte längre ett problem eller något som jag inte mår bra av. Då är det en lärdom som jag kanske vill berätta om.

För flera år sedan skrev jag att jag hade krockat med min bil och eftersom jag inte var fullt försäkrad skulle det kosta ca 30.000 kronor att fixa bilen, och jag skrev något i stil med att, ”shit det kommer kosta en förmögenhet”.
Fem minuter senare fick jag ett privat meddelande från ett ex (mitt rikaste ex, haha) att han ville betala för min bil (!). Jag bara, eeeehhhh, nej tack! Han insisterade gång på gång att han ville hjälpa mig. Jag sa definitivt nej och förklarade att jag inte var beroende av dessa 30.000 kronorna. Om jag verkligen hade varit beroende av pengarna eller behövt ett lån så hade jag definitivt inte skrivit ett ord om det på sociala medier. Jag hade aldrig blottat mig på det sättet. Och framförallt hade jag inte bett mina vänner på Facebook om lån (!!) – framförallt inte mitt ex.

Varför känner man behovet att måla upp en lycklig tillvaro, när det inte är sant? Är det inte bättre att jobba på sin lycka? Utanför sociala medier?
Som sagt, snälla Gud, ge människor kraft, styrka och vilja att leva det livet som dom eftersträvar på sociala medier, att dom får leva det på riktigt.

Tata alla fina människor <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Translator

Arkiv